Träd i vatten

Träd kräver vatten, fast ibland kan det bli för mycket. Bäcken gräver ur sandbanken för att finna sin egen linje, som skapar liv i bäcken. Rötter friläggs, hamnar under vatten och släpper till slut taget om jorden. Angrips av olika svampar i olika skeenden, men hamnar till slut i strömmen. Dämmen och virvlar bildas som hjälper till med syresättningen där kanske större stenar saknas. Långsamt löses veden upp och tillför nytt material till bäckens alla organismer, från de bottenlevande insekterna till de lekande öringarna. Vattnet färgas men är ändå klart och rent. Vattnets och trädets kretslopp i samma ögonblick.

Kungsleden 2009 – dag 8

Torsdag 2 juli – Sälka och Hukejaure

”En oväntad dagsutveckling, med motig kväll och lyckligt slut. Vi tar det från början. Halvmulen morgon och snålblåst från NV när jag startade från Nallostugan (7) cirka halv åtta.”

Tog samma väg som gårdagen, vada i sandaler för säkerhets skull. När jag höll på att torka fötterna kom fyra renar samma väg, men vadar lite längre ut mot sjön. Redo med kameran får jag se hur de en efter en går ner och simmar över istället, ruskar av sig och så var det med det!

Östsidan av sjön och över vattendelaren var ett hoppets landskap. Mycket smältvatten och sten, så det blev ett sprättande hit och dit, förbi snöfält, över halvtäckta bäckar och på tuvor med vatten mellan. Nerfarten till Sälkastugorna gick däremot lätt på en mjuk stig längs jokkens ena kam.”

”Eftersom dagen ännu inte passerat tolv, bara drygt elva, och ben och axlar kändes bra efter de inledande 11 kilometrarna bestämde jag mig för att fortsätta. Fick dock handla, då det mesta var slut och nästa stuga i Singis saknade proviant. Några konserver, soppor, gryn, nötblandning, knäckebröd, renost mm så blev packningen svulstig och två kg tyngre igen. Det äldre värdparet bjöd på kaffe och jag njöt en punschpralin! Fick lite fisketips.”

”Dundra därför på efter Kungsleden söderut i fyra km och vek sedan av mot bron en km västerut. Tog rast vid den underbara blå älven som skar sig genom berget. Fantastiska tältplatser och renar som låg högt upp på snölegorna i det heta solgasset. I hela dalen upp igenom sedan var det mycket ren, flockar upp mot 60 djur sågs. Följde en makalös dal på fina stigar upp till första sjöns utlopp. Fiskade av en djupränna och en bra bit av sjöns nordsida. Byig och tidvis hård vind gjorde att det inte kändes som rätt förhållanden. Testa olika drag men hade ingen kontakt.”

”Försökte få kontakt med leden mot Hukejaurestugan (8) men tappa hela tiden bort mig bland renstigar. Hitta en gammal spång ibland men sen var det samma visa. Så fortsatte det längs med de övre sjöarna med. Den andra var grund så den hoppade jag över. Den tredje testa jag halvtamt längs med en brant bergskant men återgick till att fika istället.”

Upptäckte att klockan nästan var sex. Att gena över fjället och gå ner på parallelleden till Singis kändes segt. Hittade dessutom inget bra vad efter sjöarna (som kartan visade). Bestämde mig för att sträckgå den sista milen till stugan vid Hukejaure (8) istället. Gällde bara att hitta ett vadställe först. Älven blev tunnare och bredare så småningom. Hittade ett ställe lämpligt att hoppa sig fram på sten och stora block, men fastnade nästan över i en återvändsgränd. Backa för att ta en annan väg, tappa balansen, ett steg bakåt och plums var det kört. Försökte ta mig runt men nu fick det bli ett speed-vad. Resultat; genomsura kängor och ett sjunkande humör samtidigt som molnen släckte solen och vinden var isig. Försökte handdukstorka insida kängor, bytte innersulor och tog på tjocka ullstrumpor för att inte frysa de sista 7-8 kilometrarna till stugan.”

”Slet pina över sten, blötsnö och våtmarker i nästan tre timmar innan stugan vid sjökanten kom i blickfånget. Slet av mig surkängorna på farstubron när den gamla värdinnan Ulla undra vem som drällde in efter klockan nio på kvällen. Förklarade dagen och mina fiskeförsök. Hon som själv helst inte åt fisk, pga alla ben, berättade att en flugfiskare försökt några dagar tidigare nedanför stugan i sjökanten, när fjädermyggorna kläcktes.”

