En gräshoppas liv 1

Orolig start

Där är hon igen, den snabba madam vargspindel. Hon skyndar sig över grusvägen åt mitt håll. Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte i min ungdomliga morgoniver att försöka hitta bästa solläget. Solen värmer mig snabbt i gräskanten mot vägen men man vet tyvärr aldrig vem som hälsar på.

Som tur är verkar tornfalkarna ha flyttat till det övergivna husets gamla holk. Bivråken har jag inte hört alls i år. Likaså bra är det. Den går aldrig att lita på.

Fast ormvråksparets grälande om vem som skall ordna frukost till ungarna börjar bli tjatigt. Men så länge det finns tillräckligt med sork så är det lugnt för min del.

Jag tror inte hon med för många ben har hört mig. Tur att jag inte är tillräckligt varm i kläderna för ett försök att repetera inför årets spelningar. Nattkylan sitter fortfarande i kroppen och mina vältränade lårmuskler känns stela . Samtidigt får jag inte tappa fart gentemot de andra artisterna.

Det tisslas att den gamle övervintraren drog igång för tidigt med spelet och blev offer för en törnskata på genomresa. Jag får allt trycka här ett tag till så kanske madam passerar utan att bry sig.

Sträckspindlarna körde övertid hela kvällen i går och har gjort min hemmaplan till en veritabel hinderbana. Brukar normalt inte vara några problem med deras lite slarviga nät, men daggen kan ställa till problem. Speciellt om jag behöver göra om gårdagens panikhopp med mina lite för mjuka leder och knän. Den åkersorken skrämde verkligen slag på mig.

Fast jag minns fortfarande den sturska sträckspindeln som överföll mig förra veckan när jag skulle ömsa. Som tur var så höll den gamla halsskölden och de små täckvingarna motstånd tillräckligt länge innan jag fick iväg en benspark på ligisten.

Hungrig börjar man bli också. De finaste färska bladen sitter längst ner vid marken, men det är inte läge för det nu. Jag får vänta ett tag till, läspar i mig lite daggdroppar så länge.

Vad nu då! Mitt strå börjar vaja trots att det är lugnt och stilla. En av alla dessa evinnerligt dumma blomflugor! Kommer säkert att avslöja mig!

Det här går aldrig!

Så mina vänner, var inte oroliga, vår vän gräshoppan klarade den har dagen också, precis som många andra. Återstår att se om vi klarar av att ta hand om oss själva?

Short summery in some type of english:

There she is again, the fast madam wolfspider. She hurries across the road in my direction. I don’t really understand what I was thinking this morning, while trying to find the best sun position. The sun warms me quickly on the grassedge towards the road but unfortunately you never know who is coming. Fortunately, the Kestrel seems to have moved to the abandoned house and I have not heard the Honey buzzard this year either. It is equally good. They can never be trusted.

But the buzzards they quarrel, about who’s going to get some breakfast for the kids, is starting to get tiring. But as long as there is plenty of voles it is okey for me. I don’t think the lady with too many legs has heard me yet . Fortunately, I’m not hot enough in my clothes to rehearse this year’s gigs. The night cold is still in my body and my welltrained legmuscles feel stiff. But at the same time, I must not lose time towards the other artists playing. It is said that the old guy from winterstay started the game too early this year and became a victim of the Shrike who was just passing through. I stay calm here for a while so maybe Madam passes without bothering.

The spiders ran overtime all yesterday evening and have made my homearea looking lika a veritable steeplechase course. Usually, there is no problem with their somewhat sloppy nets, but the dew can cause problems. Especially if I need to do yesterday’s panic jump with my soft joints and knees. That rat really scared me. Now i am getting hungry too. The finest fresh leaves are placed close to the ground, but that is not the place for me now. I have to wait a while, soak some dew drops for so long.

What now! My straw starts waving even though it is calm. One of all those stupid flower flies! Will surely reveal me!

This is not going to end well !

So my friends, do not worry, our friend the grasshopper managed this day too, like many others. Still to see if we can take care of ourselves?

Kl 05,05

DIMMA OCH DAGG

Tidig morgon vid den gamla löparslingan, lite kyligare än tidigare dagar och helt stilla lugnt. Dimman dröjer sig kvar, gräset är fuktmättat av dagg. Råbocken skäller i skogskanten men målet för dagen en rävhona, håller sig undan. Liksom tranparet med sina två ungar som brukar hålla till längs bäcken på ängen.

