Musen och bocken – del 8

De orubbliga (forts på del 7)

Musen var inte helt säker på att han förstod vad paddan hade menat. Det var säkert kloka ord men paddans liv verkade inte så roligt och spännande tyckte musen, som fått tillbaka livsglädjen efter flykten över den stora tomheten. Han ville njuta av sin plats här, med den trygghetskänsla som infunnit sig efter de första dagarnas osäkerhet inför de tysta enfotingarnas högresta kroppar. Spåret efter tvåfotingen var redan glömt och några nya hade han inte sett sedan dess.

En dag kom musen lite längre bort från klarsynens källa, i sin jakt på de läckraste godbitarna som det okända bjöd på. Framför honom reste sig en mörk vägg med en labyrint av armlika grenar och trådar. Förskräckt fick han se att bakom väggen, låg en enbent ner på marken i sin fulla längd. Snart förstod han att något allvarligt hade hänt, så att den enbente tappat fotfästet och kontakten med livet under marken. En svag viskning, dämpad i marken, förde honom lite längre bort från den liggande enbente.

Bakom en stadig, rund hattliknande varelse, snyftade en mycket liten enfoting. Den var större än musen men nådde knappt fram i ljuset. Musen satte sig ner och undrade vad som hänt. Den lilla enfotingen försökte få fram något, men det blev mest svaga viskningar. Musen la sitt öra mot marken. Den lilla enfotingens röst klarnade något och musen kunde urskilja ord som ”dåligt vatten” och ”ingen hör mig”. Den svampliknande varelsen bakom tog istället till orda med en sträv röst och förklarade för musen.

Du förstår, tvåfotingarna har länge låtit oss leva vårt liv här tillsammans. Nu har de trängt ända in i det okända, men utan kunskap från klarsynens källa vet de inte hur samspelet fungerar här. Istället, så orsakar de förrödelse där de går fram. Vattnet i utkanten av det okända är redan förstört, den tröga massan är det slutliga beviset på hur långt det gått. De första tecknen på att de enbenta blir svagare har du säkert redan sett. När de inte längre kan kommunicera med varandra under marken är det slut.

Musen försökte lägga ihop allt han sett och hört. Han funderade mycket på paddan och den lilla enfotingens skyddsling, de närmaste dagarna när han rörde sig bland de enbenta. Alla såg inte lika pigga och ståtliga ut. Några hade kala spretiga armar och hade tappat den ståtliga raka hållningen. Hur skulle det gå om de tvåbenta trängde sig ännu längre in och hur skulle de agera när de fann klarhetens källa, var frågor han undrade över medan han blev snabbt äldre.

Stillheten i det okända var det som till slut fick honom att fatta ett beslut. Musen skulle inte längre vandra runt i det okända utan hans uppgift var nu utmejslad. Han slog sig ner en sista gång, på en plats med uppsikt över sin del av det okända och med en fast övertygelse om att också han var betydelsefull, trots sin ringa storlek. Precis som det var sagt, växte han med sin uppgift, fast förankrad med markens urgrund. Han kunde kommunicera med allt han såg och kände under mark. Han tillhörde nu en av de många orubbliga!

SLUT på kapitlet ”Musen och bocken”

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-02-12


Tvåfotingarnas värld, som de ser den: ”More of everything”

English translation:

The steadfast ones (continued on part 7)

The mouse was not quite sure he understood what the toad had meant. These were certainly wise words, but the toad’s life did not seem so fun and exciting, thought the mouse, who regained the joy of life after escaping the great emptiness. He wanted to enjoy his place here, with the feeling of security that had arisen after the first days of insecurity in front of the silent and tall one-legged friends. The track after the two-legged had already been forgotten and he had not seen any new ones since.

One day the mouse came a little further away from the well, in his search for the most delicious goodies that the unknown offered. In front of him rose a dark wall with a maze of arm-like branches and threads. Terrified, he saw that behind the wall, a one-legged lay on the ground in its full length. He soon realized that something serious had happened, so that the one-legged lost its footing and contact with life underground. A faint whisper, muffled in the ground, led him a little further away from the lying one-legged.

Behind a sturdy, round hat-like creature, a very small one-footed sob. It was larger than the mouse but barely reached the light. The mouse sat down and wondered what had happened. The little one-legged friend tried to get something out, but it was mostly faint whispers. The mouse put its ear to the ground. The little one-footed voice cleared slightly and the mouse could distinguish words like ”bad water” and ”no one hears me”. The mushroom-like creature behind instead spoke in a harsh voice and explained to the mouse.

