Vemodig höst

Jag fick lära mig i skolan att om man blandade alla färger så får man brunt. När jag ser löven som legat på marken i regnet inser jag att det stämmer. Bladen har varit vårligt transparenta i ljust grönt, djupt sommargröna och i övergången till recirkulationen har de exploderat i gult, orange och rött. Nu skall träden vila och egentligen vi också, så vi orkar med ännu en vår och sommar. Fast det finns ju så mycket att titta på och förundras över, även om det blir kallt med snö och is. Glöm inte fotografens gyllene vinterregel nr 1 – håll alltid ett reservbatteri varmt i byxfickan.



Samtliga foton från Strömstad, en tidig morgon 13 oktober 2020

Kungsleden 2009

Introduktion

”I liggvagnen på tåget från Stockholm:

  • Manlig student från Californien på väg till Narvik för att paddla kajak två veckor och vandra i Norge två veckor med ett okänt gäng.
  • Kvinnlig student (SPA-terapeut) från Kalmar på väg hem till Kiruna.
  • Äldre herre i sällskap med fem damer tillhörande arbetarkör från Uppsala på väg till körslag i Gällivare.
  • Yngre herre med en hypermobil, på väg hem till Piteå via Älvsbyn, för att bl.a. ta sig på cykel de 49 milen från Bottenviken till Bodö i Norge.
  • Medelålders herre med vandringsstav, med en känsla av upptäckarlust efter 32 års väntan på svenska fjäll.”

Ja, så inleds min dagbok från 24 juni 2009. Herrn som fortfarande anser sig vara i medelåldern är undertecknad. Men det har ni förstås redan listat ut. Vart han är på väg är lite mer otippat. Herrn har efter många års fjällcelibat, ersatt med hav och skog på västkusten, äntligen gjort slag i saken. Dags att återuppleva ungdomens äventyr i den svenska fjällvärlden. En hyfsat tränad snart 55-årig herre har planerat hela vintern för att med lätt packning ta sig från Abisko ner till Kvikkjokk. Vi pratar alltså om Kungsleden, ett hatat begrepp bland hans gelikar i ungdomen, inklusive honom själv.

Varför har då hans inställning nu ändrats, efter så många år. Lat och bekväm kanske? Lite sliten i kroppen efter alla år på en kontorsstol som VVS-konsult? Nja, orsakerna är flera. Minnena från veckoturerna i Sarek och Padjelanta på 70-talet sitter kvar. Blytunga ryggsäckar med tält, stormkök, otympliga liggunderlag, för mycket god mat, tunga kläder, flora, kikare, kamerautrustning mm mm. Tyngden gav gamnacke och det man såg, var oftast sina egna kängor eller stövlar. Visst man gick några dagar, upprättade ett basläger och tog sig sedan ut i vildmarken på dagsturer. För det andra, alla i gänget hade inte samma intressen eller tålamod. Någon ville snabbt upp på en topp medan en annan tyckte att en Isranunkel var värd att stanna för, flera gånger.

Så upplägget denna gång utgick från följande:

  • Solotur, men oftast på eller intill lederna, där hjälp fanns i fall något skulle hända.
  • Liten ryggsäck på bara 40 liter, vilket gjorde att man också måste lämna onödiga ting hemma.
  • All övernattning i STF-stugor, vilket innebar att tält, kök, liggunderlag och sovsäck inte behövdes, räckte med ett sovlakan i siden.
  • Proviant för max 4 dagar då hälften av stugorna hade försäljning, fiskespö för att dryga ut maten med lite färsk fisk.
  • Endast termos och kåsa för lunchpauserna.
  • Bara en liten lätt och enkel digitalkamera med 3 ggr zoom för dokumentation.
  • Gått om tid, hela tre veckor avsattes av det årets semester för projektet, med utrymme för vilodagar var 3-4 vandringsdag.

