På gränsen – resume’ etapp 1

Sammanfattning

Den första etappen, från gränsbron vid Vassbotten i Bohuslän till gränshandelsstaden Charlottenberg i Värmland, gick som planerat på 14 dagar. Maj månad var kylig på vägen norröver, men snön var åtminstone borta. Ett mycket omväxlande väder, med dagar av ihållande regn men också fina klara dagar med hög luft. Mina vägval gick i stort sett enligt plan, lite missar i tät skog utan kompass och stigar som vuxit igen eller försvunnit på nya kalhyggen.

Det blev flera dagar i Norge för att komma runt större sjöar som exempelvis Stora Le i Dalsland. Men det gjorde samtidigt att man kunde iaktta hur landsbygden såg ut på båda sidor om gränsen. Mer om det efter nästa etapp som startade i slutet av maj 2012, men fick en oväntad vändning.

Jag brukar alltid göra en uppföljning direkt efter hur utrustningen fungerat. Dagboken är full av anteckningar, som jag inte tänker besvära er med. För den som är nyfiken går det bra att mejla. Det viktiga som tält, sovsäck, liggunderlag, gaskök och kläder fungerade bra. Saknade dock en större stekpanna för tillagning av fisk, samt en komprimerbar vattenbehållare när det var långt till vatten. Min ryggsäck från Klättermusen hade tyvärr en irriterande något undermålig låsning av axelremmarna.

Tankar om skog

Vad är skog egentligen? En ogenomtränglig trä- och lövmassa med osorterade stenar och stockar på marken. Pelarsalar av grenlösa, raka furor som bildar ett grönt tak över magra rishedar. Granar som står så tätt att marken under är i ständig skugga, helt brun utan grönska. Ett kalhygge eller en föryngringsyta, en plantering eller ett gömställe för småvilt och skafferi för klövdjur.

Skogen är stor, mycket stor, ja mycket större än man faktiskt tror. En resurs för alla om den brukas långsiktigt och hållbart. Virke, massa och energi behöver inte stå i konflikt med den naturliga värdestegringen. Bär, jakt, friluftsliv skapar mervärdet som lättare kan motivera värdigt och skonsamt skogsbruk, där skydd av rödlistade arter för framtida behov blir mer lättförklarligt.

Att vistas i skogen är en trygghet. Den omfamnar en, ger skydd mot vind, regn och snö. Den skapar vattnet, behandlar det varsamt och renar det om så behövs. Den syresätter min strävan framåt och ger svalka de hetaste sommartimmarna. Den är både bäverns och mitt redskap för att klara sig i nöd, vare sig det är öring som skall grillas eller tältstänger som gått av.

Men mest av allt är skogen rogivande. Aldrig helt tyst, vatten och djurliv, vind i grenar och träd. Och om det skulle vara näst intill tyst en mörk kväll så hör man sig själv, inifrån och ut. Tankar flyger lätt i skogen. Om det beror på den mängd gröna nyanser som ständigt omfamnar en eller den ständiga variationen av former, en innovationsdjungel utan raka linjer och hörn med räta vinklar. Jag vet inte, men där trivs jag.