”Ett finskt par hade fått fart på stugvärmen så mina kängor kunde torka hjälpligt. Ställde en burk Bullens pilsnerkorv på vedspisen, bytte kläder och njöt av en sparad lättöl från Sälka med ljummen pilsnerkorv. När finnarna börja snarka tog jag på mig sandaler och tröja för att kasta på vak i viken. Han knappt börja förrän en fin röding på 35-40 cm körde cirkus med det lilla koppar-röda draget. Avvakta och precisionskasta när de försiktiga sugvaken närmade sig igen. Smådirr, stopp och mothugg så satt nästa, lika fin och helt orange under. Båda fortfarande långsmala och lite magra efter vintern, nu knappa halvkilot gissningsvis. Fantastiskt röda i köttet. Lades i stugans kyl (snöfältet nedanför). Annars fanns en liten jordkällare på framsidan.”

”Firade med en kopp pulverespresso och mörk choklad. Kunde sen förstås inte somna! Helnöjd, YES!


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Bergfast

Fast berg under fötterna kan vara skönt när man trampat runt i skog, mosse och buskage utan att se var man har sina fötter ibland. Det är inte bara stabilt i nuet utan känns tryggt att återkomma till. Årmiljonerna har gnuggat lite på ytan, isen har skrapat och rynkor har skapats, men innehållet är detsamma. Bergarternas vackra färger kamoufleras lite diskret av lav, endast brottytor lyser klart blanka i det reflekterande ljuset i skuggorna. Berget vilar och bidar sin tid långsamt, bara vi inte har för bråttom mellan punkt A och B på makadamfyllda motorvägsmattor.

Rörlig fotograf

Solen hade gått ner i väster för en timme sedan. Skogen var mörk längs med den breda leden mot parkeringen. Tyst, men överallt såg man skuggor som rörde sig när man försökte fokusera blicken. Det sista skymningsljuset skymta mellan träden när gläntan närmade sig. Långa slutartider medan jag tog långa snabba kliv resulterade i en surrealistisk återgivning av det jag tyckte mig uppleva under de sista minuterna av ljus denna klara dag.

Ofokuserad

Att ta med sig kameran och bara gå ut för att fotografera innebär ibland tvära kast. Målet för en dag blir inte sällan helt andra motiv. Medan man ser en sak och försöker fokusera på motivet, såväl mentalt som tekniskt, kan ens egen uppfattning av verkligheten ta andra vändningar.

Det är lätt att bli slav under kamerans autofokus, men ibland kan jag bli trött på dess ljud eller brist på förståelse för mitt sätt att se motivet. Ja, jag pratar om ett arbetsredskap som samtidigt nästan är som en personlig följeslagare som skall fånga det min blick ser.

Så befriande då att fokusera manuellt. Eller att ha ett fast fokusavstånd och istället röra sig i terrängen, runt trädstammar, in i buskage och snår. Skärpan inte alltid det viktigaste, att upptäcka ljusets förändring för varje fotsteg känns befriande ohämmat.

Naturvård

När man möts av en varningsskylt vid ingången till ett naturreservat hajar man självklart till. När det dessutom handlar om trädfällning sätter det griller i huvudet. En koll med ansvarig hänvisar till skötselplanen i och med bildandet av nationalparken och dess övertagande av de naturvårdande åtgärderna. I detta fall gallring för att stängsla in vissa områden där man vill återskapa skogsbete, som många gamla stengärdesgårdar är bevis på att det förekommit här, generationer tillbaka.

Skogen här har fått stå orörd i många år sedan kor vistades här mer än 50 år sedan. I vissa områden, där den är mer skyddad från havsvindarna, har den vuxit sig tät och högstammig, med naturlig föryngring av mestadels gran. Riktigt gamla träd finns fortfarande kvar, både tall, gran och björk. Men skogen skulle varsamt ha behövt en gallring för mer än 30 år sedan. Syftet med en återställning är säkert väl menat, även om det känns som det blir ett slags skogsmuseum över en svunnen tid. Det kommer att gynna artrikedomen, främst växter men kanske också en del fågel. Hur man skall återställa de djupa körskadorna lika naturligt blir nog en utmaning. Det får framtida stormfällningar utvisa.

Samtliga foton från Saltö naturreservat, tillhörande Kosterhavets nationalpark – dec 2005, sept och nov 2020

Skog eller granåker

Vid en första anblick är det bara en vanlig tätvuxen granskog, som bäcken ringlar sig genom i mörkret. Just mörkret är extra påfallande så här i november. Jämnåriga granar, tätt sammanpackade och därmed högvuxna utan gröna grenar förutom i topparna. Undervegetationen blir därefter, inga örter eller ens blåbärsris. Marken är försurad av barr där mossan trivs. Många granar uppvisar skador av insekter, som förvärras ytterligare när t.ex. spillkråkan tar för sig bakom sprucken och torr bark. Det som ser ut som vit fågelspillning på stammarna är i verkligheten droppande kåda från öppna sår högre upp i granarna.

Om man överhuvudtaget hittar något växtliv, utöver mossor, så är det ofta kring rötterna eller längs med bäckens kanter. Finns knappt några svampar ens i denna miljö. En vit, koralliknande svamp sticker dock ut, i stark kontrast mot den mörkgröna väggmossan. Några kamfingersvampar lyser plötsligt upp tillvaron. Ett stort tack till svampexperten Anki för hennes snabba artbestämning!

