LIV I FRI LUFT

På gränsen – dag 33

28 juni 2014 – I gamla fotspår

”Vakna redan före kl 5, svårt att sova i natt, inte riktigt van vid över +20 inne. Fortfarande lite glöd kvar i kaminen och +19 i stugan. Allt var torrt utom kängorna förstås. Nu när det ljusnat ser jag hur fötterna blivit helt svarta av vatten och infärgningen av kängornas skinn. Kan inte vara sunt efter mer än fem års användning. Satte i alla fall fyr på en morgonbrasa, såga och högg ved till nästa stackare. Ty ute snöade det igen, när jag gjorde första kollen.”

”Ett tunt snötäcke tynger ner örtvegetationen och mjölkörten ser ut att fundera på om det är någon idé att blomma i år. Lövsångaren håller modet uppe i alla fall. Ett svagt ”zipp” hörs hela tiden från fågelungarna i boet utanför stugdörren. Inte störningsfritt men torrt på takbjälkens utstickande del under verandataket.”

”Beslutade mig för att dra vidare, i första hand till Id-Perssätern, där jag tältade 2010 med Acke, min hund. Sedan får dagen avgöra vad som sker. Tryckte motvilligt på mig de halvsura kängorna. Tog farväl av de tre ungarna i boet och önskade dem lycka till.”

Anm. Då jag fortfarande inte hade en fungerande kamera så är dagens och följande dags bilder från turen jag och min hund Acke gjorde längs samma leder tidigt i juni 2010, mindre grönt då men bättre väder, som syns sen.

”Stigen var lättgången och följde nästan slaviskt stolparna. Ganska öppen blandskog av gran och björk. Där jag tyckte att det blev för tätt och dålig sikt, slamrade jag med stavarna som björnskrämma. Skrämde antagligen bort alla älgar också som gått längs stigen och lämnat tydliga färska avtryck. Men eftersom jag hade vinden mot mig fick det vara slut på överraskningar på leden.”

”För att komma ihåg observationer och andra iakttagelser under dagen kom jag på ett sätt. Jag tog första bokstaven i varje ord och bildade en mening. Dagens mening: ”Henrik Lantz läser Västerbottens Folkblad”. Det första H:et står för ett hest krax från en gråhäger som kom glidande från fjället ner mot Drevsjön. En halvtimme senare passerade han tillbaka när jag stannat till vid vindskyddet i norra änden av sjön (a), där dimman höll på att brytas och dimrök svepte över vattnet.”

”L:et står för två lavskrikor, som jag först tog för rovfågelungar när jag först bara hörde dem. Nyfikna och relativt närgångna som vanligt. Såg faktiskt ett par till sedan på eftermiddagen. F:et var en bofinksunge som frenetiskt flaxade med sina vingar och korta stjärt framför mig på stigen. Gömde sig i riset och stirrade på mig med stora ögon och en bredflinad kort grå näbb.”

”Upp till Id-Perssätern vek stigen av från leden på några ställen. Här fanns då inga markeringar, men gick lätt att följa, mer blött och sten dock. Sätern var sig lik, tog en snabblunch på kantarellsoppa i den iskalla ”storstugan”. Nu när dimman lättade och det var uppehållsväder kändes det inte som nåt alternativ att stanna. Pälsa istället på mig en extra kortärmad merinoullströja för att ta turen till Röskåsen, en fantastisk plats med nybyggd raststuga (1995) som jag passerade 2010 på väg norrut.”

”Det lilla vindskyddet med grillplats fanns kvar vid Brunnssätern (c) första hus, utedasset var dock låst. Leden upp till Fågelåsen (ca 6 km) kändes mycket välbekant. Stigen hade fått ny bländande orange markering, då den inte alls följde skoterleden.”

Brunnssätern, mitt i bild

”En väldigt omväxlande terräng, precis som jag minst det. Myrar, tjärnar, klara bäckar, vridtallar och gammelgran, träd som är 300-500 år gamla.”

”Fågelåsen kände jag igen som ett fint rastställe med en klar bäck i myren, utsikt över myrar och sjön åt tre håll. Denna dag tryckte jag upp mig mot en timmervägg för att undvika det nu ständigt småstrilande regnet. Tuggade Dextrosol och drack kallt vatten för att klara återstående 7 km, mest i tallskog.”

”Nu till V:et. Tyckte mig höra talltitor, vilka var högljudda sist jag var här. I en vresig torraka satt istället tre utflugna varfågelungar och väsnades, rena syskongnabbet – kul! Glömde förresten ett till F, på spången innan Fågelåsen sprang en fågelunge, såg ut som en sångare (pep förskräckligt nämligen!).”

”Annars blev bara turen lång och seg. Försökte hålla igång värmen i kroppen, men i kängorna skvalpade det mellan tårna. Noterade faktiskt en fin rast- och eldplats vid en större bäck (e). Om de inte hade fyllt den med kapad ved hade man kunnat trycka in sig med en brasa framför, men kylan avskräckte mig från att stanna till överhuvudtaget. Stanna bara till ibland när jag misstog min mages kurrande för något obekant i buskarna. Stoppa och lyssna dock rätt ofta. För det mesta hördes dessa högljudda småspovars varningsläten.”

”Missade leden ett par gånger på slutet, av ren trötthet, men till slut kände jag igen mig när husen blänkte till i björkskogen. Stugan var tom, välstädad, +7 grad C inne och +5 ute. Ingen ved, så det blev till att få igång kroppen. Högg fyra famnar ved och fyllde bingen i huset. Vips, 1,5 timmar senare var det +19 i rummet. Hängde tork och kokade kängor vid sidan om kaminen. Ångade en timme ur dem, nu jävlar ska det bli torrt!!! Tillredde en gammal Blåband frystorkad, som gick ner och faktiskt smakade.”

”Det klarnade upp norröver, så man såg hela vägen ner till Busjön. Prognosen var dock sämre. Hade en pinne på mobilen tidigare och fick iväg en fråga till Mette, samtidigt som jag berättade läget. Prognosen löd: ”Sträckan Gördalen-Funäsdalen, regn lördag-måndag, ost till nordost till nord 0-2 m/s, 6-10 grader, uppklarnande tisdag”. Minst tre dagars vandring till Grövelsjön och inga raststugor som jag känner till. Boende i Flötningen kan kanske ordnas, men resten av resan med sura kängor tar emot mentalt. Svartfot är jag ju redan, med Lundhags säkert indiska läder, så att avbryta i övermorgon måndag är också ett alternativ.”

”Mest fascinerad över att genom fönstret se hur björktrasten och en del mindre sångare, går omkring i vegetationen och letar insekter, så länge det bara är ljust. Men de behöver inte Lundhags kängor eller skriva dagbok. Sover på saken och bestämmer mig i Flötningen i morgon kväll, 18 km tröttare.”

Flygfoton och kartor från Lantmäteriets kartdatabas.

