2-årsjubileum

Ett år blev plötsligt två år som bildbloggare. En viss känsla av stolthet infinner sig faktiskt. Om ingen annan dunkar mig fysiskt i ryggen, så kan jag i alla fall klappa mig själv på axeln och säga: Bra jobbat Hans.

Att jag, trots mitt emellanåt eget ifrågasättanda av ändamålet, ändå fortsatt lägga ut kan ha flera olika orsaker. Det kan kanske utåt sett se meningslöst ut, inlägg som spretar hit och dit utan någon tydlig linje eller mening. Det senaste året kan nog sammanfattas som sökandet, efter bilder som mer eller mindre uttrycker det egna jaget. Nästan som en form av terapi, inåt och utåt.

Naturfilosofi, som jag tidigare betecknat vissa inlägg som, är väl att ta i lite för mycket. Naturen är så rik att man ibland blir helt överväldigad. Av dess skönhet, komplexitet och klurigheter. Känslan av okunskap och oförmåga att förstå alla dessa väsen som bygger vår blå planet, delar jag säkerligen med de flesta. Ja, till och med specialiserade forskare klarar inte heller att se helheten.

De flesta av oss har ett stort behov av natur, oavsett om det är träd i staden, en egen trädgård eller långa vandringar i skogen. Det finns i våra gener, allt sedan jägarstadiet i människans utveckling. Vi har svårt att förklara för oss själva vad som sker när vi känner dofter, hör vinden i träden och de vårystra fåglarna sjunga. En spontan, ej påtvingad känsla, finns där bara. Några räds ovissheten utanför staden men de allra flesta uppfylls av harmoni.

Som naturnörd, får man väl ändå säga, kommer det även i fortsättningen att dyka upp bilder på fåglar, däggdjur, insekter och växter med mera. Så länge glädjen finns kvar, av att kunna dokumentera de högtidsstunder man kommer naturen nära in på livet, kommer jag att fortsätta. Där finns inget budskap, bara en känsla av tillfredställelse och samhörighet. Men om det väcker känslor hos betraktaren, att bevara, rädda eller återupprätta, så blir ingen gladare än jag.

Sökandet efter, för mig nya uttryck, kommer säkerligen att fortsätta. Som några förstått, har mitt intresse för de monokroma bilderna tagit ny fart. Nu, då man slipper de långa processerna i mörkrummets labb. Att se sin bild i svart-vitt direkt i kameran har blivit en ögonöppnare för mig. Inte förblindad av färger utan att se formerna tydligare, den fina gråskalan eller skarpa grafiska element. Det ger en enorm konstnärlig frihetskänsla. Så, tack alla trogna följare som orkat med diverse knasiga och konstiga bilder utan färg.

Vad som är fotokonst vet jag egentligen inte. För mig handlar det ibland bara om smärre korrigeringar av ett från början bra original. Att skruva på reglagen i programmet för bildbehandling jämför jag med att låta penseln flöda över ett akvarellpapper. En läroprocess som i grunden handlar om hur en bild kommer till och är uppbyggd. När vinterkylan eller regnet som vräker tvingar in mig, så kommer jag att fortsätta utforska detta oändliga universum.

Några av mina trogna följare undrar nog varför ett par inlägg är blockerade med lösenord. Det är ett projekt med gamla bilder från 1970-talet som jag försöker rädda för egen del och för de som deltog i dessa turer. Jag nyttjar bloggen i detta fall som redigerare och bas för projektet. Ett test så att säga för att väcka minnen till liv, samla in andras bilder från samma plats och tid och skapa en dokumentär berättelse med bland annat gamla dagboksanteckningar, för framtiden att ta del av.

Ja, det blir en säsong tre också. Sist lovade jag att försöka hålla igen på inläggen. Det gick inte så bra, det blev ett år till med i genomsnitt ett nytt inlägg per dag. Stackars ni! Jag lovar inget denna gång. Livet är för oförutsägbart. Vem trodde för ett år sedan, att denna dag samtidigt skulle vara dagen då ett europeiskt land som Ukraina går in på sin fjärde månad av krig mot ett land som styrs av en oberäknelig envåldshärskare. Oavsett, jag hör av mig om det sker något oväntat i min lilla trygga bloggvärld.

TACK ALLA OCH VÄLKOMNA ÅTER!