Välkomna att hänga med på en mer än 10 år gammal tur från norr till söder, kors och tvärs över Kungsleden på känd och okänd mark. En herre med stort självförtroende kommer att ledsaga er och bjuda på sig själv och fjällens magiska påverkan på en människa. För att hålla spänningen vid liv blir det bara en vandringsdag per inlägg och för att inte tråka ut er publiceras det bara en gång i veckan. Det skall kännas som att vandra långsamt, så tankarna hinner landa och sätta sig.


Satellitkarta över vandringen och dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil.

Månljus

Fullmånen vill bara fram, trycker sig genom slöjmoln. Så långt borta, men vill ändå närmare. Kalla kårar kryper på en del ryggar, andra ser ett ljus i oktobermörkret. Den gamla lönnens innandöme lever upp i månljuset. Skuggor spelar ett spratt med vår fantasi. Fåglar ruvar bland höstblad, fladdermöss lurar bakom grenar och, visst döljer det sig inte en jättespindel bakom en stam. Möjligt kanske på södra halvklotet. Vi kan lugnt dra oss tillbaka, in i stugvärmens trygghet och drömma oss bort till andra världar…….

Fri eller fånge

Vem är mest fri egentligen? Den som måste slita hårt för sin egen lycka och välgång, eller den som har sin framtid serverad på en guldtallrik. Den unga tornfalken har vuxit upp någonstans i Norden i sommar. Nu när vi är i oktober måste den söka värme och byten längre söderut, med alla de faror det innebär. Den hinner se och kanske uppleva mycket som en övervintrande talgoxe inte ens kan fantisera om. Den har istället accepterat tryggheten i staden, nära människan. Här finns det de som lägger ut mat hela vintern. En del av dem har byggt små växthus som man kan ta sig in för att hitta insekter, även om de genomskinliga väggarna är svåra att forcera när man skall ut igen. Friheten har alltid ett pris, oavsett om man är en vagabond eller bofast.

Levande vatten 9

Transparens

Vattnet, en spegling av kosmos kanske. Transparent i sin renaste form. Samlar ljus och sköter en omfattande reglering av syre och koldioxid. Bara i dess stillhet kan vi betrakta oss själva. Rörelserna förbryllar, förblindar och skapar kaos i vår föreställning om hur materian ser ut. Vattnet ser kanske tillbaka på oss och ångrar sin skapelse……..

Strandsnäcka

En vanlig strandsnäcka (Littorina littorea), ensam blickande ut över havet. Nä, fullt så romantiskt liv har den nog inte. Frågan är hur mycket den upplever av ljuset utanför, instängd i sitt skal. Denna har dessutom satt sig lite väl exponerad för vågorna, men den är kanske så gammal som 3 år, med en erfarenhet att inte släppa greppet om stenen.

Den vanliga strandsnäckan betar stenar och på botten efter många olika typer av alger, mestadels kortlivade snabbväxande arter och unga plantor, men också döende plantor på botten eller i hällkar, ja till och med lavar på klipporna. Den håller också tillgodo med en diet på larver av djur som havstulpaner och i det fria vattnet kiselalger.

Det är sällan man ser en stressad strandsnäcka, i bästa fall kan man på en kvart se hur de vänder på sig lite, annars är hastigheten vanligtvis 1-2,5 m i timmen. Hamnar den på fel plats eller vid lågvatten med ett lugnt hav, kan de klara sig flera veckor utan att torka ut. De skyddar sig genom att dra sig in i skalet och stänga till mynningen med ett hornartat lock som sitter på fotens ovansida. När de dragit sig in i skalet kan de inte hålla sig fast vid underlaget med foten längre. För att inte ramla ner från stenar och klippor och hamna på alldeles för djupt vatten utsöndrar de slem från foten, som blir hårt som ett lim i luften. De klarar även köldgrader och att frysas in, fast de flesta föredrar då djupare och varmare vatten.