På gränsen – dag 32

27 juni 2014 – Oväntat möte

”Vakna tidigt ett par gånger med nästäppa, så jag var alldeles torr i munnen. Kunde inte se någon blå himmel ute, så när ett sakta regn kom somnade jag om igen. Vid halv åtta såg det ut som dimma ute. Himlen var helt vit. Tog på glasögonen och kunde bara konstatera, det snöade ymnigt från öster! Mindre schock, trots vetskapen om att det inte är ovanligt så här års, men vi är ju bara på 860 m ö h och i Dalarna! Molnpaletten igår kväll skvallrade dock att något annorlunda var på gång.”

”Bara att bita i, det var ju ändå +7 grad C inne i stugan. Började med att sätta igång en brasa i kaminen med den snustorra kluvna furan. En dryg timme senare var det behaglig +16. Tog en iskall dassväng, hämta vatten, fixa frukost och hängde kängor på tork. Sikten ute var inte mer än 500 meter och snöfallet obevekligt. Tättingar flög oroligt av och an framför fönstret, man hörde bara en bergfink som försökte starta motorn samt en avlägsen optimistgök. Resten var tyst och lugnt förutom kaminens drag.”

”Eldade en dryg timme till och planerar att fortsatta vid 11-tiden, nu när snöandet avtagit. Får vinden nästan i ryggen när jag först går mot norr och sedan västerut. Trots kryssmarkeringarna var det svårt att följa leden för all snö som kommit (5-10 cm, mer högre upp). Gled omkring i slasket och försökte lista ut vad som fanns under. Hade tänkt gena på stigen som vek av från leden hitom första sjön, men det var otänkbart idag. Tog istället ut kompassen, gjorde en liksidig triangel på 3 km mot den andra leden, varav jag sparade in en sida på 3 km.”

”Bra och lätt att gå i början, tog lite på vaderna av att pulsa i snön bara. Det blev svårare med enesnåren och dvärgbjörksmattorna, när man inte såg vad som fanns under snön. Fick kryssa runt blockstenspartier ibland. Tur att det fanns en och annan ensam tall, gran eller björk att syfta på och att sikten var hyfsad nu.”

”Genade ner på leden från Harrsjön till slut, när första krysset syntes. Trots att den var vältrampad så försvann den ur sikte ibland. Värst var det längre ner mot björkskogsgränsen. Det snöblandade regnet hade nu gjort stenarna snorhala, till råga på allt hade jag tunnelseendet på när huvan på jackan stängde ute det mesta. Dock inte allt!”

*Platsen längs leden för det oväntade mötet (a)*

”Fullt fokus på var jag satte ner kängorna, hörde jag (H) ett obekant ljud snett bakom mig till vänster (B). Ett flämtande, frustande nästan grymtande läte. Samtidigt som jag vänder mig om och tänkte en älgtjur, så får jag syn på en brunbjörn bland fjällbjörkarna, 30 meter uppåt sluttningen. Hon har fullt fokus på mig och jag på henne. För när jag får syn på första årsungen, liten och nästan svart päls, inser jag faran. Samtidigt gör hon en 10 meters rusning mot mig för att skrämma bort mig från ungarna. För det är två ser jag i ögonvrån, som blir lika rädda som jag, när jag i ett första försök att avvärja en attack höjer rösten och vevar med armarna för att se stor ut.”

Foto och film: Rovdjursskolan.se

”Om det var en bra idé i det läget, vet jag inte, men honan stannade, spanade efter ungarna som skingrats åt två olika håll runt mig. Då kom nästa 10 meters rusning från henne rakt mot mig. Jag vevade med armarna och vrålade så hela Gördalen hörde mig på 3 km håll. Tog ett steg bakåt, halkade och ramlade på rygg. Mycket hann spela upp sig i mitt huvud på den 10-delssekunden jag låg ner som en sköldpadda på rygg. Skulle jag värja mig med armarna, använda stavarna eller lägga mig på mage för att skydda huvudet och låta henne bita i den sura ryggsäcken. Hann även fundera på var jag packade ner den enda fungerande mobil jag hade, så den inte skulle bli blöt.”

”Men jag låg inte kvar, utan var på bena direkt, hur fasen det gick till. Någon ryggsäcksbörda fanns bara inte i mitt huvud. Jag stirrade in i hennes ögon, hon visade med tänderna tydligheten i stundens allvar. Samtidigt som hon kastade huvudet av och an för att kolla ungarna. Vilken typ av vrål jag gav upp vet jag inte, men honan kastade sig åt höger, rundade mig och gjorde ett mindre utfall till snett nerifrån sluttningen. Till sist stod hon på bakbenen rakt nedanför mig, efter att ha gått runt 180 grader. Hon sniffade med nosen i vädret och antagligen först nu vädring på människa.”

”Från början hade hon haft vinden i ryggen, oturligt för mig. Jag lugnade ner mig, men pratade på något högljutt. Hördes hennes flämtande långt efteråt när hon drog iväg i ilfart med ungarna norröver längs trädgränsen. Bara att konstatera, så livrädd har jag aldrig varit i hela mitt liv. En dröm har gått i uppfyllelse, men det skulle inte ske på det här sättet. Tankarna fortsatt gå runt i huvudet resten av dagen och släpper nog inte på veckor, ja kanske månader.”

”När jag fortsatte ner mot byn, stanna jag och lyssna ofta. En dalripa och en motorsåg som startade fick hjärtat att slå några extraslag. Man kan inte annat säga att resten av dagens iakttagelser försvann in i ett töcken bara. Men jag skall försöka redogöra för dagens slut.”

”Tog in på restaurangen i bystugan, fick mig en lövbiff med pommes, bea, öl, kaffe och kakor för 120 kr. Pratade av mig med Stockholmsdamen som fastnat för kärleken i byn. Björnupplevelser verkade de ta med ro! Honan med ungar kände de allt till! Skicka lite SMS, jobb och hem.”

Gördalens historia

Till Gördalen kom de första nybyggarna på midsommarafton år 1800, då två unga familjer beslutat sig för att lämna sin hembygd i Särna och söka försörjning längre västerut. Historien berättar att jordbrist och fattigdom drev iväg de båda familjerna. De kände till området kring Gördalen från tidigare jakt- och fisketurer. Här fanns bete, i Görälven som rinner genom dalgången fanns fisk och på båda fjällsidorna strövade många vilda djur. Den första sommaren sov de under en stor, tät gran samtidigt som de båda familjerna byggde ett första gemensamt hus. Året därpå beslutar sig familjerna för att dela marken mellan sig för att bygga varsitt bostadshus. Då uppstod oenighet som hur marken skulle delas på rättvis sätt och denna markstrid satte djupa spår. Den fiendskap som uppstod då är än i dag känd och omtalad i bygden.

Ett halvt sekel efter att de första nybyggarna kom till dalgången hade befolkningen ökat från 6 person till 19 och då, under 1850-60 talet, tillkom tre nya gårdar. Mot slutet av seklet blev barnkullarna större och inflyttningen till byn från både Norge och Sverige ökade. 84 personer fanns registrerade som Gördalsbor år 1900.