Försöker istället fånga in det bländande morgonljuset. Blicken dras till alla spindelnät, som likt sköra fallskärmar vilar på grässtråna. I centrum på de flesta näten sitter en Sträckkäkspindel av något slag och inväntar de första flygburna bytena. Men de sitter fortfarande dolda i gräset i väntan på den värme som skall torka dem. En Rödfransad björnspinnare (Diacrisia sannio) försöker dölja sig men den gulröda pälskragen lyser avslöjande kontrastrikt.

Växtligheten försöker samla upp och tillgodogöra sig så mycket som möjligt av daggen. Torkan har varit långvarig men nu är marken i alla fall täckt och skuggad av växterna. Får ängen stå orörd i sommar kan de flesta invånarna dra nytta av dess frodighet. För ormvråken som har ungar i närheten spelar det kanske ingen större roll, men för övrigt livsmyller kan det vara avgörande.

Solbränd nacke

En del böjer på nacken och vänder huvudet mot Mecka. Jag böjer mig ned och ser in i makrokosmos. En het och strålande dag som igår 16 juni, med gott resultat förutom en rödbränd nacke. Det var gott om blombockar, vanliga bruna Ängsblombockar trodde jag med helsvarta antenner, svart mittbena och rumpa. Det skulle visa sig att det även fanns Fläckhornade blombockar, med tvåfärgade antenner utan mittbena. Man lär så länge man kröker rygg. Båda kalasade friskt på Ängsvädd.

Ljuvliga små fjärilar höll sig dolda i gräset och i snåren. Vissa var omöjliga att se förrän de skrämdes upp, fladdrade sen yrvaket som i ett rus hit och dit innan de bara verkade ramla ner någonstans, som blicken inte hann uppfatta. Så upprepade sig mönstret igen. De flesta tillhör den stora familjen solmottar. Måttet är rågat, har fått en ny innebörd efter åtskilliga misslyckade försök.

De vackra mätarna, som t.ex. blåbärslundmätaren i ingressen, sitter gärna kvar i en solstrimma om man smyger länge och försiktigt. Den verkar nästan som att strålkastarskenet är beroendeframkallande. Den Gulvingade fältmätare rörde sig för att hitta en spotlight som passade.

Spindlar kan vara små men mycket utstuderade när det gäller att fånga sina byten. Den har lilla Blomkrabbspindeln testade två sätt att försöka sig på en blåvinge eller en liten blombagge. Väl kamouflerad på spetsen av ett kronblad, med utförsbacke till blommans mitt, har den full kontroll på allt som händer och känner dessutom av minsta rörelse. Annars kan man lägga sig stilla mitt på matbordet, dra samman benen fram så de ser ut som vingar och hoppas på att besökaren är så pass hungrig att den inte märker nåt.

Jag skall försöka komma ihåg att vända kepsen bak-och-fram nästa gång, fast då kanske någon tror att det ligger en däckad skateboardåkare i gräset . . . .

Trollsländor

Började försiktigt att fotografera trollsländor förra året. En inte helt lätt uppgift skulle det visa sig. I första hand var det viktigt för att kunna identifiera några av de 64 svenska arterna. De större sländorna är ibland samarbetsvilliga för posering medan mosaiksländor ständigt drar omkring och de mindre flicksländorna visar på en uppsjö av variationer. Idag fann jag ett par hanar enligt ovan som skulle visa sig vara en av de få observerade Spetsfläckade trollsländorna (Libellula fulva) som setts i Bohuslän. Rekommenderar varmt fälthandboken ”Trollsländor i Sverige” för den vetgirige.

Det mest anmärkningsvärda, enligt min mening, är trollsländornas enorma ögon, rovdjur som de är. De har fasettögon, som hos vissa går ihop i pannan, och innehåller uppåt trettiotusen delögon. Vilket man som fotograf ofta kan se, då de vrider huvudet nästan 180 grader för att ha ryggen fri. De klena benen används mest för att fånga och hålla fast byten. Vingarna är förhållandevis styva och vingparen kan styras var för sig, så de kan ryttla stilla i luften och till och med backa. Med munnens käkar och läppar kan de bita och krossa sina byten.