You see, the two-footed have long let us live our lives here together. Now they have penetrated all the way into the unknown, but without knowledge from the well, they do not know how the interaction works here. Instead, they cause havoc wherever they go. The water on the edge of the unknown is already destroyed, the sluggish mass is the final proof of how far it has gone. You have probably already seen the first signs that the one-legged ones are getting weaker. When they can no longer communicate with each other underground, it’s over.

The mouse tried to put together everything he had seen and heard. He thought a lot about the toad and the little one-legged protégé, the next few days when he moved among the one-legged ones. Not everyone looked as lively and stately. Some had bare spread arms and had lost their stately straight posture. How would it go if the two-legged penetrated even further and how would they act when they found the well, were questions he wondered as he notably quickly grew older.

The stillness of the unknown was what finally made him make a decision. The mouse would no longer wander around in the unknown, his task was now carved out. He settled down one last time, in a place overlooking his part of the unknown and with a firm conviction that he, too, was significant, despite his small size. Just as it was said, he grew with his task, firmly rooted in the soil. He could communicate with everything he saw and felt underground. He now belonged to one of the many steadfast ones!

THE END of chapter ”The mouse and the goat”

Vinterfåglar i Strömsån 1

Rördrom i vassen – Great Bittern in the reed

Ån mitt i Strömstad, Strömsån, har sakta börjat frysa ihop under den kylslagna period som varat i veckor. De öppna vattenytorna krymper och fåglarna i och kring ån får det tuffare att hitta något ätbart. Under en kall period för två år sedan dök en tillfällig gäst upp vid åns strandkant. Nu är den här igen, en Rördrom (Botaurus stellaris). De grunda havsvikarna liksom sjöarna är isbelagda. Återstår att hitta strömmande vatten, helst med vass, att gömma sig i och fånga nå. Trots att bilar och människor passerar bara ett tiotal meter ovanför vassruggen (till höger i bild nedan) står den orörlig i vasskanten och litar fullständigt på sin kamouflagedräkt.

Rördromen försöker hitta lite vatteninsekter eller småfisk som passerar förbi i öppna gluggar i vassen. Den har anmärkningsvärt stora fötter, omkring 20 cm långa, som syns tydligt när den försöker smyga långsamt och osynlig i vassen. Blicken från de små ögonen är intensiv, både när den studerar folklivet runt omkring eller fått syn på en fisk i vattnet. Den har lyckats etablera sig väl de sista decennierna, ca 700 häckningar i Sverige, och fortsätter norrut i landet. Så lyssna efter en lågmäld mistlur i större vassruggar under våren, för att få se den är inte lika lätt.

Samtliga foton från Strömsån, Strömstad – 11-12 feb 2021

Kungsleden 2009 – dag 18-19

Söndag 12 juli – Fiske i Pårte

Eftersom planen var tre veckor i fjällen och jag inte nyttjat alla vilodagar blev beslutet att stanna i Pårte för vila och fiske ett par dagar innan slutetappen ner till Kvikkjokk. Någon större brådska att komma hem tidigare fanns inte och tågbiljetterna från Murjek till Göteborg var redan köpta. Inte så många bilder blev det, desto mer fisk…..

”En strålande dag med blå himmel och vita ullmoln, +17 grader C när jag segade mig upp vid 9. Avvaktade tills morgonruschen var över nämligen. Packade en dagstursäck med fika och fiskelåda. Tog turen mot utloppet och sjöns södra sida, bort till inloppet och båthuset där.”

Sjön Sjabtjakjaure, som den heter, verkar krylla av småöring. Gårdagskvällens försök att lura ”25:or” skulle upprepa sig runt hela sjön. Trots lite vind och en regnskur hade jag redan tio öringar före vadet över Rittakjåkkå. Vadet togs vid det grunda och breda sjöutloppet, knädjupt som mest men hala stenar. Knotten och myggen förföljde mig hela vägen men U622 och lite vind ibland gjorde det uthärdligt.”

”Det bästa stället var annars den näst sista udden före myren i sjöns sydände. Rätt djupt vid ett par stora stenar och rakt ut i sidvinden samt i kanten av läsidan högg det stort. Den första öringen över halvkilot, cirka 40 cm lång men smal trots ett stort huvud. Kampen blev kort och ojämn. En tuff röding tog också draget 6-7 meter ut. Levde rövare vid land men slutade även den i gräset, längd ca 35 cm.”

