Trots torkan, eller kanske tack vare, så har det varit ovanligt många fjärilar i trädgården. Jag hade lånat ut mitt Tamron telezoom 150-600 mm till en ung kille som ville testa lite fågelfoto. Fick som pant låna hans Sigma 70-200 mm istället, ett ljusstarkt och skarpt objektiv. Testa det på några fjärilar och blev mycket positivt överraskad, Med den korta närgränsen och full zoom, fungerade det lika bra som ett makro, och fjärilarna höll sig lugnare.
Borta bra, men hemma bäst, heter det ju. Efter nästan tre veckors högtryck med ovanliga 28-30 grader i skuggan fick delar av trädgården nog. Restriktioner på bevattning gjorde att blomrabatter fick klara sig själva, medan vi försökte rädda det som stod i krukor samt vissa bärbuskar. Variationen av perenner hade ändå effekten att många blommade till våra pollinatörers glädje. Vissa dagar var det köbildning bland bin, humlor, blomflugor och vanliga flugor. Kanske lite oroväckande att vildbina minskat detta år men istället fler pollinerande blomflugor.
Den långa asfalterade raksträckan över Valdresflyet, en kalfjällsplatå på 1400 m över havet, är ett mecka för fjällvandrare från hela Europa. Det klara och vindstilla vädret på vår hemresedag hade lockat 100-tals bilar med vandrare att parkera överallt för kortare eller längre turer in mot Jotunheimens toppar, som Glittertind, Galdhöpiggen eller den berömda smala bergskammen Besseggen. Men det får bli en annan gång…..
Under rekognosering av fisksjöar passerade vi otaliga sätrar på hög höjd. Stora öppna alpliknande fält av blommande växter. Det fanns såväl kor som får på de flesta platserna, även om många hus stod tomma. Ängarna var ingärdade och djuren hölls vanligtvis på utsida, likadant runt vår egen stuga som var en gammal säter från början. Vallen sparades antagligen för balning till vinterfoder. I dalen var det på sina håll redan slagit och balat. Örtvegetationen var fantastiskt variationsrik.
Min traditionsenliga fiskevecka i Norge vecka 28 fick en annan inramning detta år. Efter att ha tillbringat närmare 20 sommarveckor vid samma sjöar norr om Sognefjord blev det ett byte av boende detta år, då vårt invanda hus ej hyrdes ut längre. Den nya platsen lovade gott på kartan, gott om fiskrika sjöar med både öring och röding enligt uppgift. Sjöutsikten från stugans altan kunde vi inte klaga på. Jotunheimens toppar skymtade från andra sidan vår sjö Lemonsjöen. Med kikare kunde vi iaktta båtar som rodde drag och faktiskt fick fisk i bland.
Lemonsjöen
Vi ägnade nästan hela veckan till att inventera traktens sjöar på fisk, såväl dagtid som kväll. Några sjöar var helt tomma på fisk medan det i många andra syntes aktivitet på ytan och småfisk in vid land. Alltid svårt att komma till ett helt nytt område. Ett par sjöar gav lite småöring, bäst resultat på mete med mask faktiskt. Desperationen drev oss till de mest otippade fiskeplatserna, en vältrafikerad huvudled var inget hinder. Vi lyckades till slut skrapa ihop så pass att vi fick oss en kväll med rökt öring, mycket mer blev det inte.
Ett regnväder skulle åter dra in så vi höll oss på hemmaplan. En plats på kartan vid namn Dansarstein (Dansarstenen) väckte dock vår nyfikenhet. Kort väg från stugan, en väg med bompeng upp mot fjället och sedan ”bara” en kort stigning upp på berget. Kämpade på i duggregnet med trötta ben efter gårdagens långtur. Dansstenen var en plan klippa, där traktens ungdomar samlades förr i tiden tillsammans med spelemän för att svinga sig i dansens virvlar, på lagom avstånd från de vuxna kan man anta. Hur många som trillat över kanten när ruset tog över förtäljde inte skylten på platsen.
Dansarstein vid Heidalsnutan
Molnen lättade mot kvällen och vi kunde konstarera att det är mycket upp och ner i Telemark, mest uppför känns det som. Njöt av en summerad totalupplevelse från stugknuten, iakttagna av platsens sommarboende, en björktrast och grå flugsnappare, som reducerade insektslivet till vårt behag. Många berg och många fjäll finns det så det räcker i Norge. Lite mersmak på det goda fjällivet ändå.
