ART #37

Vattenfärg

Att måla med vattenfärger slutade som regel med ett glas brunfärgat vatten, när penseln hade sköljts av gång på gång i samma vatten. Allt smälter samman till dess ursprung, jordens färglösa mylla. Att kunna dricka rent vatten direkt ur en bäck eller en källa får idag betraktas som en lyxtillvaro. Bristen på rent vatten är sedan länge ett globalt faktum och orsak till många konflikter.

Funderar kring detta när jag försöker återskapa den känsla som infinner sig, när man både ser på och samtidigt genom ett klart rinnande vattendrag. Endast en reflekterande yta talar om att det fysiskt förflyttar sig subjektivt mot ett obestämt mål, medan underliggande objekt tydligt känner av dess rörelser utan att ryckas med av samma hänförelse som jag. Det är ju bara vanligt vatten…..

Bild 1 är en mix av två, tagna vid samma tillfälle vid Hurrungane i de norska fjällen, en sen höst i mitten av 1990-talet.

6 januari 2024

NOSTALGICA #4

VARANGER TUR OCH RETUR

Livet var ganska okomplicerat sommaren 1979. Mellan jobb och eventuell flytt söderut hyrde vi, ett gäng fältbiologer, en Volkswagen minibuss. Packade in det man behöver för en vecka, inklusive tält och tubkikare. Lämnade Umeå med go´ musik på färden, ut på E4 norrut längs norrlandskusten, korsade gränsen i Haparanda och svepte snabbt genom norra Finland och in i nordöstra Norge. Varangerhalvön hägrade med annorlunda fågelliv, marina däggdjur och midnattssol. En helt annan miljö än man var van vid, låga fjäll som flöt ihop med havet, ingen skog och renar som betade längs kusten. Vi skådade på flockar av vitval under den ljusa natten och sov på förmiddagarna i det fria. På andra sidan Barents hav skymtade det ryska Murmansk i horisonten. Än så länge hade inte den reforminriktade perestrojkan påbörjats för att bara ett par årtionden senare ersättas av den totalitära Putinismen. Enkelt och fritt på vår sida, osäker utveckling i öster.

Varanger, Norge – juni 1979

NOSTALGICA #3

EUROPAS SISTA VILDMARK

Drygt 20 år ung, när vildmarken bara fanns där, för oss att utforska. Då som nu utan stugor eller märkta leder. Sareks nationalpark, hade lockat oss på några kortare turer tidigare år. Nu var det dags för de fyras gäng att tillbringa två veckor med 3-4 mil till närmaste civilisation, långt före mobiltelefonernas tid. Nästan två dagsetapper bara för att komma fram till parkgränsen och de fria vidderna med fjällbjörksskogen bakom oss. Ett av målen var att se de fyra stora, varg-björn-järv-lo, inspirerade av parkvakten Edvin Nilssons böcker.

Vid scannern vaknar många nya minnen till liv. Bilderna känns inte lika ”vilda” nu som då. Det kan kanske bero på att vädret hindrade oss från att nå de innersta delarna av Sarek och dess stora rovdjur. Men den kan också ha sin orsak i att det blev många fler turer genom åren efter denna, ibland mycket mer utmanande, såväl sommar som vinter. Nu är det fem år sedan jag gjorde min antagligen sista långtur, då också i obanad terräng, ensam i tio dagar, med allt jag behövde i ryggsäcken. Men mer om detta vid nåt annat tillfälle.

OBS! Bilderna är förstås mina, men mixade och återgivna på ett sånt vis att de speglar min ursprungliga känsla av denna vildmark och på det ödmjuka vis vi lät oss omfamnas av dess storhet.

Sarek nationalpark – juli 1975

ART #35

Synlig påverkan

Den blir så abstrakt, vår påverkan på luften. Klimatgaserna, som allt snabbare håller på att förändra våra framtida möjligheter på planeten Jorden, de syns ju inte. Himlen och haven är blå, i december som vanligt grå och solen bryter igenom tillfälligt ibland. Norrskenet sprakar över oss när kylan kommer med högtrycken i Skandinavien. Visst, vi flesta kanske förstår att det är på väg åt fel håll. Forskarvärlden är överens till 99,9% och de internationella klimatmötena avlöser varandra. Så det måste ju vara orsak till oro.

Ändock, merparten av oss lever på som vanligt, trots att kunskapen borde leda till handling. Men koldioxiden förblir osynlig och känns inte. Därför reagerar inte våra stenåldershjärnor på en långsam fara. De som har barn och kanske barnbarn lever enligt forskningen med en mycket större oro. En oro inför deras framtid präglad av skamkänsla, att under sina egna liv inte ha tagit ställning eller gjort de rätta valen. Men mest en frustration över att ingen i maktställning ser det som en självklarhet att agera snabbt.

Först när det kryper under skinnet på oss, enligt omvärlden välbärgade västerlänningar. När klimatförändringarna slår ut stora delar av matproduktionen, insekternas gratistjänster som pollinerare försvinner eller krig och folkvandringar breder ut sig för att komma över de sista sötvattenreserverna. Då kan vi nog acceptera att det är ett nödläge, även för oss. Men fram till dess fortsätter vi köra barnen i SUV till skolan för att det regnar, köpa julklappar ingen egentligen behöver och frossa i julmat, där det mesta blir över. Eller har historien lärt oss att alla stora förändringar utgår från oss själva, som individer i grupp, där murar rivs och det gamla omkullkastas för att kunna styra skutan åt rätt håll.

Visible impact

18 december 2023