År 1891 fick Gördalen ett eget skolhus. Till en början skötte byborna själva undervisningen. Senare kom lärare, så som Kerstin Sand, till byn men de stannade bara under läsåret och lämnade sedan byn. 1920 togs en större skolbyggnad i bruk. Där drevs undervisning ända till 1960 talet då skolan i Gördalen stängde. Sedan dess åker bygdens barn med buss till Särna för att gå i skolan.

Under andra världskriget låg Gördalen plötsligt i centrum för världspolitiken. Den svenska militären fanns i området och bara några kilometer där ifrån, på norska sidan, fanns den tyska armen. Över fjällen kom också många norska flyktingar som nådde Gördalen som första utpost efter gränsen. Genom Gördalen gick också den norska motståndsrörelsens kurirleder. Det finns än i dag många minnen och lämningar kvar från denna tid.

Gördalsborna ser relationerna till Norge som mycket goda och inte sedan andra världskriget har gränsen utgjort ett problem. De sociala relationerna över gränsen är många och närmaste ”grannbyn” finns i den norska namnen Ljördalen. Och för att nå serviceutbudet i en större ort är resan till norska Trysil betydligt kortare än till Mora (som är närmaste svenska dito).

Redan när nybyggarna etablerade sig i Gördalen fanns många stigar genom området eftersom vägen över fjället och till Norge ända sedan medeltiden gått igenom trakten. Men att vägen idag har den sträckning den har hänger troligtvis samman med att Gördalen kolonialiserades av människor från Särnaheden (mindre by norr om Särna). Vägen kallades länge för ”hemvägen”. Under 1880-talet började turister, uppmuntrade av den nystartade Svenska turistföreningen (STF) att besöka de svenska fjällen och bland annat Njupeskär. Runt 1890 märkte STF upp vägen från Särna till Mörkret. I samband med detta byggdes också broar över alla vattendrag på sträckan. År 1924 färdigställdes en körbar väg mellan Särna och Gördalen. Skicket på denna verkar dock inte varit den bästa. Den man som skötte postgången till Gördalen fick tillgång till bil 1925. Trots detta bytte han ofta bilen mot häst för att lättare kunna ta sig fram genom skogen. Under vintern fick ”postiljonen” själv skotta vägen och det berättas att han ibland under vintertid tog loss hjulen på bilen, satt på medar och drog bilen med häst. År 1945 blev det allmänt underhåll på vägen och i samband med nationalparksbildningen av Fulufjället, 2002 asfalterades hela vägsträckan från Särna till norska gränsen.

Befolkningen i Gördalen har minskat konstant sedan 1950-talet då de var som flest 114 fastboende. I Gördalen bor idag 19 personer. Dom flesta är pensionärer det finns inga skolbarn kvar. Byns hus ligger i dalgången, omkring Görälven och den väg som genomkorsar byn. I området finns också en mängd fritidshus. De fritidsboende är betydligt fler än den fasta befolkningen.

Källa: Artikel om Gördalen i Dalabygden

”Tänkte ett tag att jag bryter, med björnfrossa i näven och en femdygnsprognos som bara lovade regn. Strax före kl 16 bestämde jag mig för att fortsätta och ta turen i ett svep till Drevfjällsstugan, på andra sidan Drevfjället, ca 12 km från Gördalen. Blev en svettig stigning 3 km upp till ett vindskydd (b). Mindre med snö här, regnet hade nog redan tagit en del.”

”Vattenpaus sedan ett svep med stavarna över Drevfjället. Visslade högljutt ett antal antibjörnschlagers när skogen blev för tät. Försökte följa kryssleden, men för det mesta ett dubbelspår efter terrängfordon.”

”Tappade bort leden in i björkskogen igen och kom fel ner mot sätervallarna. Frågade i första bästa stuga om vägen, där de satt bord och spisade svart tjärnöring. En herre följde mig en bit på vägen, för att visa mig rakaste sträckan över några tunga blötmyrar.”

”Genade snett upp i skogen och hittade ett kryss, tog kompass åt rätt håll (trött i huvudet!) och fann stugan efter bara 500 meter.”

”Stugan var tom! Men, nu vid 23-tiden ger de två små fönstrena för lite ljus att skriva mer. Stugan är en ren raststuga med breda britsar för 3-4 personer, spartanskt inredd. Fanns vattenhink med kåsa, ett par kastruller att värma vatten på den snabba kaminen, som har en bra torkställning runt kaminröret. Eldade på ett par timmar och hängde allt på tork.”

Flygfoton och kartor från Lantmäteriets kartdatabas, övriga foton lånade från Fulufjällets nationalpark och Drevdagens naturreservat.

På gränsen – dag 31

26 juni 2014 – Bergådalen

”Det var en behaglig natt, lite vind och inget regn. Vakna vid 7-snåret till en helgrå himmel, mestadels höga moln, men kallt i vinden. Kröp ihop bakom tältet och fixade vällingfrukost och kaffe på det.”

”Tänkte ta mig direkt till Tangsjöarna (ca 8 km) om inte vädret blev bättre. Kom bara lite regn till slut, sista kilometrarna före stugan. Det var annars ganska lugnt längs ån, låg lite som i en egen sänka. Fina tältplatser dök upp här och var, kompletta med små vattendrag från Göljåsfjället. genast började planerna på att anlägga en meandrande minibäck i trädgården hemma ta form.”

”Forsärlan var annars dalens karaktärsfågel, avlöst av enstaka videsparvar och ängspiplärka. Småspovarna hördes överallt lite högre upp och på distans ljungpipare då och då.”

Forsärla, fotad under etapp 5

”Lättgånget mjukt underlag fram till vadet (b), lite tövatten emellanåt. Vadet löstes med två stavar och snabba kliv med kängorna på, max 15 cm vatten som mest över stenarna. Betydligt mer sten sedan och resten av leden.”

*Tangsjöstugan, överst i bild mellan sjöarna (c)*

”Jo, sen gick jag fel vid Tangsjöarna. Jag hamnade på en lika bra stig väster om sjöarna, medan kartans led går mellan de norra sjöarna. Tangsjöstugan (c) låg helt perfekt vid utloppet från den östra sjön. Fint hållen med gott om sovplatser, torkrum, dubbeldass etc. Satt på verandan och spana över sjön medan ett duggregn föll. Tyckte mig se rörelser på forsnacken, men kan ha varit insekter. Däremot triggade de två fiskmåsparen min egen fisknerv, speciellt som de hade ett par snabbsimmande ungar i sjön.”

”Prövade där bäcken delade sig i videt och rann ut i den västra sjön. Inte speciellt djupt, med botten delvis täckt av vegetation, lite sten och ibland ljus sand i ett stråk längs med land. Varken kände eller såg någon fisk. Regnet upphörde, vinden mojnade och det blev lite varmare. Men ingen fisk sågs i ytan.”

”Jag gick över till den andra sjön och fiskade hela dess västsida tillbaka till stugan. Något djupare här och lite rödingkänsla med stenbotten och snölegor ner mot sjön. Men icke! Tog lite snabblunch innan jag sedan genade förbi Bergåsjön, ca 4 km mot leden på 920 meters höjd (d).”

