Levande vatten 1

Det mesta av vattnet på vårt klot är salt och ”värdelöst”. Men utan det livgörande vattnet, salt som sött, klarar vi oss inte länge. Mänskligheten kommer ur havet, vi föds i vatten och vår kropp består mestadels av vatten. Havet känner inte av några gränser utan rör sig fritt. Det göder oss och fungerar som en gigantisk termostat för vårt klimat. Ändå behandlar vi det som en oändlig resurs att förbruka. Om havet skulle kunna kommunicera direkt till oss skulle vi då förstå eller måste vi lära oss att ”simma” på nytt?

Kockholmen, Strömstad – 2020-04-12

Ängssmygare ”the Sneaker”

Jag träffar rätt ofta på Ängssmygaren (Ochlodes sylvanus) i kanten av torrare marker med rikligt och högt gräs. Det verkar som den gynnas av klimatförändringarna och den tar gärna över där mer sällsynta fjärilar försvinner. Populationstätheten är dock sällan hög, vilket kan bero på starka revirinstinkter hos hanarna. Dessa uppehåller sig gärna på platser där öppna korridorer i ett skogslandskap sammanstrålar, t.ex. gläntor vid vägskäl eller där en kraftledningsgata eller en bäck över ett hygge möter en väg. Hanarna växlar mellan att patrullera och att invänta passerande honor från någon soluppvärmd plats, gärna ett löv eller direkt på markytan. Om inkräktande hanar kommer in i reviret uppstår regelrätta flygbataljer som i ett rasande tempo för fjärilarna högt över trädtopparna. 

Short summery:

I often meet the Large skipper (Ochlodes sylvanus) on the edge of drier fields with abundant and tall grass. It seems to be favored by climate change and it likes to take over where more rare butterflies disappear. However, the population density is rarely high, which may be due to strong male instincts. These tend to be located in places where open corridors in a forest landscape coalesce, e.g. glades at crossroads or where a power line street or a creek over a hut meets a road. The males alternate between patrolling and waiting for passing females from any solar heated place, preferably a leaf or directly on the ground surface. If invading males enter the area, regular flight battalions occur, at a furious pace for the butterflies high above the tree tops.

Photoart II

Vad är viktigast, bilden eller djuret? Ibland känns det rätt att få uttrycka sin subjektiva uppfattning om det levande. Att återge allt riktigt blir ändå subjektivt, redan då man väljer ut bildvinkel, brännvidd på objektiv, makro eller överblick etc. Men hur långt kan man gå utan att individens karaktär försvinner helt? Rätt eller fel, kanske både ock !?

Jag fann denna padda i skuggan under en liten buske i ett torrt dike. Den hade försökt gräva ner sig i den allt för torra jorden i kanten på åkern. Blicken var som fastfrusen, inte en blinkning när jag försiktigt kröp ner på paddans nivå. Dess hud verkar förhistorisk i sina former och skiftande kulörer. Det mest anmärkningsvärda är ändå ögonen, både form och färg, men framförallt intensiteten i blicken.

Vanlig padda (Bufo bufo), Strömstad, Dårskilds högar, 2020-06-23

Short summery:

What is most important, the image or the animal? Sometimes it feels right to express the subjective view of the living animals. To reproduce everything right, still becomes subjective, as soon as you are choosing an photo angle, focal length of the objective, macro or overview etc. But how far can one go without the individual’s character completely disappears? Right or wrong, maybe both!

I found this toad in the shade under a small bush in a dry ditch. It had tried to bury itself into the dry soil at the edge of a field. The look was like frozen, not a wink when I gently crawled down to the level of the toad. Its skin seems prehistoric in its forms and varying colors. Still, the most remarkable are the eyes, both shape and color, but above all the intensity of the gaze.

Surprise ”bumblebee”

Satt på min ljugarbänk i trädgårdens skugga och beundrade den intensiva jakten på nektar bland perennerna. Försökte fånga några humlor och bin med kameran där de hastigt flög mellan de små blommorna. Med sina korta men breda och spetsiga (och faktiskt till viss del kluvna) tungor fick de försöka trycka in sina stora huvuden i blommorna. Kalufsen och pälskragen fylldes av pollen, till gagn för trädgårdsmästaren.

Då dyker den upp som en ettrig kolibri. Tungan hängde hela tiden utanför. Såg stressad ut men antagligen bara upphetsad av den rika tillgången och stora konkurrensen. De delvis transparenta vingarna gick oavbrutet, fäste bara frambenen om blomman en kort stund. Bakvingarna betydligt mindre än framvingarna. Såg varmt ut med den tjocka pälsen på kroppen och även ut på vingbasen. Första gången en Humledagsvärmare (Hemaris fuciformis) dyker upp i vår trädgård. Såg en som hastigast på landsbygden redan i maj på de första maskrosorna, men trodde det var en tillfällighet. Lite ruff typ men oerhört charmerande, om man nu får säga så. Jag föll pladask i alla fall!

Trädgårdsdax

För varmt för att dra ut på foto-exkursioner, tur det finns motiv utanför husknuten för den late. Rosor, perenner och ett överflöd av lavendel i blom som humlor och bin nu trängs kring. Första året som de rödblommiga jordgubbsplantorna levererar frukostbär.

Blir att nyttja morgontimman innan daggen löses upp i det blå himmelshavet.

På flykt

Försöker undvika hettan, i väntan på ett dopp i havet, genom att inte röra annat än avtryckarfingret. Hyreshusen på andra sidan gatan huserar minst tre familjer med Tornseglare (Apus apus) som redan har ungar. Föräldrarna har inget emot värmen som fyller luftrummet med flygande insekter. En glugg mellan parasollet och hustaket är allt som behövs för att öva på dessa flygande torpeder. Många foton på enbart blå himmel, skorstenar och tegelpannor blir det. Men trägen vinner så småningom, även om resultatet fortfarande har mycket att önska.

En dold Juvel

Svettades häromdagen på torra ängar i utkanten av Strömstad. Målet var att hitta ny mark och kanske några intressanta insekter mitt på dagen. Mycket fanns det som alltid när man går ner i svampplockarställningen. Bland glesa bestånd av kråkvicker kom jag inpå, ett på håll anspråkslöst, Gulbrokigt slåtterfly (Euclidia glyphica) som visade upp sig i solglansen.

En skugga dök upp bakom med kraftigare antenner och det blänkte grönmetalliskt. Med en riktigt lång tunga nådde fjärilen längst in i blommorna efter dess nektar. Ibland fuskades det och tungan slank in i de små hål som andra gjort vid blombasen (syns på någon bild faktiskt). När juvelen klev fram i mitt rampljus uppenbarade sig en makalös färgintensitet i grönt skimmer.

Mina första Ängsmetallvingar (Adscita statices) hade uppenbarat sig, totalt fyra stycken kom fram efterhand. Glansen skiftade med ljusets vinkel och skuggorna blev djupa ibland. Egentligen villa jag aldrig sluta, men såg framför mig ett arbetspass framför datorn på minst en hel arbetsdag. Det går ju inte som pensionär! Lutade mig istället på armbågen, drog ner glasögonen på näsan och bara tog in hela händelsen.