Kungsleden 2009 – dag 5

Måndag 29 juni – Tjäktja

”Försov mig till sju. Rättare sagt, då börja en av schweizarna skramla med kastruller. Tog en snabb frukost för att slippa köbildning på leden. Strålande klarblå himmel, svag vind som öka lite under dagen. Blev kortbyxor och T-tröja.”

• 

• 

Dagens etapp gick söderut längs älven Alesätno (Aliseatnu, på samiska). En enkel del av Kungsleden som går i en flack dalgång med ljunghedar som ännu inte blommade, så här pass tidigt på sommaren. Den sista biten upp mot Tjäktja-stugan har ett stadigt motlut, som med snö kan vara en utmaning för många.

• 

”Trampa på den lättgångna leden, väl spångad och utan något motlut att snacka om. Hann snart ifatt några tidiga vandrare, bl.a. en stor kines! Begivenheten var nyfikna ljungpipare och minst sex fjällabbar på sträckan till Tjäktja. Annars en transportsträcka kändes det som.”

• 

• 

”Stugan, med 20 bäddar, låg på andra sidan jokken med häftiga snödrivor på 6-7 meters höjd på sidorna. Snöbron över försvann först för tre dagar sedan. De 13 kilometrarna gick snabbt, först på plats redan kl 12, trots en längre lunchrast”.

• 

• 

”Stugvärdinnan var på väg upp till Tjäktja-toppen och hade lämnat gubben sin kvar. Han fick det svettigt när lämmeltåget började anlända i strid ström. Hela schweizergänget (7 pers) plus en STF-grupp på 7 och sedan den ene mer sliten efter den andre. Innan kvällen närmade sig hade stugans platser tagit slut och nio extramadrasser fick läggas ut.”

• 

Jag ägnade en stor del av eftermiddagen till eget underhållsarbete, såväl utrustning och kläder som hygien. Utbytte erfarenheter med vana vandrare och fick till mig en del tips inför morgondagens tur österut till Nallo-stugan. Värdinnan försökte avråda mig från att ta vägen över det närmaste passet. Inget hade gått eller kommit den vägen i år. För mycket lössnö, hängdrivor och förrädiska stenblock enligt henne. Försökte lugna henne med att det inte var första gången och att jag alltid håller min egen säkerhet högt.

Tidigt under kvällen kom en större flock renar närmare stugan söderifrån. Ett antal kalvar som följde med tydde på ett hyfsat år för samerna trots den långa snörika vintern. Snart skulle de beta högre upp på fjällsidorna, när växterna skjuter fart och myggen driver på.

• 

När man såg och hörde alla dessa vandrare blev jag lite fundersam inför framtiden för de svenska fjällen och kanske speciellt Kungsleden. Leden är i många stycken att betrakta som en motorväg genom fjällen, lätt att orientera sig efter och fina stugor att övernatta i. Än så länge ingen lyx att prata om, fortfarande gäller torrdass och personlig hygien får man lösa med ett litet handfat på en sten ute eller ett iskallt dopp i närmaste vattendrag. De större och nyare anläggningarna har förvisso vedbastu och el via vindsnurra eller solceller, men i första hand för nödfunktioner som satellittelefon, brandlarm och ledbelysning. Vatten får man hämta ute i hink och slaskvattnet åker också ut på samma sätt. Fortfarande gäller gas för matlagning och tork av kläder och kängor.

Men kraven ökar från ovana fjällvandrare, kanske ute för första gången utan att ha tagit del av andras erfarenheter. Mycket av planering verkar pågå i sociala medier och olika intressegrupper. STF (Svenska Turistföreningen) fyller här givetvis en viktig funktion, men allt går inte att lära sig via en hemsida. Jag har de dagarna jag gick längs Kungsleden mött människor som skulle haft en bättre upplevelse om de varit mer förberedda. Som de två journalisterna som fick rådet att följa vinterleden över fjället när det var mycket snö. De lydde rådet till 100% men såg inte på kartan när snön passerade jokkar. Flera gånger brast snön och de sjönk ner till midjan. Utan en ryggsäck som stoppade fallet kan de lika gärna ha hamnat i den iskalla jokken, under snön. Den ene gick i stövlar medan den andre hade låga vandringsskor.

Två damer i min ålder anlände en dag till stugorna i Alesjaure, mycket upprörda och skärrade. De ville att stugvärden skulle varna andra vandrare att en bro hade rasat över en mindre jokk. Det var ett vad på 2-3 m, förvisso mycket vatten men med rätt förutsättningar inga problem. Problemet var bara att de inte trodde att fjällturer innebar oundvikliga vad, speciellt när vattnet stiger med värmen och den hastiga snösmältningen tar med sig mycket i sin väg. En eller ett par vandringsstavar är därför ett måste, oavsett om den är egentillverkad av en björk eller hightech teleskop i kolfiber. Ett par sandaler eller foppatofflor räddar fötterna undan skarpa stenar under ett vad och kan vara sköna att ha när kängorna åker av vid pauser eller i stugor.

Ja, nu kanske jag har sagt för mycket. Ni får väl se nästa söndag om stugvärdinnan hade rätt eller inte. Hon var ju ändå en utbildad stugvärd hos STF.

---

Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.