”Genvägen var rätt behaglig. I början en stig, som övergick i stigfinnarövning. Sågs oftast som en mörk linje i den vita mossan som rådde över det mesta. Några gamla rösen återfanns också. Sista hälften blev obanat, mestadels torr tjock mossa/renlav och lågvuxen ljung/kråkbär. Roade mig med att räkna mina avtryck i renbetet (om renar funnits här). På fem km motsvarade det ca 300 kvadratmeter nedtrampad mark. Å andra sidan fanns här åtskilliga kvadratkilometer betesmark.”

”En sparvhök lyfte bara 100 meter framför mig, högt upp i skyn. Måste vara tufft om den letat lämmel. Knappt sett någon spillning alls, lite sorkgångar i fjolårsgräset och en gråbrun sork var allt jag såg. Förutom de högljudda småspovarna var det endast ett par grönbenor som förgyllde nerfarten i stenskravlet till stugan.”

”Stugan ligger annars fint med ett panoramafönster mot fjällen i norr och ingången mot Norge. Solen hade börjat titta fram, blå himmel och Cumulusmoln i norr. En fin bäck nedanför på toffelavstånd och en plan tältplats på gräs.”

”Bestämde mig ändå för att sponsra Länsstyrelsen med 100 kr för en natt i nya sängar med kudde! Kände lite osäkerhet med vädret. Kom några droppar precis när jag var klar med kallduschen i bäcken. Vattnet var så kallt så det kändes som huvudsvålen skulle glida av. Viss påverkan hade det, för håret lossade i bitar när jag försökte fingerkamma det efteråt. Kroppen känns bättre i alla fall, lite trött och småsliten bara. Värst är det med skavsåret på hälen. Superplåstret hade blött igenom, släppt och fastnat i strumpan, vilket gjort att det vuxit sig till dubbel storlek.”

”Pausa skrivandet, var tvungen att få igång kroppsvärmen så handstilen går att läsa. Löste sig med tjocka sockar, varm middag på Tortellini, lök och torkat viltkött. Efterföljande språngmarsch till bäcken med disken. Behåller jackan på i ”stugvärmen”!”

”Kikarspana lite i kvällssolen, men en envis nu sydlig vind, fick armarna att börja darra igen. Åsynen av hela registret av molntyper fick mig att krypa in igen och sätta på te istället. Studera molnen genom panoramafönstret men blev inte riktigt klok av det jag såg. Laddade med långkalsonger, långärmad tröja och tjocka strumpor innan sovsäcken äntrades. Äntligen släppte kylan ur kroppen och kaminen i ansiktet glödgades. Trots en kylig skumgummimadrass somnade jag rätt snabbt på en alldeles underbar kudde.”

Flygfoton och kartor från Lantmäteriets kartdatabas, övriga foton lånade från Fulufjällets nationalpark.

På gränsen – dag 30

25 juni 2014 – Tangådalen

”Mulen morgon när jag kom ur tältet strax före sju, lite kylslaget (+9 i tältet). Plåstra om skavsåren på hälen, resten verkade okey. Fin nerfärd mot byn Storbron i dalen (a). Till en början svagt utför på hedliknande fjäll med renlav, glesa tallar och vitmossor. Nere i granskogen mer småkuperat och bitvis stenigt. Ur ett ”höghus”, med ett 10-tal bohål, hördes högljudda fågelungar som försökte övertyga föräldrarna om att det var matdags igen. Annars var det mest älgspår man såg.”

*Nattläger dag 29, Lilldalsstugan med ”vattentäkt”*

”Tog ett snabbstopp och drack vid bron över bäcken (a). En idyll med mossbevuxna kanter och glesa småbjörkar, större stenar mitt i som skapade rätt ljudbild och långa vindlande vattenväxter på botten. Som gjort för småöringen att gömma sig i.”

Några år efter jag passerade byn Storbron, år 2018, fanns bara en åretruntboende kvar, nämligen 90-åriga Martha Larsen. Hon kom hit från Norge 1953 och gifte sig med sonen till Lauritz Larsen, som kom till byn 1909 som vallpojke och fostrade 10 barn här genom åren. Martha och hennes man Paul Ivar tog över gården och fortsatte driva småjordbruket.

”Tog körvägen ut på grusvägen, sedan vänster i Korsningen upp till Björnholmsstugan. Fint längs vägen, kontakt med vatten ibland, men ändå tråkigt att trampa grus. Stugan var hyfsat rustad, obemannad men med torkrum, kök och åtta bäddar samt nödtelefon.”

”Trampa vidare och tog en längre paus vid ån strax norr om Björnholmssätern. Tankade lite snabbenergi och plåstrade om fötterna. Nu ännu ett skavsår på tå. Tejpade lite varstans i förebyggande syfte, då det börja rodna här och var efter svettvarma kängor. En liten spräcklig falk landade tvärsöver ån i en torraka, men drog ivrigt uppvaktad av 3-4 mesar, innan kikaren kom upp.”

Björnholmssäterns fäbodstuga är av en ovanlig modell, den är hopbyggd av en ”vanlig stuga” och en härbreliknande byggnad. På 1800-talet var Björnholmssätern fäbod till Storbron. Nu ägs sätern av Korsnäs AB, som har använt den som personalstuga. 1932 startade Lennart Wåhlstedt från Dala-Floda ett samarbete med får på södra delen av Fulufjället. Fåren, mest av svensk lantras, kom från hela Dalarna. Fårvaktarna bodde de första åren i Björnholmssätern. Djuren betade i hela Tangådalen. På Tangåns västra sida strax söder om Björnholmssätern är ett område med stora grova granar, den största är 36 m hög (Yngve Larsen från Storbron, har klättrat upp och mätt den) och över tre meter i omkrets. Fäbodriften lades ner 1935.

Ur Inventering av Särna säterstugor

*Björnholmssätern, längst ner i bild (c)*

”Vägen upp till bron var bra och lätt att gå (mellan c och e på kartan). Hade ingen lust att ta fjällvägen åt NV utan fortsatte längs en omarkerad stig som följde dalgången (se nedan utdrag ur Fulufjällets skötselplan). Var kanske ett misstag, då den efter stugorna försvann titt som tätt, för att till sist totalt lysa med sin frånvaro. Branta snipor gjorde att man fick klättra högt på skrå ibland. Med lite tur fanns någon älgstig att följa. Gav upp efter 1,5 km och gick ner till bäcken för att ladda om i solgasset med frystorkat (e).”

Eftersom de flesta fäbodarna ligger på kanten av fjället har fäbodstigarna naturligt nog kommit att ha en sträckning som inte berör själva fjället. Längs Tangån löper en stig som troligen till viss del har sitt ursprung som fäbodstig till fäbodarna Björnholmsätern och Herrhussätern. Den senare sätern hörde dock till Hägnåsen, varför det väl ligger närmare till hands att man buförde över fjället via Lövåssätern. Buföringen till Girådalssätern gick även den till viss del längs Tangån. Fäboden hörde ursprungligen till Storbron, varifrån man skråade upp över Summelfjället efter att ha vikit av från Tangån vid ”Hamnen”.