”Tog en sista firarfika, packade fisk och drog mot bron över Tjåltajåkka och leden de sista tre kilometrarna till Pårtestugan. Summera under vägen; en röding och 28 öringar blev dagsresultatet, varav 10 på fluga. Kul fiske, även om storleken kunde ha varierat lite mer. Roger stugvärd konstaterade detsamma. Vissa år var den större fisken mycket sällsynt och väldigt mager. Han hade dock med båt lyckats få öring på mellan 1,5 till 2,5 kg, mest på streamer och flugspö.”

Måndag 13 juli – Regnkaos i Pårte

”Sega mig upp vid 8-tiden när det börjat lugna sig i köket. Helgrått ute och duggregn. En lite aning till ljusning när jag gick ut, skulle snart förbytas till ett evigt regn som inte upphörde på hela dagen. Gick denna dag på Kungsledensidan av sjön för att testa fiskelyckan.. Började nappa bra på väg ut mot första udden. Innan jag hade rundat den hade jag lurat åtta småöringar. Sedan blev det trögare. Fick bara två till på hela vägen.”

”Vände åter, genomblöt, och genade upp på leden. Helskinnad tills jag skulle hoppa sten vid stugskylten. Halka på en av stenarna som låg i vatten och föll pladask i vattnet mellan stenarna. Slog i knäet mot en vass sten och svor högt. Nästan framme! Sparkade igång bastutemperatur i torkrummet, precis lagom till att fyra genomsura tältare dök upp och valde innelogi. Skulle visa sig bli fullt hus innan kvällen var slut. Roger fick leta efter madrasser och pussla ihop det. Tyskar, fransoser och diverse svedeser, alla svettiga, blöta och trötta och ingen som hade lust att krypa in i ett blött tält. Hann torka mina kläder men kängorna lär vara sura sista dagen till Kvikkjokk. Började läsa Ranelids ”Krigaren” men gav upp i kaoset. Fixa go´natt och läste i sängen istället.”


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Vinter i Rogen 4

– 28 oC

Riktigt kall dag med dimma morgon och kväll. Så torr som luften känns undrar man givetvis var fukten kommer i från. Sjöar och vattendrag frusna, så det återstår bara det bundna vattnet i snön och trädens mycket återhållsamma ”andning”. Inga morgonpigga skidåkare eller renar, bara gårdagens spårlöpor. Renarna får hålla till godo med frystorkade hänglavar med frostig glasyr denna dag. Skönt att då stå i stugvärmen och fota genom fönster……

Samtliga foton Rogens naturreservat – 2021-02-04

Vinter i Rogen 3

Vägs ände

Fin dag, sol och ingen vind, bara -20 grader C. En tur med spark längs landsvägen västerut kan vara ett bra alternativ till skidorna. Men vägen som leder till Käringsjön är inte plogad, gården är inte längre bebodd under den kallaste årstiden. Den gropiga grusvägen sommartid är nu ersatt av traktor- och skoterspår. Det blir att lämna sparken redan efter en kilometer vid Käringsjövallen.

Käringsjövägen vinter och höst

Åtminstone två kilometer med ”fast” mark upp till bron över ån Mysklan, sedan blir det att pulsa i snö. Allt för att få se om ån är öppen och kanske strömstaren eller uttern stannat kvar. Men ån har nästan slutit sig helt efter de senaste veckornas kyla. Allt som finns är orörd snö, så när som på lite viltspår och en kör av domherrar i fjärran. Absolut tystnad råder för övrigt!

Ån Mysklan, vinter och höst

Samtliga foton Rogens naturreservat – 2021-02-02

Musen och bocken – del 7

Klarhetens källa (forts på del 6)

Musen var fortfarande mycket vilsen i sina tankar. Bocken försökte förklara lugnt och sansat vad det innebär att leva i det okända. Att alla här måste hjälpas åt och hitta sin egen uppgift, nu och sedan. Du kommer snart att finna din uppgift och egen plats i det okända, sa bocken. Men först måste du hitta klarhetens källa och insupa dess visdom. Följ din näsa inåt det okända, så hittar du snart rätt. I det okända säger man att vi alla växer med vår uppgift. Ta med dig den visdomen så kommer det att går bra, avslutade bocken och doldes igen bakom de ståtligt vajande enbenta.