Samtliga foton på i detta inlägg är tagna i Strömstads kommun. Hur de lever och dör tar vi nästa gång . . . . . . .

Många insekter små

Tjugotvåprickig nyckelpiga (Psyllobora vigintiduopunctata)

Alla kan bidra, se bara på våra vanliga nyckelpigor. Små men alltid välkomna och välkomnande tillbaka. Som denna som behagade posera mitt i fikastunden på bordsduken innan den lyfte för att inta dagens rätt i perennrabatten. Lätt att artbestämma och rapportera i t.ex. Artportalen, trots att den har 25 prickar och en trekantig fläck och heter 22-prickig nyckelpiga. Fast dagens kunskapspåfyllning blir då att 20 heter viginti och 2 duo på latin, dvs 22 punkter. Kul!

Mångfald snart lika slitet som miljö. Myntar därför ett nytt begrepp; Livsmyller. Se och lär mer på:

https://www.artdatabanken.se/arter-och-natur/Dagens-natur/tillsammans-kan-vi-gora-enfald-till-mangfald/

Respekt

Gräsgrön guldbagge (Cetonia aurata) – Strömstad 2020-06-09

Den kanske ser respektingivande ut men är en harmlös och saktmodig vegan. En riktig pollenslukare där den vispar i sig pollen med sin håriga mun. Att den dessutom är mycket påpälsad undertill underlättar pollineringen. Så, tack till denna bumling i skalbaggarnas värld.

Rör sig långsamt, vilket fotografen tackar för, men med en smidighet som gör en förvånad. Utrustad med klor, som flera andra skalbaggar, vilket underlättar klättringen.

Denna dag mumsade guldbaggen på, vad jag tror är, judaspenningar i godan ro. En mindre granne berörde den inte, såg snarare ut som de fredligt delade på härligheten.

Inte ofta jag avbildar djurens bakdel, men denna är speciell och typisk för den gräsgröna guldbaggen (till skillnad från den olivgröna). Vackert kopparglänsande fångar den upp solljuset.

Så ut och spana i miljöer liknande denna eller i det blommande älggräset så hittar ni säkert några grönglänsande guldbaggar!

Bärfisar – Pentatomidae

Lite roligt och lättläst om bärfisar. Namnet till trots är de mycket trevliga att följa. Positivt är att de för det mesta inte luktar illa om man som alltid är försiktig. Sen sitter de oftast stilla, kan vara lite skygga ibland och leker kurragömma. Trettio arter finns i den svenska familjen, i hela världen minst 4 700 arter.

Alla har 5-ledade antenner, som de luktar och smakar med. De ser bra med sina två fasettögon, som består av en mängd sexkantiga linser. Mellan ögonen sitter två nästan osynliga ljuskänsliga punktögon. På undersidan kan man se den raffinerade sugsnabeln med två kanaler inuti. Den ena kanalen för att spruta in enzymer i växter så maten kan sugas upp lättsmält i den andra kanalen. Några är rovdjur och bedövar bytet på motsvarande sätt.

Bärfisarna är duktiga flygare med dubbla vingpar som vi vanligtvis knappt ser, väl kamouflerade, nästan helt täckta av ryggens membran. Benens fötter har praktiska klor längst ut. På undersidan sitter doftkörtlarna till bland annat försvar och varning till andra bärfisar.

Bärfisarna kan ses i fem olika larvstadier, med olika färgteckningar, innan de för den sista ömsningen är fullbildade vuxna individer. Men mer om det nästa gång . . . . . . .

Samtliga foton tagna längs en grusväg i utkanten av Strömstad. På en och samma plats där ett tiotal bärfisar kalasade på maskrosfrön, 2020-06-09.

Gräslikt

Gräs är ett flyktigt fotoobjekt, rör sig för minsta vindpust. Det har sin förklaring, när det är dags för fröna att spridas. Ibland kan det då vara skönt att bara ge efter och låta gräset leva sitt vilda liv i sökaren. Rörelsen i bilden återger då de lätta, i bland smått turbulenta, rörelser som luften åstadkommer, inte alltid som vi tror eller vill att det skall vara – men så spännande att uppleva.

Detta skulle också kunna bidra till Susans fredagsutmaning även om det inte är en blomma i vanlig bemärkelse.