Ur skötselplan för Fulufjällets nationalpark

Sista biten upp till Tandåstugan blev knepig. I början kunde man gå längs med åkanten. Ibland var det lättare på holmarna mitt i ån, när den delade sig. En hel del älg hade trampat på denna sida, men också gott om gammal björnspillning. Några jordlöpare och en skogsödla nyttjade också viltstigen.”

Det blev alltmer rasbranter och den gamla stigen på kartan gick över på västra sidan. Jag kände inte för något djupare vad, så det blev att klättra bland sten. Lågt vattenstånd var räddningen, behövde bara klättra upp en gång förbi ett stup (f). Det tog kraft, varje steg var ett nytt riktmärke. Spädde ut kroppen med vatten ibland, men benen var ändå rätt möra när jag siktade stugan vid 17.30.”

Herrhussätern ligger vid Tangån mellan Östertangen och Summelfjället (mellan e och g på kartan). Karl-Erik Forslund skriver om Herrhussätern i en bok 1919: ”Tangån rusar förbi Herrhussätern, bäddad i stor blandskog djupast i den trånga mörka dalen, vid foten av en tvärstupande backe.”En gård, tillhörig Hägnåsen, stuga, fjös, bod, lador, var alla av grovt rundtimmer”. I början av 1930-talet var Wåhlstedts vid Herrhussätern med fåren. Det fanns då två ladugårdar kvar, och fårvaktarna hade fållor för fåren här, där fåren stängdes in på nätterna. 1938, fanns fortfarande rester kvar av ladugården men inget syntes av stugan. Nära bron över Tangån ovanför Herrhussätern ser Forslund en koja, 2×2 m i fyrkant, med ett litet fönster. Kojan var liten och hade bara två britsar och en spis. Här bodde Storbro Per, alltid ensam. Han fiskade i Tangsjöarna och snarade ripor. Som kvällsarbete gjorde han brynstenar (brynen), tagna i Bandskåran, och här vid ”källa” som platsen kallas. En annan brynkoja står söder om Herrhussätern, där Brynbäcken uppifrån Styggskåra mellan Summelfjället och Fulunäbben störtar ner i ån. Där fick man utmärkta liebrynen i Gammelgruvan. Man sysslade med detta hantverk fram till 1915. Herrhussätern var fäbod till Hägnåsen. Möjligen kommer namnet Herrhussätern, av transtrandsmålets ”harra” vilket är ett gräs som växte på vissa vallar och som det var svårt att få lien att bita på. Herrhussätern blev nedlagd som fäbodvall 1914.

Ur Inventering av Särna säterstugor

”Sista biten var yppig med många obekanta örter som inte blommade ännu. Fina fjällbjörksholmar, gräsklädda för fjällentusiastens lov, låg i ån. En eld- och tältplats fanns nedströms stugan, med en enkel bro över. Annars nyttjade jag bara utedasset, där den stora mängden mjukt toa-papper tilltalade min ömma bak. Stugan var annars rätt liten med några breda britsar, filtar och kuddar för 2-3 personer. Dock försett med ett nödskåp innehållande korv på burk, första förband m.m.”

”Kände mig lite instängd bland björkarna vid stugan. Vidderna hägrade, så jag gick på en timme till. Genast dök fjällarter upp, som gluttsnäppa, bergfink, forsärla och stenskvätta. Stoppa på en ås där den sista björken stod, med ån som delade på sig nedanför. Två små vattengölar för disk och bad bakom och en fet glänsande snölega i kvällssolen. Mygg och knott var härdade här, men en hyfsad kvällsbris höll dem någorlunda i schack. Njöt i kvällningen, lite dagbok, en slummer i den vita mossan, lite kycklingsoppa med soltorkad skinka, te och en bit choklad. Tältet fick precis plats på den steniga åsen.”

*Nattläger dag 30, vid det röda krysset*

”Kvällen var för fin för att stänga in sig i tältet och sova. Satte mig på en sten istället och bara tog in platsen och njöt. Saknade kameran och den lilla skelögda kikaren var ett dåligt alternativ. Försökte ta in ljungpipare i kikaren, när den drog högt i skyn.”

Småspov, från nästa etapp 5

”Titta ner igen och höll nästan på att missa rödräven som kom uppströms ån på andra sidan. Han var vaksam men hade inte riktigt koll på mig förrän han var mitt för. Vädrade intensivt och fick till slut vittring på mig, vilket inte borde ha varit så svårt! Drog i ilfart upp på fjället. En kniphona landade i gölen och en småspov på en sten i ån, vilken kväll!”

Flygfoton och kartor från Lantmäteriets kartdatabas, övriga foton lånade från Fulufjällets nationalpark.

På gränsen – dag 29

24 juni 2014 – Låglandsfjäll

”Det var en blåsig natt, vakna och vände på mig fram till solen värmde upp tältet 06.33. Ingen Acke som väckte mig på denna tur, svårt att ta med hund på bussturerna som blir vid hemfärd sedan. Tog en grötfrukost på trappan till raststugan och nyttjade därefter ställets utedass.”

”Kände tyvärr fortfarande av den onda höften, men det gick bättre med stavarna upp till Stor-Närfjällets topp (931 m ö h). Småspovarna följde mig hela vägen och avlöstes så småningom av fler par längs vägen. En gök och två dalripor förgyllde även denna strålande soliga dag, med lite kylig vind men bara enstaka avlägsna stackmoln.”

”Fint att gå över fjället ner till Närfjällsstugan, som ligger längs skoterleden. Därav stugans storlek, relativt ny med hjälptelefon och allt. Dock inget vatten förrutom en liten myrgöl och några snölegor österom i ravinen.”

”Fortsatte istället norrut och rastade vid en liten sjö mellan Granfjällen. Ingen bäck med hyfsat vatten i sjön. Vid nästa vägskäl stod det Kungsleden norrut. Mestadels mycket stenigt och sedan brant utför genom granskogen till Sätern. Nu var det knä och knäveck som fick sin beskärda del av ansträngningarna.”

”Sätern lågt fint, med en liten öppen raststuga, dass och vedbod samt en större nybyggd röd privat stuga. Ett par timmerhus hade rasat samman. Tankade korv och pasta med torkad lök inför den återstående dryga milen.”

”Rullade på bra de fyra kilometrarna ner till Görälven. Omväxlande skogsterräng men bitvis mycket sten och rötter på stigen. Inga däggdjur, bara en och annan gök som gol. En redig stålbro (för skotertrafik) korsade älven. Såg många vak, efter den intensiva insektsarmadan över det lugna vattnet. Tog lite nötter och is-te innan den återstående stigningen till Lilldalsstugan på 7-8 km (735 m ö h).”

”Dagens katastrof inträffade här då kameran bara la av, meddelar att den inte kan fokusera!? Skulle kunna använda jobbmobilen, men då drar den säkert ur batteriet, får se?”

Detta innebar att det inte blev några fler egna bilder denna dag och tyvärr inte resten av turen heller. Min Lumix kompaktkamera med zoom hade hängt med mycket i kyla och regn men måste nu ha fått någon slags höghöjdssjuka.

