Kungsleden 2009 – dag 17

Lördag 10 juli – Pårte

Turens näst sista vandringsdag till STF Pårtestugan var en 2-milatur, mestadels genom skog i lätt terräng, men bitvis upptrampat och stenigt. Leden gick också lite på skrå längs fjäll som gränsar mot Sareks nationalpark.

”Helgrått konstaterande, även utan glasögon. Såg inte en skymt av Rapadalen. Någon Skierfetur blir det alltså inte. Satsar vidare mot Pårte, eventuellt uppehåll och lite fiske på vägen kanske.”

Sällskap av sex andra när Lennart Länta fräste över med oss med en fyrtakts 50-hästare på 10 min a´ 150 kr per person. Regnet strila ner men avtog allteftersom skogen avlöstes av en fjällsluttning till slut. Sträckan kändes lång genom barrskog och björkskog. Inget speciellt hände Jo, en jättelik två meter hög rotvälta, täckt av ljusbrun mossa, fick mig att se en gammal brunbjörn på håll i skogen. En liten svart centiped korsade stigen. Domherre, taltrast, talltita, lövsångare mm hördes. Nära Pårte sågs även tretåig hackspett. Både orre och tjäderspillning syntes längs stigen, liksom massor av älgspillning.”

”Kängorna var redan våta av regnet, så lusten att klafsa ut i bushen var noll. Tog en kort rast efter första fjällbranten. Höll på att bli ifatthunnen av två raska tyska ungdomar med tunga säckar. Fick fart igen över fjället. När andra sidan syntes var det en tudelad känsla. Nedre delen av sjösystemet var reglerat (35 meter enligt den gamla kartan) med stora bruna döda stränder. Övre delen hade Rogenkaraktär till viss del, med fina småsjöar och bäckar som lakritssträngar i grön gelé.”

”Innan jag gick ner från fjället hittade jag resterna av tre unga renar, två entaggare. De hade troligtvis letat bete högt uppe i branten på någon barfläck under senvåren, utlöst ett ras eller en lavin och störtat ner i stenskravlet. Bara ben och päls var kvar.”

”Var i Pårtestugan vid 15-tiden. Två Kirunabor hade redan anlänt efter att ha tältat halvvägs från Kvikkjokk. Senare dök dansken och japanskan upp, helt slut. De delade kupé med mig för stugan fylldes snart av fler vandrare. Platsen var fin, en udde i sjön med värdstugan längst ut (så klart) och en Abrahamssonstuga innanför. Bara sjövatten att dricka men fint bad ute på udden. Tog ett överkroppsbad genast medan myggen fick ett skrovmål på min spända rygg.”

Småöring vakade i sjön så jag provade lite under kvällen. Det var gott om småfisk som högg i Pårtesjön. Efter några försök fick jag ur den tystlåtne stugvärden Roger Nilsson från Lycksele, lite tips på var det fanns lite större fisk, men utan båt var det svårt enligt honom.

”Gick ut och borsta tänderna och drog en sista öring på 20 cm”.


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Vinter i Rogen 1

Fjällvattnets stugby

Vissa har redan fått nog av snö och kyla, men min norrlandssjäl pockar på uppmärksamhet. Det skall vara riktig snö, klart väder och kyla som knastrar under hundtassar till och med. Något kortare dagar i Härjedalen och Rogens naturreservat, men månljuset och snön hjälper till att finna vägen. Bara -16 grader C denna morgon när hundarna måste ut. Ett trolskt morgonljus som hänger kvar i kylan. Båtarna ligger i ide i sina båthus vid sjön. Doften av kall snö och tystnaden som bara bryts av enstaka morgonpigga talltitor och dalripor som lyfter yrvakna ur sina snölegor.

Is-studie VII

ISIG VÄG

Skogsvägen har fått skador och spår av avskogningen tidigare i höst. Sen regn, lite snö, tö och kyla har nästan gjort den oframkomlig till fots också. På vissa ställen har tjälen skjutit upp marken redan, i spåren ligger torrfrusen is. I de djupare partierna bottenfruset och i dikeskanterna märkliga is- och frostkreationer. Bra att man måste gå långsamt fram, så man hinner upptäcka det lilla i det stora.

