Tog bara en hastig titt från berget en kort bit hemifrån. Ville se om det gick att fånga något av det annalkande snöovädret, som nu skulle dra in söderifrån över havet. Trots kylan blev jag kvar en stund, plötsligt medveten om att denna stad måste nog betecknas som mitt hem numera. Detta nya år innebär att jag bott här i halva mitt liv. Det yngsta barnet föddes här liksom, numera alla sex barnbarn. Ingen vill härifrån, vilket ändå måste vara ett tecken på att vi tog ett bra beslut att lämna storstaden för det lilla.
Sedan finns det förstås djupt rotade rötter som är svåra att bara rycka upp. Någon del av ens medvetande dröjer sig kvar vid minnen som börjat blekna, men poppar upp klara när man minst anar det. Tillsammans, blir nutid och dåtid, som kojan i skogen. En trygghet som omsluter och skyddar. Lärdomar och erfarenheter säger någon. Kanske allt detta skapar det sunda förnuftet, att ta till när man inte riktigt förstår sakernas utveckling och hittar rätt själv.
Stadshuset och södra hamnen, Strömstad – 7 januari 2026
LIV I FRI LUFT 