”Axlarna och ena hälen skavde något när jag började streta i värmen de första två kilometrarna på landsväg till husen på Skarsåsen. Ett litet öppet rastställe fanns vid gränsen till Skarsåsfjällens naturreservat, med en fin utsikt. Stigen upp till Lilldalen blev seg, gick bättre utan stavar och ingen höftkänning. Hade dock gårdagens slit i färskt minne. Gick långsamt och räknade ledmarkeringar, ca 25 st per km. Först nr 1 till 13 sedan baklänges till 1 igen. Det fungerade rent mentalt.”

”Bar med vatten från älven, då leden var snustorr. Tvingades dock tulla på vattnet och chansade på att den blå pricken på kartan vid stugan inte var ett tryckfel utan en källa kanske. Ja, så äntligen 95 käppar senare öppnade sig äntligen vyn norrut, stuga fanns på en härligt öppen ljunghed. Den blå pricken var faktiskt vatten, en liten myrgöl för kokvatten.”

”Stugan var stor med ett dubbeldass bredvid och ett mindre låst hus. Myggfritt pga en härlig vind från NV. Sällskap av ett par ladusvalor samt en obestämd sångare med ett vitt ögonbrynsstreck. Sångaren plockade stora feta gröna larver i björkarna som stod i lä bakom stugan. Dagens etapp tog ca 10 timmar med alla raster. Hoppas det går lättare när packningen lättat och fiske vankas….”

På gränsen – dag 28

23 juni 2014 – Start etapp 4

”Starta en vecka senare i år för att hinna med en brakfest hemma i trädgården med tjocka släkten (19 pers!). Tog ”gröna grodan” till Malung för att hinna med Sälenbussen till Rörbäcksnäs. Laddade med kebabtallrik i Malung före avfärd 12.40, tog 2 timmar totalt med bussen.”

”Första dagsetappen tog slut på gubben, så det blir lite kortfattat i tältet vid 22-tiden. Starta norrut från sportbutiken vid 3-tiden. Fin stig på öppen tallhed, i början cykelled, sedan gula träpinnar på stolpar fram till grusvägen.”

”Förvänta mig björn bakom varje sten, men bara rävspillning och en fantastisk vacker slända, stor med mörka blågröna dubbla vingpar.”

”Hade några regnskurar under bussresan, men resten av dagen klarade sig med halvmulet 10-12 plusgrader i luften.”

”Lättgånget till Skogssätern, sedan 3 km tråkig grusväg, sista biten till vägg fin stig igen.”

”Korsade asfalten hastigt och började efter ett par steniga kilometer klättringen mot etappmålet, Saldalskojan på kalfjället. Trots nya teleskopgångstavar orkade inte bena med. Dessutom spökade det i höger höft och värkte i flera kilometer. Kvällen avslutades med flera kramper i ljumskar och lår. Orsak, för lite att äta och dricka under de sex timmarna jag avverkade 12-13 km.”

”Tvingade i mig två mackor och blåbärssoppa i kvällningen väl framme, men höll nästan på att kräkas. Kylde på, så det blev några kråkor med pennan i tältet, med en serenad av småspov och ljungpipare utanför.”

På gränsen – resume’ etapp 3

Hemresan 14 juni 2013

”Vaknade väldigt tidigt, orolig för att missa årets sista morgonbuss till skolan. Den kom i tid, med svenska flaggor vajande på ömse sidor. En tös och jag med Acke åkte ner till Lima och skolavslutningen för de äldre där. En kvart senare kom bussen som tog mig vidare till Malung. Tog nästa buss mot Borlänge, en timme senare. Kollade med järnvägsstation där och snabbaste förbindelsen sedan var Swebus Express, 5,5 timmar till Mellerud med byte i Kopparberg. Först ville de inte släppa på oss eftersom Acke var för stor och bara hundar i bur var tillåtna. Men jag tjatade och skyllde på SJ som sålt biljetten inklusive hund. Samma visa upprepade sig i Kopparberg, ny chaufför som måste kolla med ledningscentralen först. Men vi kom med! I Mellerud vid 19-tiden, bytte om och kasta oss i bilen hemåt Strömstad. Tolv timmars bussresa satt i kroppen tills dagen efter.”

Sammanfattning etapp 3

Årets etapp, som egentligen var en fortsättning av fjolårets avbrutna etapp, gick planenligt förutom att jag sparade in en dag. I stora drag följde jag Finnskogsleden även detta år, där långa sträckor gick i Norge. De sista dagarna genom Sverige, var leden mycket svår att finna och ej heller märkt på de svenska kartorna utan endast på en norsk turkarta. Kompass och analoga kartor var avgörande i många fall.

Trots långa sträckor på grusvägar och även asfalt ibland höll fötterna bättre, hälsporren gjorde sig inte påmind som tur var. Mindre skavsår botades i tid men mina gummerade kängor kändes fel många gånger. De har lite dålig passform, trots dubbla strumpor, speciellt när de blivit blöta och torkade långsamt. Kängor skall vara bekväma men med mina fotproblem (höger fot lite större, svullnader och domningar pga artros). Alternativ i helläder med förstärkta kanter, för fjällterräng, bör undersökas framöver.

Ryggsäcken fungerade hyfsat, fast den var inte helt riktigt vattentät, speciellt efter sista dagen. Regnskydd eller täta packpåsar till nästa år. Foppatofflor idealiska vid rast, lättare än sandaler och torkar snabbt. Föredrar som regel svarta strumpor och svart långärmad tunn tröja. Anledningen är de torkar mycket snabbare i solen. Vandringsstaven fick en ny användning. Hängde kaffepannan i handledsbandet och kunde så nå ut i tjärnar med sanka myrkanter.

Tankar om vägval

Vägen är målet, heter det ju. Till viss del kan jag hålla med om tanken. Många gånger när vägen var tråkig att gå, kunde jag plötsligt finna att funderingar tog fart åt alla håll, då man inte behövde fokusera på fotstegen hela tiden eller leta efter nästan obefintliga stigar/leder. Undvek dock asfalt och hårda grusvägar, för fötternas skull och att ge naturen med fågel och djurliv större möjlighet att visa sig.

Att dela upp dagsetapperna så att det fanns ett bestämt dagsmål var nödvändigt ibland rent psykologiskt. Vatten vid dagens slutmål var viktigt, så sjöar, tjärnar och vattendrag var att föredra. Men vad som var mitt övergripande mål med denna gränsvandring har jag inte varit inne på hittills. Förutom att må bra av röra på sig, fanns en händelse under mina tre veckor långa fjällvandring 2009 som satte fart på hjärnkontoret.

Jag mötte en stugvärd, en äldre dam som hela sitt liv vandrat i de svenska fjällen. Hon berättade för mig om en norsk pensionerad kvinna som hade gått hela den norska fjällkedjan under ett år. Ibland med någon följeslagare och med proviantdepåer där det behövdes. Men större delen vandrade hon helt ensam. Där och då föddes min idé att gå hemifrån Strömstad till Treriksröset i norr, ca 180 mil. Kartstudier och beräkningar ledde till att jag behövde göra rekognosering först, då arbete och familj hindrade mig från att dra iväg direkt.