Samtliga bilder från Bulllareskogen – 2021-01-27

Is-studie VI

BÄCKEN

Sjön är frusen med decimetertjock is, men bäcken står emot vid utloppet. Det första lugna partiet på forsnacken har en tunn isskorpa med frostiga mikrogranar. Efter dämmet klamrar sig isen fast på stenar i strandkanten, sköljs över och försöker bygga muskler för att kanske bilda en brygga över till andra sidan. Den ständiga rörelsen i vattnet gör kampen ojämn.

Samtliga bilder från Bulllareskogen – 2021-01-27

Musen och bocken – del 6

De tvåbenta (forts på del 5)

NEJ! Det hördes ett vrål från ovan bakom musen. Han hade svårt att urskilja varifrån det kom. Rösten lät bekant men annorlunda. Det enda han såg var de enbenta varelsernas ludna mörka huvuden som stack upp vid horisonten i det okända. En något dovare och uppfordrande uppmaning kom strax därefter: Försiktigt, vänta! Det fick honom att fokusera på en bekant profil i halvmörkret. Det såg ut som bockens huvud, som långsamt försökte resa sig bakom de enbenta!

Är det verkligen du, bocken, försökte musen få fram. Ja, det skulle man kunna säja, svarade bocken. Fast viktigast av allt just nu är att du inte dricker vattnet där du står. Allt vatten vid den stora tomheten har blivit förstört. Titta vid sidan om dig, i kanten av tomheten, så ser du orsaken. De tvåbenta har hittat till vår lilla värld och ända in i det okända. Titta noga så ser du en som har lämnat ett avtryck efter sig.

Musen ryggade tillbaka inför det skrämmande spåret av något som måste vara en gigantisk varelse. Han titta på bocken med sina små uppspärrade ögon och undrade vad som egentligen hade hänt. Bockens förklaring var nästan lika skrämmande som upptäckten av att det fanns tvåbenta i det okända.

När man träder in i det okända blir man ett med sammanhanget, sa bocken. Jag som redan var för gammal för att ränna runt efter nya mål och lyckan bortom nästa ö, har tagits upp i det okändas stora gemenskap. Min uppgift, bland många, har blivit att varsla andra och dela med mig om vetskapen om de tvåbenta och hur de ser på det okända. Vi känner inte till allt, men de nya helt annorlunda spåren efter dem gör alla mycket oroliga.

SLUT (fortsättning följer)

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-04


English translation:

The two-legged (continued on part 5)

NO! A roar was heard from above behind the mouse. He had a hard time figuring out where it came from. The voice sounded familiar but different. The only thing he saw were the hairy dark heads of the one-legged creatures that protruded from the horizon of the unknown. A slightly duller and more encouraging call came shortly afterwards: Careful, wait! It made him focus on a familiar profile in the semi-darkness. It looked like the goat’s head, slowly trying to get up behind the one-legged!

Is it really you, the goat, the mouse tried to get out. Yes, you could say that, replied the goat. But most important of all right now is that you do not drink the water where you stand. All the water at the great emptiness has been destroyed. Look next to you, at the edge of emptiness, and you will see the cause. The two-legged have found their way to our little world and all the way into the unknown. Look closely and you will see one that has left an imprint behind.

The mouse backed away from the frightening trail of what must be a giant creature. He looked at the goat with his small wide-open eyes and wondered what had really happened. The goat’s explanation was almost as frightening as the discovery that there were two-legged in the unknown.

When you enter the unknown, you become one with the context, said the goat. I, who was already too old to run around for new goals and happiness beyond the next island, have been taken up in the great community of the unknown. My task, among many, has been to warn others and share with me the knowledge of the two-legged and how they look upon the unknown. We do not know everything, but the new completely different traces after them make everyone very worried.

THE END ( to be continued)

Is-studie V

ISGÖL

Gölen i skogen fryser till och töar om vart annat. Lite snö har töat och bildat en frusen bäckfåra ovanpå isen. Skogen ger skugga, men regnet strilar ner från träden, bryter ner och bygger upp. Ljuset når knappt ner, varierar ständigt där mörkret återger strukturer i omvandling.

Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-12

Kungsleden 2009 – dag 16

Fredag 9 juli – Aktse

Dagens etapp var en av de kortare, 3 km motorbåt söderut från Sitojaurestugan och sedan vandring en mil upp över en fjällkam ner till Aktse och entrén till Sareks nationalpark.

”Helgrå morgon, ingen vind men duggregn som övergick i hällregn innan turbåten med samen Kallok avgick klockan 9, för 180 kr enkelresa. Ett tecken av något slag kanske tranornas rop uppifrån sjön var. Vi får se! Sällskap med två blöta tältpar. Under överfarten såg vi på håll en älg som försökte ta sig över det grunda sundet, mellan de två sjöarna. Paren stoppade i det nya vindskyddet vid båtläningen. Jag tog av tröjan och lunkade på i regnet.”

Rätt tyst i björkskogen över myrarna mot fjällkammen. Enstaka siskor, piplärka och lapp/videsparv hördes. Under båtfärden flög förresten ett lompar förbi. Dagens händelse var nog en övertänd jordlöpare, av större långsmal modell, som idkade älskog i en vattenpöl mitt på stigen.”

”En brant kort stigning vid en snöravin, så var man definitivt på kalfjället. Ingen vits att pausa, då regnet sakta blåste ner i nacken. Sikten var ändå så dålig att locket nästan låg på fjällpassagen.”

Kungsleden, väl synlig från satellit

”Fick i alla fall en glimt av Rapadeltat men Skierfe får vänta på bättre väder. På nervägen möttes jag av tyskar och fransoser, samt Aktses monstermygg som anföll direkt när björkarna dök upp. Dessa är jämförelsevis dubbelt så stora som myggen uppe på fjället, och helt klart aggressivare.”

”Gjorde mig hemmastadd i den gamla abrahamssonstugan. Klockan var bara halv tolv så jag fördrev dagen med att shoppa, äta, läsa, elda och torka kängor respektive kläder. Satsade på en Skierfetur men ett störtregn stoppade mig drastiskt.”

Fjällgården Aktse med STF-stugorna längst upp till höger

Aktse och Sarek har jag besökt och vandrat i många gånger i ungdomen på 70-talet. Aktse är en mycket speciell och gammal boplats med en lång historia. Aktse betyder ”nio” på Samiska och namnet kommer ifrån ett stort karakteristiskt stenblock som kallas ”Aktsekallio”. Stenblocket är en gammal offerplats belägen på fjällåsen norr om hemmanet och enligt sägnen har nio björnar, som använt stenen som ide, dödats där under årens lopp.

Hemmanet Aktse ska ha bildats av två bröder, Amul och Pietar Länta, som hade papper på markerna 1829. De första bostäderna var torvkåtor, men under årens lopp har ett antal stugor byggts. Marken som ingick i hemmanet var cirka en och en halv mil lång och sträckte sig längs hela sjön Laitaure. Det ursprungliga hemmanet delades så småningom mellan bröderna. Familjen Länta brukade vallen och slåtterängarna ute på deltat, där slåtterängarna egentligen är myrängen som slogs med lie in på femtiotalet. Den delen av hemmanet som släkten Länta fortsatte att ha i sin ägo finns ännu kvar och är nästan helt intakt, men STF äger en del idag, liksom Svenska Naturskyddsföreningen (SNF).

Aktse fjällgård tillhörande släkten Länta

Inga egna bilder denna helregniga dag, bara lite lånat kartmaterial via hitta.se och foton från wikipedia av Ojan – Eget arbete, Public Domain:

https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10709716

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Is-studie IV

ISKALLA ÖGON

Som att stå i skogen en kall vinterkväll. Stjärnorna syns blinka och röra på sig efter ett tag. Man känner sig nästan iakttagen. Som om alla mumlade tyst, vad gör han där i skogen. I dagsljuset tvärtom, mörka helt stilla ögon som iakttar mig underifrån när jag passerar. Vi blinkar till varandra i samhörighet och fortsätter på våra egna vägar, var för sig.

Bullareskogen 2021-01-27 och Kockholmen, Kosterhavets nationalpark 2021-01-12 (bild 3)