Granarna står så täta att inte ens den lågt stående höstsolen orkar tränga igenom stolpåkern. Granplantering fortsätter att härska här i södra Sverige, men nya tankar är väckta och debatten flödar som aldrig förr om vad som är skog egentligen. Blandskog och hyggesfritt ger en helt annan artdiversitet. Fasar för vad som kommer att hända med detta skogsparti, speciellt som den ger behövlig skugga åt bäckens rika öringbestånd. Ett kalhygge vore katastrof. Gallring behövs och vore den bästa lösningen så lövskogen får fäste i det öppna ljuset.

Samtliga foton från Strömstads utkant – 2020-11-22

Kungsleden 2009 – dag 7

Onsdag 1 juli – Dagstur Unna Räitas

”Sov som en gud i egen kupé med dubbla(!) madrasser och lagom temperatur inne. Ute var det mulet och bara +8. Snart kom de första regnstänken från väst och vinden tog i emellanåt. Tempen sjönk direkt till +6! Drog därför lite på starten till nödbivacken Unna Räitas, 7 km från Nallostugan.”

Paren började dra söderut mot Sälkastugorna och jag hängde på i ett uppehåll vid 10-tiden. Hann ifatt dem halvvägs upp till sjön på den bara västsidan. De hade gått för långt ner redan och börjat leta vadställe i den strida forsen. Tipsa om att det var säkrast längst upp vid sjön. Vadet precis hitom sjön var utmärkt med ett rör. Inte helt lätt att klara med kängorna, men med några snabba kliv gick det torrskott.

Första delen upp i Unna Räitasvagge gick lätt, sedan kom snö igen och blocksten. Lös och blöt var snön i de platta mindre partierna. De större fälten fungerade bra att gå på däremot. Mestadels snö i passet och småsjöarna var istäckta. På sydsidan under glaciärerna reste sig höga moränväggar, som en broms ifall istiden skulle återvända efter växthuseffektens århundrade.”

”En sjungande snösparv i praktdräkt höll modet uppe i det återkommande duggregnet. Av de höga massiven såg man inte mycket, dimman/ molnen låg nere på ca 1500 m ö h (bara 200 m över passet). Till sist syntes vindskyddet i fjärran, naturskönt läge vid änden på en isblå glaciärsjö.”

”Stugan var inte i det bästa skicket men bebolig i nödfall. Två bäddar för fyra med liggunderlag och filtar. Hinkar vedspis, såg, yxa etc. liksom mindre köksutrustning för matlagning och disk fanns även. Skrev ner en rapport till stugvärden och dokumenterade skador på takpapp, dass utan dörrar, gisten stugdörr och rostigt kaminrör. Yxa och såg hade någon lämnat ute på vedhögen. Gott om näver och ved inne annars. Lämnade tändstickor i plastpåse på uppdrag.”

”Försökte få en titt på fallet bakom stugan innan jag drog tillbaka. Större delen av övre partiet var snötäckt. Såg bara ”utkastet” längst upp, resten av fallet i den 80-100 m lodräta branten var dolt från min position längst ut på den norra kanten. På södra sidan kan man ta sig ner, men för halt idag.”

”Hemvägen blev strapatsrik då all sten var såphal nu i regnet. Föredrog de stora snöfälten där det gick. Det enda som sågs som avvikande var en korp som svepte förbi med en lämmel i näbben. Höll ost-sidan av Stourräitavagge ner mot Nallostugan. Vådliga partier med hala blanka berghällar och en vadning längst ner, gör att den inte bör rekommenderas (till trots mot kartan från 1973). Vadet klarades med näppe tack vare åtdragna regnbyxor runt anklarna.”

”Ett gäng (far och två söner) hade kommit till ”mitt” rum när jag var tillbaka vid fyra först. Senare anlände tre ladies, de också från Vistas. Full fyr redan i brasan, vilket behövdes med mina och andras sura kläder och bara +6 ute med ihållande blåst från väst. Rensa säcken på käk och med lånat skafferiris och chokladmousse blev det en festmiddag till slut. Slockna så småningom i stughettan (+26) med läsning av Grundstens klätterbravader i Sarek, till tonårsfismys!”

Kort historik om vindskyddet Unna Räitas

Sedan 1946 har STF haft en raststuga i Unna Reaiddávággis dalgång, ett dramatiskt område med djupa, smala dalgångar och branta fjällsolitärer. Sommaren 2020 byggdes ett nytt vindskydd i stället för det gamla från 1961. Arbetet gjordes ideellt av STF-medlemmar, i ett så kallat dugnadsprojekt. Från vindskyddet leder den krävande och storslagna Jojoleden, eller Trepassleden, söderut upp och ner över höga toppar och slutar i Tarfaladalen vid Kebnekaise. Definitivt ingen nybörjartur, stegjärn är ett måste på de hala snölegorna och glaciärerna är förrädiska.


Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.