Att lägga 10-14 dagar per år av min semester i tält längs riksgränsen mot Norge var inte några problem. Då borde jag kunna vara vid målet samma år som jag skulle bli pensionär och ha en färdig plan med tillräcklig erfarenhet för att kunna tillryggalägga hela sträckan under ett år, enligt plan mellan 1 maj och 15 september. Därav mycket detaljerade beskrivningar av vägval, vattenkällor, stugor etc i mina dagboksanteckningar, men mycket har jag försökt bespara er läsare. Hur det gick återstår att se.

På gränsen – dag 27

13 juni 2013 – Civilisation

”Åter i civilisationen, det vill säga etappmålets slutpunkt Rörbäcksnäs, Sälenfjällens baksida. Dagen blev endast en transport från A till B på kartan. Det började nämligen regna i natt och höll på så långt in på morgonen. När det gick över i duggregn vid 9-tiden, var Acke och jag nödiga att gå ut och lätta på trycket, i långkalsonger och regnbyxor. Myggen och knotten var kvar och väntade bara på upehållsväder, och oss. Så den stående vällingfrukosten blev rekordsnabb liksom ihoppackningen.”

”Bestämde att när vi nått landsvägen, efter ca 2 km, så fick vädret avgöra om vi skulle ta stigar norrut först och sedan vika av österut mot samhället. Men, regnet gav inte vika. Ingen vind heller, så detta skulle bli en blöt dag oavsett. Full regnmundering och inställning av kängorna på de korta vita streck som gick vid kanten av en röd asfaltväg, rena VIP-leden alltså med röda mattan utrullad för oss.”

”Vägen var i stort sett spikrak. Glest med trafik, men husbilar var det gott om samt tungt lastade norska ekipage på väg hemåt med bl.a. virke på släpet. En kul grej var alla lokal namnskyltar på en del av myrarna längs vägen. Namn som inte fanns på kartan och hade dialektal stavning med översättning.”

”Tog en hastig rast efter några kilometer, vid en jaktstuga med bänkar och eldstad under tak. Annars var det bara att huka sig under huvan, tänka andra tankar och låta fötterna bara göra jobbet. Taktiken stördes bara vid några tillfällen när en uppretad rödvingetrast tvingades spela skadad för Acke, ett par gällt skrikande skogssnäppor och en kricka som förskräckt flög upp ur diket!””

”Anlände till byn redan tidig eftermiddag och gick upp till Carlsborgs Wärdshus. Ingen där, men efter ett telefonsamtal så var rum och hela klabbet ordnat på fem röda minuter. Vi fick tvåbäddsrum nr 1 med dusch för 300 kronor, myshörna med TV utanför, kök och matsal i souterrängplanet under, där vi också fick hänga upp blött tält och sura kläder. Hela huset för oss själva en torsdag mitt i veckan! ”

”Tog en tur till ICA och handlade mat för dagen, kvällen och frukost. Regnet fortsatte ösa ner på barnen som kom från skolavslutningen i kyrkan. Hörde mig för på ICA om bussen går i morgon, med tanke på att skolan slutar idag. Han i kassan visste inte men jag fick numret till den som skulle köra bussen. Ringde 0280-80012 och fick klart för mig av damen att ”visst går bussen vid sju i morgon bitti, vänta vid vägkorsningen och vinka bara, det är inte så många som åker så här års”. Allt okey för hemfärd.”

”Tog Acke på en pinkerunda runt delar av byn. Åt en mikromiddag och en tog en välförtjänt pilsner med mandelchips, framför Aktuellt i rutan. Acke skäller på någon i sömnen och själv ruskar jag huvudet för att inte somna i hörnsoffan….”

På gränsen – dag 26

12 juni 2013 – Gäddslakt

”Vaknade först vid sex-tiden efter en natts orolig sömn med en massa konstiga drömmar och Acke som tyckte det var för varmt, flämtade och flyttade sig konstant. Men, eftersom jag somnade om och det var helmulet ute, kände jag ingen brådska. Acke tyckte gott vi kunde bli kvar, förstod inte alls det där med packväska idag, när vi var redo att ta vägen norröver längs med sjön vid 10-tiden.”

”Traskade på, i andra tankar för det mesta, längs en fin väg sånär som på att vägskrapan vi mötte igår rivit upp all sten igen och delvis ödelagt de mjukare vägkanterna. Såg lite färska spår av älg och rådjur i kanten på vägen, som var lite lösare och mer lättgången.”

”Efter bron över Aspersforsen gick vi ner till sjön och rastade vid åns utlopp. Lite mer sankt och lerigt, vilket Acke inte alls hade några synpunkter på. Prövade lite fiske i utloppet och ut mot första stenudden. Fint djup, pålandsvind och bra kast, men ingen fisk så här mitt på dagen.”

”Himlen blånade rätt snart och värmen kom tillbaka. Många olika sorters moln och vind från S-SV, så vi får se vad det blir av dagen. Genade upp på grusvägen igen, då en harunge studsar upp ur ett snår. Måste ha tryckt när Ackes jaktinstinkt vaknade till liv. Palten studsa mellan tuvor och genom täta snår, medan Acke körde fast med sina packväskor i ivern över att få se vad tusan det var.”

”Vägen var alltmer lös och stenig, eller så började vi tröttna på gåsmarsch. Vackra vyer när sjön visade sig och svalkade. Annars fick vi ta det för vad det var, en transportsträcka där man kunde lyssna på spillkråka, spana på solbadande gräsfjärilar, fjällik blockterräng, svartbyggda husvagnsstugor eller bara räkna antalet backar som var kvar till nästa paus.”

”Fyllde på vatten vid en klar bäck med god smak. Tog oss ut på en hög udde mot sjön, njöt av vasaloppssoppa och torra gårdagsbröd. Frisk sydväst som förpassade knott till Dalarna och solglimtar. En riktigt fin torr skogsbacke med tjock renlav. Acke jagade pinne ett tag, men slocknade sen i mossan.”

”Riksgränsen går här i öst-västlig riktning, så vi fortsätter på kringelkrogiga mindre skogsvägar med målet att lura en öring i Lötån. Skogsvägarna blev nu mer behagliga att gå. Trots värme och svagt motlut större delen, så gick det ovanligt lätt, mindre packning förstås.”

”Strax efter en kraftledning gick en svårfunnen gammal stig som ledde till en timrad stuga, modell äldre, mellan två tjärnar. Ett par sångsvan kom över vattnet när vi passerade myrarna.”

”Därefter en lång backe på skrå runt Skepparberget. En ny skogsväg fanns inte på kartan, gick norrut mot norska gränsen. Strax därefter passerade vi en vägbom som utgjorde gräns mot Dalarna. Där var det ett gigantiskt kalhygge, en skylt kallade det för besparingsskog!”

