Höst i Rogen 10

Martall och torrakor

De torra och hårda relikerna av uråldriga tallar reser sig stolt över sina betydligt yngre släktingar. En bild som speglar de villkor som gäller på gränsen till kalfjället. När de första nybyggarna kom till dessa trakter var dessa tallar bara ungdomar. Nu i mogen ålder på 800 år kan de med all rätt vara stolta över sin bedrift att försöka nå fjällets jungfruliga mark. Många har överlevt de stora bränder som härjade på 1700 och 1800-talet, men också den sista större avverkningen som skedde i Rogenområdet på 1950-talet, som tur var utan skogsmaskiner.

*Klicka på bilderna i gallerierna för att se verkligt format och högre upplösning*

Många liknar martallar, låga men med ett invecklat och rikt grenverk, som för att skydda moderstammen mot ett obarmhärtigt klimat. Tillräckligt starka för att bära ett bo av kungsörn eller fiskgjuse. Andra högvuxna silvergrå så kallade torrakor, har mist det mesta av sina grenar men står fast förbundna med jorden in i det sista. När stammen är blottad syns hur ådringen vridit sig under trädets långa liv. Varför det sker är oklart, men gamla tallar uppvisar en kraftig vridning. Tillsammans med den långsamma tillväxten skapar detta en mycket tätvuxen och hård stam, som inte viker ner sig trots att den uppenbarligen är biologiskt död.

Många lavar som t.ex. den rödlistade varglaven är beroende av dessa torrakor och torra stubbar för sin överlevnad. Men de blir också hem för hackspettar, ugglor och en mängd unika insekter i denna miljö. Torrakans styrka och innehåll av kåda gör att det är svårt att hitta bättre virke eller ved, men numera får det mesta vara ifred tack vare naturskyddet.