INSPIRATÖR #22

Bo Fink

Häromdagen passerade jag genom skogen på Saltö med yngsta barnbarnet, fyller tre år i höst. Stannade till ibland för att studera myror och skalbaggar när en bofink sjöng högt och klart. Visade bild i mobilen och förklarade att det är en de vanligare fåglarna här i den glesa tallskogen. Plötsligt stannar han i steget och säger, där är en annan. Mycket riktigt en gransångare som upprepade sin strof gång på gång. Jag härmade och han upprepade ordlikt på sitt sätt.

Bofink (sång)

Vi pratade lite om gransångaren på hemvägen tre timmar senare, hörde den flera gånger men ett svårt ord att uttala för lillgrabben. Sent på eftermiddagen kom mormor och plockade upp honom, frågade vad vi gjort. Lite trötta var vi men fortfarande upptagna av det vi hört frågade jag om han kom ihåg hur gransångaren sjöng. Klart och tydligt kom det ur hans mun: Tji-tju-tji-tju. Mormors ögon blev dubbelt så stora!

Gransångare (sång)

Dillehuvud, Strömstad – 2 juni 2023

Bakgrund

MOTIVVAL

En alldeles för tidig morgon när solen gick upp strax efter kl 4, med en förhoppning om att lyckas lokalisera ett gammalt havsörnspar som sågs här dagen innan. Med morgonljuset i ryggen och ansiktet i skugga blev väntan lång och händerna kalla och stela. Fick mjuka upp fingrarna genom att öva på en flock knölsvanar som stördes av min närvaro på berget ovanför dem.

Då de långsamt gled ur havsviken såg jag inte längre fåglarna som huvudmotiv utan bakgrunden, det vill säga strändernas avspegling i vattnet. En svag ostlig vind krusade bara ytan, så pass lite att det ändå gick att föreställa sig omgivningen. Från skog delvis i skugga till solbelysta klippor och berg i olika jordnära nyanser. De olika bakgrunderna gjorde också att svanarna fick olika uttryck och karaktär. Bilderna gick från lugn till viss oro, men det var nog inget svanarna brydde sig om.

Dillehuvudflo, Strömstad – 2 juni 2023

Förlagan

MÄNSKLIG AVUND

Våra blickar har genom alla tider följt fåglarnas, till synes lättsamma, flykt. Förundrats och försökt efterlikna dem i våra tekniska underverk, allt från de första flygplanen till dagens ljudlösa drakflygning i termikvindar. Att studera måsfåglars glidflykt över stadens hustak gör mig ödmjuk inför deras otroliga förmåga att känna vinden och låta den spela genom sin fjäderdräkt, utan att lämna ett spår efter sig. Varje fjäder och detalj i sammansättningen av dräkten är som en samspelt symfoniorkester, där alla spelar en viktig roll för att uppnå det ultimata slutresultatet.

Att se världen ur fåglarnas perspektiv måste te sig både fantastiskt och lite skrämmande. Överblicken ger insikter om helheter och sammanhang, som vi människor ofta saknar. Samspelet där nere, eller kaoset också för den delen, blir tydligare sett från ovan. Drönarens perspektiv borde därför vara vårt vakande öga som förklarar för oss hur vi skall agera för att bevara vårt klot. Istället låter vi ”marknaden” bestämma och utnyttjar istället tekniken för att förgöra varndra. Och fåglarna undrar varför?

Egen trädgård, Strömstad – 5 juni 2023

Trädgårdsliv #5

LIV OCH DÖD

Halva trädgården består av en kortklippt gräsmatta, till synes livlös. En skalbagge trivs dock mycket väl och dyker upp tidigt på försommaren, i hundratal så fort gräset är klippt första gången. Det är en flugbagge vid namn Cantharis rustica, som flyger omkring och antagligen letar efter en partner. Den är inte så nogräknad utan äter både pollen och mindre insekter.

Denna dag hade flugbaggarna inte sin bästa dag. En stare återkom med jämna mellanrum när solen stod i zenit mitt på dagen. Jakttekniken var att springa ikapp flugbaggen, som bara lyfte en kort sträcka i taget. Staren hade inga problem att sörja för sina ungars behov, minst 5-6 flugbaggar lyckades den behålla i näbben vid varje vända den gjorde mellan gräsmattan och boet.

Egen trädgård, Strömstad – 5 juni 2023

Vid havets rand 6(6)

OLIKA VÄRLDAR

Strandpiparen har haft ett tålmodigt överseende med min tillfälliga ockupation av hans värld. Den varnade direkt vid mitt uppdykande, där inte många vistas tidigt på sommaren. Drog sig sedan tillbaka i tysthet. Brukar hålla till bakom höjden en bit bort, i lä från västliga vindar vid en torr äng med småsten. Men nu när jag började packa ihop för dagen, var det som om det behövdes en sista kontroll av inkräktaren. Hade han tänkt sig tillbaka samma väg eller utgjorde han en fara. Men, den här gubben visste vad han gjorde och behövde inte påminnas om var boet var någonstans. Han stapplade tillbaka över rullande stenar med huvudet fullt av bilder och tankar kring vad han sett och hur det skulle tolkas.

Ett litet stycke av ett stort reserverat område kunde bli mitt för några timmar. Val av objekt och urval av bilder kan aldrig göra platsen rättvisa, min tolkning har företräde. Om sedan någon annan kan inspireras eller förundras över vad en nationalpark kan uppvisa, ja då känns det förstås bra inombords också. Så, ni som orkat med ända hit tackar jag. Den platsen och många andra finns kvar, bara att ta in och njuta.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 5(6)

DRIVVED

Havet tar och havet ger. Att samla drivved eller annat nyttigt längs kusten har fascinerat många genom allla tider. Vattnets beslutsamhet att försöka ta hand om det som inte hör hemma där kan ta sig många olika former. Öar skapade av plast och skräp, vissa stora som ett helt land, ser vi inte här. Våra strömmar tvingar istället upp skräpet på land. I rullstensvikarna pressas det mesta långt upp vid hårt väder. Trä nöts sakta ner av vatten och sten, åldras på ett mer värdigt, ja nästan vackert sätt. Mossa har inget att hämta här i denna miljö, men små pricklavar kan hitta en plats med havsutsikt, som andra inte förstår värdet av.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 4(6)

SALTKAR

Mitt framför mina ögon uppenbarar sig en naturlig process för framställning av salt ur havsvatten. Tillverkningsmetoden är densamma idag för en stor del av saltframställningen. Man börjar då undra vem som var den första människan som såg detta och började använda salt för konservering av fisk och kött, eller som smaksättare. Säkert hade våra förfäder, som utvandrade norrut från öst-Afrika, fått smak för det vita guldet. De som livnärde sig mycket på det som havet gav dem, som gav fett för utvecklingen av vår hjärna, måste ha känt saltet i luften var dag. Kanske någon tog tillvara de uttorkade vita algerna som innehöll mycket sälta och tillsatte det vid tillredningen. Vårt behov av salt och fett tillfredställs numera i den praktiska lösningen som kallas chips. Utvecklingen går framåt och vi följer med.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023