Smådrakarnas reträtt (forts på del 1)

Musen trivdes på sin nya, lite större ö. Bocken stannade bara ett litet tag. Rastlösheten verkade gnaga i honom eller så måste han bara vidare. Han ursäktade sig till musen med ett vagt löfte om återseende. Bocken var som uppslukad av skuggorna från det okända. Det sista han hördes yttra var bara ett tystlåtet upprepande: ”Mot nya mål!”

Den lilla världen, så som musen kände den, var sig inte längre lik. Inte nog med att de fasta öarna krympte, nu hade själva tomrummet börjat krackelera. Långa, svarta avgrunder hade börjat skära sig igenom det stora tomrummet. Ingen visste var dessa slutade eller vad som fanns i mörkret på andra sidan.

Musen hade inte sett smådrakarna sedan bocken och han klarat hoppet över den stora tomheten. Drakarna hade av någon anledning försvunnit helt och kvällarna var nu tystare. Ibland kunde man höra märkliga ljud från det okända, men det låg för långt bort för att oroa en mus. Fast någon gång när han väcktes ur sin sömn av ljuden, tyckte han sig se ljussken strila upp ifrån tomhetens avgrunder. Fast han kunde lika gärna ha drömt det, för nästa dag såg han inget alls.

Det musen inte visste, var vad som egentligen hade hänt när smådrakarna skrämdes bort av musens tandagnissel. Musen trodde förstås att han skrämde dem med sin rytande. I verkligheten hade gnistorna han skapade bränt smådrakarna. Deras vingar var fortfarande vitglödgade och var mer att likna vid tunna fenor, som inte var till någon större hjälp. De tycktes för evigt vara förpassade till tomhetens avgrunder, eller……

SLUT (fast fortsättning följer, kanske)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-25

---

English translation:

The Retreat of Little Dragons’ (continued on part 1)

The mouse thrived on its new, slightly larger island. The goat only stayed for a while. The restlessness seemed to gnaw at him or he just had to move on. He apologized to the mouse with a vague promise of reunion. The goat was as if engulfed by the shadows of the unknown. The last thing he heard heard was a silent repetition: ”Towards new goals!”

The small world, as the mouse felt it, was no longer the same. Not only had the fixed islands shrunk, now the great emptiness itself had begun to crackle. Long, black abysses had begun to cut through the emptiness. No one knew where these ended or what was in the dark on the other side.

The mouse had not seen the little dragons since the goat and he had managed the jump over the great emptiness. The dragons had for some reason disappeared completely and the evenings were now quieter. Sometimes you could hear strange sounds from the unknown, but it was too far away to worry a mouse. But at some point, when he was awakened from his sleep by the sounds, he seemed to see the light shining from the abysses of emptiness. Though he might as well have dreamed it, for the next day he saw nothing at all.

What the mouse did not know was what had actually happened when the little dragons were frightened away by the mouse’s gnashing of teeth. The mouse, of course, thought he was scaring them with his roar. In reality, the sparks he created had burned the little dragons. Their wings were still white-glowing and were more like thin fins, which were of no great help. They seemed forever doomed to the abysses of emptiness, or ……

THE END (but continuation follows, maybe)