”Sista biten runt Risberget (bra namn på ett hygge) ner mot ån rullade på snabbt. Blånande fjäll (med snö tror jag) kunde ses i fjärran Norge. Hygget huserade annars tre skogssnäppor och längs vägen ner hade man sparat en hög häck av gran (mot snödrev kanske).”

”Lötåns södra sida var brant, riktiga nipor från istiden. Flera fångstgropsystem fanns på denna sida. Vi gick ner till ån där en större bäck rann ner och hittade en jättefin stor hölja, med fors i bägge ändarna. Lukta öring lång väg med skuggiga branter och bra syresättning av vattnet.”

”Riggade det mista koppar-röda och drog några kast tvärs över strömmarna i höljan. Ett bra, men välbekant hugg fick mig att vakna till. Lyfte upp gäddskallen så jag fick det bekräftat. Snapp! så bet han av linan. Riggade en spinnare, så högg en vid land försiktigt i mungipan, så jag kunde ta ett nacktag och förpassa den till skogens mörka vrå. Det vill säga under en stor sten efter avrättning. Slut på gädda i strömmande vatten – rädda våra storöringar!”

”Men det var inte slut med detta. Ytterligare två gäddor landades relativt snabbt, alla runt 1-1,5 kg. Va fan! tänkte jag och satte på mitt enda medhavda gäddrag med ståltafs. Ett dåligt kast hamnade i videt på andra sidan. När jag ryckt lös det, fastnade flugorna i riset och en gädda högg draget som hängde i luften! Där satt hela paketet! Den fick behålla drag och tafs, jag räddade bara flugorna.”

”Bytte tillbaka för öring/ abborre och gick lite nedströms före forsnacken. Lika illa där, en gädda på knappt kilot förpassades till björkslyet och jag gav upp denna gäddhåla. Minst sex gäddor hade jag på ett eller annat sätt oskadliggjort för öringens fromma, förhoppningsvis.”

”Ett försök att äta vid ån gav jag upp direkt. Kvällen hade förvandlats till ett knott- och mygginferno. Även Acke hade tydliga problem. Fyllde en Mountain-house med kokhett vatten och rusade uppför branten. Snabbt upp med tält på tallhedens knastriga lavar och mossor. In med prylar, mat och hund innan de fattade vad vi gjorde.”

”Acke hyperventilerade, på grund av värmen trodde jag, men när innertaket var fullt av knott, förstod jag var de kom ifrån – Ackes päls. Förutom lite kartstudier inför sista dagen, så kan kvällen mest liknas vid ett blodbad. Dessa små kryp var alla mätta och belåtna – förvånansvärt så mycket blod i en så liten kropp!”

På gränsen – dag 25

11 juni 2013 – Dammstopp

”Sitter på en sluttande sten vid en stor, lugn, klar och inbjudande sjö. Nybadad och fräsch som morgondagg, i bara kalsongerna och gassande sol. Inte ett moln och hyfsad strandtemperatur på vattnet. Simturen längre ut var uppiggande kan man säga. Men! Resan hit var lite krokig minst sagt..”

”Färden ner till rastplatsen på andra sidan Höljesån och väg 62 gick rätt snabbt. Sval förmiddag, bra skugga och rätt så intressant natur längs vägen. Gamla hyggen kan vara vackra, men framförallt ger de vandraren lite lite upplevelse av vad som finns bortom träden. Första norrlandskänslan började infinna sig, nu när vi inte är långt från gränsen till Dalarna.”

”Känslan blev ännu starkare när jag hittade spillning mitt på vägen, med benbitar i. Grövre än Ackes, troligtvis varg. Spillningen hade torkat, men inte helt, 2-3 dagar gammalt kanske. Hittade även ett tassavtryck på kanten av vägen, där det är lite lösare.”

”Problemet började på rastplatsen. En stor orange skylt upplyste om att vägen över dammen och Höljes kraftstation var avstängd! Det innebar en omväg på ca 1 mil ner till byn Höljes och bron över Klarälven där. I ett desperat försök att försöka ta mig över fick jag tag på Ida, som i sin tur hittade en gubbe på Fortum, som jag kunde ringa upp när han var på väg till arbetsplatsen. Inget vanligt vägarbete visade det sig, utan man höll på att spränga för en ny väg, så där var hål och avgrund.”

”Surt! Vi bet i ochbestämde oss för byn, 6 km enkel väg i gruskanten på asfaltvägen. Acke fick kopplas, vilket innabar att han drog hela vägen. Inga backar som tur var och bitvis fint ner mot Klarälven. Kanske fanns det till och med en affär i Höljes?”

Yes! Lanthandel förkunnade skylten vid avtagsvägen till Höljes. Lite paradiskänsla med överflöd av mat. Köpte tandkräm och borste, för att känna efter hur det känns när man varit utan en vecka. Förvisso fungerade det att tugga upp änden på en björkkvist, men morgonkänslan var allt annat än go´.”

”Gottade oss på en bänk vis souvenirbutiken och våffelstugan intill. Acke fick våffelrester av damen och friskt vatten (det senare ratade han). Jag lunchade på grova frallor med älgmedvurst, färsk kall juice och läsk. Damen bakom disken propsade på att vi skulle gå upp till dammen och runt Höljessjön, för där var så vackert. Vi slet i värmen, förbi grusgropar, motorbana, camping i skogen och med ömma fotsulor/ trampdynor. Kom till slut fram till stenen vid stranden, som omnämndes vid dagens början.”

”En tanke bara. Vi kunde ha besparat oss 9 av de 10 extra kilometrarna om vi fortsatt som vi tänkt och vikt av ner mot ”älven” nedströms dammen. Vi kunda ha gått torrskodda på sten i den övre, helt torrlagda fåran. Något vatten släpptes inte på så länge bygget pågick. Men vi visste inte hur rännan såg ut innan vi var där, men Fortum visste allt….!”

”En perfekt tältplats mellan två stora granar i strandkanten fick oss att slå rot. Här kan det inte bli bättre, 100 meter till en bäck med kristallklart vatten, ja faktiskt gott kallt vatten. Sandbotten en bit ut från vår udde, bra mat- och skrivstenar.”

”Acke, som inte gillar att dricka ur rinnande vatten, kan ligga i sjön och samtidigt dricka. Vilket han också gjorde.”

”Meddelst pinnar så svalkade sig Acke en gång i kvarten.”

”Dessutom hela stranden full av drivved, snustorr, tack vare dammen. Fint kvällsljus och spegelblank sjö lockade fram fotokänslan. Fynda och fotade vrakved längs stranden, lyssna till motorbåt och lom på avstånd.”

”Kan helt plötsligt också se fördelar med dämda sjöar, men här är höjdskillnaden bara ungefär en meter till högvattenkanten.”

Anm. Kartan anger dock att kraftbolaget har rätt att reglera 34 meters höjdskillnad i sjön.

”Så vi njöt, laga till lite gott pulvermos, dela på tre grillade frukostkorvar och sköljde, under andakt, ner med en Staropramen 3,5%, sjökall +15.5 grad C. Återstår sedan kaffe och en bit choklad i solnedgången, om vi inte slocknat innan dess.”