Doften av klart vatten drev musen längre in i det okända, det blev en allt starkare dragningskraft. Han hade inte ens tid att nyttja de bär och örter som rikligt växte vid de enbentas fötter. Det glittrade i en ljusare öppning bland de enbenta. En källa med vatten, så klar att man såg allt på dess botten och hur det kom en sjudande ström av nytt vatten hela tiden upp till ytan i källans mitt. Han drack försiktigt, små klunkar utan att se sig omkring, uppslukad av dess kraft. Därför märkte han inte den stora, massiva varelsen, som iakttog honom från den motsatta stranden.

När musen släckt törsten, reste han sig, kände sig pigg och upprymd. Hmmm, hummade varelsen på andra sidan, nästan för sig själv. Musen spetsade öronen, men kunde inte riktigt urskilja vad det var som lät. Nyfikenheten fick honom att går runt källan mot ljudet och där stod, eller rättare sagt låg han forna vän och räddare, paddan! Musen kände igen honom direkt, även om paddan nu såg gammal ut och hade förlorat sin transparens.

Du hittade rätt till slut, sa paddan. Klarhetens källa blev mitt hem, för en kort tid ser du. Som många andra kunde jag inte stanna kvar i den lilla världen. Du kan inte heller återvända. Efter att den stora massan fyllde tomheten har öarna blivit obebodda, inget växer där längre. Sterila öar flyter planlöst i massan, klumpar ihop sig och kommer så småningom att upplösas. Smådrakarnas tid är över. Bara de som tog sig in i det okända kan överleva som jag gjorde, med vissheten att min uppgift nu är viktigare än mitt tidigare liv.

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-05


English translation:

The well of clarity (continued on part 6)

The mouse was still very lost in his thoughts. The goat tried to explain calmly what it means to live in the unknown. That everyone here must help each other and find their own task, now and then. You will soon find your task and your own place in the unknown, said the goat. But first you must find the well of clarity and absorb its wisdom. Follow your nose inwards into the unknown, and you will soon find the right way. In the unknown, it is said that we all grow with our task. Take that wisdom with you and it will go well, the goat finished and hid again behind the stately swaying one-legged friends.

The smell of clear water drove the mouse further into the unknown, it became an increasingly strong attraction. He did not even have time to feed on the berries and herbs that grew abundantly at the feet of the one-legged. It glittered in a brighter opening among the one-legged ones. A well of water, so clear that you could see everything at its bottom and how a simmering stream of new water kept coming up to the surface in the middle of the source. He drank gently, small sips without looking around, engrossed in its power. Therefore, he did not notice the large, massive creature, which was watching him from the opposite shore.

When the mouse quenched his thirst, he got up, felt alert and elated. Hmmm, hummed the creature on the other side, almost to himself. The mouse pricked up its ears, but could not really make out what it was that sounded. Curiosity made him walk around the well towards the sound and there stood, or rather laid down, his old friend and savior, the toad! The mouse recognized him immediately, even though the toad now looked old and had lost its transparency.

You found the right way in the end, said the toad. The well of clarity became my home, for a short time you see. Like many others, I could not stay in the small world. You can not return either. After the great mass filled the emptiness, the islands have become uninhabited, nothing grows there anymore. Sterile islands float aimlessly in the mass, clumping together and will eventually be dissolved. The time of the little dragons is over. Only those who entered the unknown can survive as I did, with the certainty that my task is now more important than my previous life.

THE END ( to be continued)

Vinter i Rogen 2

Gå på skidor och spåra

Det brukar inte bli så många dagar på längdskidor på Västkusten numera. Februari i Härjedalen innebär att man måste gå på skidor, som jag fortfarande uttrycker det. Något annat alternativ finns inte, förutom snöskoter. Rogens naturreservat innebär lyckligtvis reglerad skotertrafik och därmed en tystnad som märks. Några av medresenärerna föredrar att åka skidor, men jag får inte ihop det. Åka utför en backe okey, men uppför otvivelaktigt så går man. Så jag håller fast vid att jag går på skidor.

I den kalla sockriga snön har däggdjuren det tufft. Renar, älg, räv och hare utnyttjar vägarna eller våra skid- och skoterstråk som är hårt packade. Utanför dessa leder är det ett hårt och tungt liv att skaffa sig föda. Men efter en natt är det som att läsa en bok. Att se hur räven smugit sig fram till håligheter mellan stenar eller under vindfällor. Någon gång ser det ut som en lyckad jakt på en sovande dalripa i snön. Hermelinen gräver tunnlar i snön i jakt på sork och lämmel. Riporna har knaprat på dvärgbjörknas knoppar och lämnat ett virrvarr av spårlöpor efter sig.

Ressällskapet som håller sig i preparerade spår

Samtliga foton Rogens naturreservat – 2021-02-01