Snäckorna parar och förökar sig under våren och fram till mitten av sommaren. Då kan man hitta hanar som försöker para sig med honor, genom att hanen kryper upp och placerar sig på den högra sidan av honans skal. Därifrån för han in sin långa penis under skalet på honan. Honan kan lagra sperman i en liten blåsa och sedan befrukta flera äggkullar flera dagar efter parningen. Äggen, som tillsammans svävar omkring i vattnet , kläcks efter en knapp vecka och ut kommer larver som svävande i vattnet äter plankton. Efter ca 3 veckor omvandlas de för ett liv på botten och bottenfäller på grunt vatten. Det finns ytterligare tre arter av strandsnäckor på Västkusten, men dessa har inte frilevande larver, utan generationerna blir bofasta på samma strand.

Fakta hämtade från Vattenkikaren, Göteborgs universitet.

Strandfynd 3

Höst vid havet

När jag hittade Makaonfjärilens larver här på Saltö senast (se tidigare inlägg) blev jag nyfiken på vart de tagit vägen. Återvände efter nästan en månad för att leta eventuella puppor. Hittade inga i närheten av värdväxten Strandkål, men tro det eller ej, två fullvuxna larver som fortfarande inte hade förpuppats i slutet av september. Ägnade istället en stund åt att se på strandväxternas vinterförberedelser, endast några få blommor av Trift stod som små ljuspunkter på stenstranden. Annars var det fotosyntesens sista dagar.

Stängt för säsongen

Sista september, mörkret faller över fisketjärnen. Nu är det stängt för sommarens fiske. Öringarna skall leka i bäckarna, sedan vila upp sig och försöka klara ännu en vinter på mager kost. Till våren kommer ystra småyngel att förgylla vattnen igen, till glädje för de gamla och erfarna i djupet, men också för en och annan privilegierad stadsbo.

Höst i Rogen 16

Selet, lugnet är återställt

Plötsligt stannar jokken upp, tystnar och det vita skummet förvandlas till en mörkare spegel av omgivningen. Ett lugnvatten eller ett sel har bildats, där jokken breder ut sig och topografins utplaning bromsar upp vattnet. Början av selet är oftast lite djupare men när vattenhastigheten minskar sjunker mycket av forsens material till botten, göder vattenväxter och insekter, till gagn för fisken som lever i jokken.

I de lugnaste vatten, lurar de största fiskarna. Det kan nog stämma bra när man tänker på ett sel. Det finns dock en stor hake. Lugnvatten betyder oftast en lugn vattenyta, där vi ser botten. Vilket innebär att fisken ser oss dessförinnan, då inga virvlande strömmar hindrar synskärpan. Att fiska i ett sel kan innebära en lång väntan i skymundan för att till slut få syn på en öring som försiktigt går upp i ytan och snappar åt sig en dagslända. Är strömmen kraftig ut i selet, är kanten på strömfåran ett säker ståndplats. Bakströmmen syns på ytans skum som vandrar motströms. Fisken har där fullt fokus på föda som hastigt sveper förbi i strömfåran.

Strandvegetationen är oftast rikare runt ett sel, med flackare och fuktigare stränder. Vårens översvämningar för med sig material som gynnar många växter. Har strandkanten rätt sammansättning och är tillräckligt mjuk, trivs även bävern här såpass långt norrut. Den får dock hålla till godo med björk som stapelföda.

Ordet sel ingår i många svenska ortnamn. Följer man Umeälven uppströms, västerut från min hemstad Umeå i Västerbotten mot orten Storuman, hittar man ett pärlband av sel som gett namn åt orterna Kolksele, Fällforsselet, Harrsele, Selsberg, Ramsele, Bastuselet, Lillsele, Tuggensele, Tannsele, Lycksele, Betsele, Granselelund, Umgransele, Nya Rusele, Pausele, Barsele, Nysele, Grundsel innan man når Stensele. Därefter försvinner orter med sel i namnet. Istället för sel blir det stora långsträckta sjölika regleringsmagasin i den hårt exploaterade älven, som avlöser varandra ända upp mot norska gränsen.

Det här var allt från Rogen och Härjedalen för denna gång, men det dyker säkert upp mer i framtiden. Hoppas ni fick en liten inblick i ett av Sveriges mer orörda områden.

Samtliga foton tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020