Hemresan 4 juli 2016
”Rätt så smidigt med skjuts ner till järnvägsstation. Norrtåg till Östersund (2 h), halvtimmes väntan på bussen till Sveg (3 h). Fullt med norska skolungdomar på tåget och asylsökande på bussen – men plats fanns ändå. Hemma vid 23.30 efter 8 timmar i bil och ett matstopp i Malung.”
Sammanfattning etapp 6
Årets etapp (dag 41-48) blev framförallt upplevelsen av fjäll, från dag ett till sju. De fria vidderna där man kan andas, om inte en envis förkylning täpper till näsan, som skedde detta år. Detta i kombination med tufft väder bitvis och en skakig situation hemma, gjorde att jag bröt turen redan efter en vecka. Tråkigt för egen del, men upplevelserna av de fina timmarna på fjället är de som sätter sig och förtränger regn och blåst. Fjälleder underlättar för hjärna och fötter (ibland), ger möten med såväl folk som flygfän. Men det kan aldrig ersätta stunderna att få blicka ut över kalfjället, studera vägval och hitta de naturliga vägarna, renens val kallar jag dem. Sammanfaller förvånansvärt ofta med de renstigar man till slut kommer in på.
Inte ett skavsår detta år, då mina läderkängor nu känns mer som en del av mig. De kräver mer underhåll och sex timmars ihållande regn kan bli för mycket. Men det är ändå en passformen som avgör komforten, oavsett väder. I kombination med ett eller två par tunna strumpor, blir det fulländat. Svarta skall de vara, så de torkar snabbt i solen. Regnställ är ett bekymmer vid vandring med ryggsäck, alla stänger in fukten vid hård ansträngning, oavsett vad tillverkaren lovar. Snabbtorkande vandringsbyxor fungerar bäst vid ”normalt” regn och torkar på kroppen när det blåser. Jacka i Gore-Tex har de bästa vattenegenskaperna, tyvärr inte miljömässigt.
Min gamla Klättermus ryggsäck har hamnat längst in i garderoben och ersätts med en större norsk Bergans. Ingen packning på utsidan och vattentäta packsäckar i olika färger för mat, kläder m.m. inuti. Den höll tätt och fungerade bra på ryggen, lite högre och vindkänsligare men följer med i rörelserna.

Tankar om fjällets dragningskraft
Fjället drar i mig och i många andra. Det blir väldigt påtagligt när man närmar sig de stora lederna genom våra svenska fjäll. Det är människor överallt längs lederna, inte bara Kungsleden eller runt Kebnekaise. Jämtlandstriangeln, med Storulvån som startpunkt, är nog det mest intensiva stråket jag upplevt under alla mina år i fjällen.
Förändringen under femtio år är mycket stor, både i antal besökare och varför man ger sig ut. Det är inte längre utmaningen att bemästra fjällmiljön, med det som behövs för att klara sig inpackat i ens egen ryggsäck. Fjällen marknadsförs intensivt, vilket märks på antalet utländska vandrare jag möter. På vissa sträckor är de i majoritet, kanske för att vi svenskar lite vill vara för oss själva, inklusive mig själv.

En anpassning har succesivt skett till det ökande antalet besökare men också till de krav som ställs, oftast av de som inte vanligtvis går i fjällen. Ni får ursäkta, men jag kallar en del för Bucket-List-folk. En sak till på listan, som man kan skryta med för kompisarna. Jag hoppas verkligen att killen jag mötte på cykel med skidor på ryggsäcken fick sin kick efter att ha burit cykeln på den steniga leden vid Sylarna. Men han bar sin utrustning och deltog inte i en paketresa utan packning med trerätters middag var dag och bäddad säng som löparna jag träffade på vid Blåhammaren.
Fjällen är till för alla heter det, men framförallt av hävd tillhör de en ursprungsbefolkning som vill kunna fortsätta föra ett någorlunda traditionellt levnadssätt vidare i generationer. Samernas kultur är inget utan renar och renarna är de som brukar fjällen hållbart. När nu STF (Svenska Turistföreningen) till slut fick krypa till korset och börja begränsa inflödet av människor i Jämtlandstriangeln blev det stora protester inom föreningen. Men var går gränsen för service till vandrare på kalfjället.
När en fjällanläggning ligger ett par mil från ett samhälle med full service, behövs det då en stjärnkrog på toppen med en bar som har alla sorters drycker. Besökaren hinner inte under sitt korta besök ens reflektera över sitt val. Hur kom maten, ölen och de rena lakanen hit. Vart tar bajset vägen när jag spolat och var har de soptippen egentligen. Renarna vet, de har hört helikopterturerna dagligen. De myggfria snöfälten är inte längre säkra för renkalvarna, då dagbesökarna bara ska ta en tur till toppen eller åka skidor utför.
P.S. skäms över de öl jag tog på Blåhammaren, när Storliens uteliv bara låg en dagsvandring bort.
































































