Utsikt från Lyberg på gården Nordigard Kostveit (även bild 1)
Vädret denna morgon var totalt förändrat, sol och värme, bara svaga vindar. Från vår utgångspunkt vid den stora sjön Totak var det bara en kort bilresa mot Rauland och den välbesökta Falkenuten. En vidsträckt fjällhed där en gång falkenerare från Europa hade tillbringat somrarna, därav bergets namn. Turistströmmen var tidvis så kraftig att första delen av stigningen mot toppen var tillrättalagd av sherpas. Med stora stenblock hade man byggt en trappliknande led. Mindre slitage på naturen och samtidigt ännu mer lättillgänglig.
Vi fortsatte förbi toppen, längs en rundslinga på den uttorkade heden mot ett par mindre sjöar västerut. Hela tiden öppet med milsvida vyer mot fjäll i alla riktningar, stora sjöar med fungerande gårdar på dess öar och med upprörda rödbenor eller ljungpiparnas vemodiga läten i bakgrunden. Blev en lång och svettig dag, men vad gör det när en stuga med dusch och mat väntar på oss.
På väg mot nästa stuga var planen att dra oss västerut, mot högre höjd och känsla av kalfjäll. Yr.no hade tyvärr gått ut med en vädervarning för regn och stormbyar på fjället, västerifrån. Vi chansade ändå när solen tittade fram kortvarigt, men första försöket gav vi förnuftigt upp. Fortsatte istället norrut mot Hovden, där vi fann en kort stig på bara 2-3 km upp till fjället på ca 1100 m över havet.
Vi glömde läsa skylten innan vi startade. Stigen var brant och ej rekommenderad för barn och hundar. Stod åtminstone inget om pensionärer, konstaterade vi när vi sedan kom tillbaka. Stigen klättrade uppför en bäckravin och vi klev på, konstant uppför. Stavarna underlättade för min del men hundarna var inte till någon större hjälp för min andra hälft. Den hårda vinden i ryggen hjälpte däremot.
I passet på toppen kunde man inte stå rak utan att vinden tog tag i oss. En liten bit till, i lä bakom en utskjutande avsats, låg en sjö framför våra fötter och hela fjällvidden bredde ut sig samtidigt som solen tvekade lite, spelade över sluttningarna och snöfält i fjärran. Njöt bara, fyllde på kroppen med energi och sög åt oss mödans vinst. Tillbakavägen gick säkert på en tredjedel av tiden, samtidigt som regnet upphörde.
Livgivande vattenström, stenar färgade av järnoxid eller lavar, gyllene mossa i strandkantens fuktiga miljö och återreflexer i vattnets akrobatik från gömmor på åns botten. Blicken fastnar och kamerans slutare vill aldrig stänga av.
Av vår givmilda husvärd fick vi många historier om trakten till oss. Den berömda landsförrädaren Vidkun Quisling var född i kommunen här. Han var försvarsminister före andra världskrigets utbrott, men samarbetade senare med den tyska ockupationsmakten som regeringschef fram till krigsslutet 1945, då han avrättades i Oslo. Kvar i trakten finns ännu släktingar med kollaboratörens efternamn.
Quisling var en regelbunden besökare hit upp mot Husstöyl gård, då han hade en jaktstuga längre västerut från sjöns ände. Vi beslutade denna dag att spåra upp den, enligt uppgift vid en sjö vid namn Homvatn. Efter att ha förirrat oss i början av den gamla stigen, ut bland myrar med orkidéer, fann vi den vältrampade stigen till slut, högre upp mot berget mellan några små tjärnar.
Dagen blev alltför varm och med en mycket krävande stigning mot slutet avbröt vi, efter en utförslöpa genom ormbunkstät skog, vid en fin bäck och sjö. Tog in platsen med en lång fika, medan hundarna kunde simma ut och kyla av sig i vattnet. Vi mötte inga Quislingar på hemvägen ……
Sjön Rolleivstadvatn (bild 1) och Matnapptjönna (bild 3-7)
LIV I FRI LUFT 