Levande vatten 2023:16

LÖVETS VÄG

Återvänt efter ett långt uppehåll till min stadsnära bäck. Sedan i april har växtligheten tagit över och skuggar det mesta av den smala bäcken. Den avvattnar myrar norr om infartsvägen till Strömstad och har sin upprinnelse i en myr, med en igenväxt namnlös tjärn. Myren heter Bredmyren, så logiskt döper jag bäcken till Bredmyrsbäcken. Lite mindre vatten denna sensommardag i slutet av augusti, men tillräckligt för att den porlar friskt trots bakgrundsljudet från vägen ovanför.

I några mindre bakvatten samlades de första gula björklöven i en långsam dans tillsammans med de mer ivriga skräddarna och vattenbaggarna. Björkfröna singlade ner av minsta vindpust, annars var det stilla och tyst i skogen. Någon enstaka blåmes och gärdsmyg tittade misstänksamt på den märkliga mannen som hukade sig över den flytande livsnerven med ett trebent stativ. Verkar långsam och ofarlig, konstaterade de om mannen.

Bredmyrsbäcken, Strömstad – 24 augusti 2023

Fotavtryck

Myren arbetar oförtrutet med att skapa nytt land. En björkstam blir bara en liten munsbit att snabbt sluka, sett i denna för ögat långsamma förvandlingsprocess. Stenen blir en grundbult för stabilitet, snart övertäckt av ny vegetation. Tallroten kommer att kämpa emot, men till slut kommer även den att lösas upp i livets ursprungliga beståndsdelar. En cirkulär tillväxtprocess som skapar liv.

Allt detta bryr sig nog inte renen om. Det är fortfarande sommar och matskafferiet står öppet överallt. Renarna betar av med urskiljning och i ständig rörelse. Deras avtryck i det fjällnära skogslandet syns knappt, förutom några avskalade björkkvistar. Tid finns att njuta, hämta sig och vara förberedd för vintern.

Mitt eget fotavtryck blir tydligare i sjökanten efter allt regnande. Regnet ger också extra tid till funderingar i stugvärmen. Tycker mig själv leva i och för naturen men min egen kolbudget ligger ändå över medelsvenskens. Flyger aldrig men två bilar i vårt lilla hushåll är en för mycket, visar det sig. Precis som en onödig konsumtion av lättfångat processat kött till middag. Renen är inte min, tyvärr.

Att ställa om har ett inbyggt motstånd i tanken. Negativt laddat som uppoffring och försakande. Andra förbrukar ju ändå mycket mer och Kina fortsätter att bygga ut sin kolkraft, så varför skall lilla jag börja först. Kanske för att det vore mest rättvist, då våra rikedomar i väst och historiska utsläpp bygger på att vi nyttjat ändliga resurser och inte brytt oss om konsekvenserna. Eller så kanske bara för att själv må lite bättre.

Rogen, Härjedalen – 6 augusti 2023

Skogsvännerna

Hälsade på några av mina bästa vänner, där de håller vakt i urskogen på Myskelåsen. De verkar tysta och stillsamma, men ger sig aldrig. År efter år observerar deras ögon och känsliga rötter vad som sker runt omkring dem. Sommaren är hektisk, med bärplockare, fiskare, vandrare och dessa närgångna fotografer. Men med vintern och den djupa lössnön inträder lugnet och återhämtningen. Visst, de börjar bli till åren nu, men att ge upp och lämna de unga plantorna åt sitt eget öde, det vore ett svek mot nya ovetande generationer.

Rogen, Härjedalen – 6 augusti 2023

Växlande molnighet

En sommar har snart passerat förbi, men ingen vanlig sådan. Alla pratar om väder, globalt och lokalt. Nyhetsmedia matar oss med den ena katastrofen efter den andra, översvämningar och torka, omfattande brandhärjningar och jordskred, åska och orkaner. Ingen kommer längre undan och kopplingen till vår egen aktivitet på jorden blir bara tydligare. Omställningens tid kommer, men alla tittar på varandra och undrar vem som börjar först och tar steget fullt ut.

Jag tillbringade en återkommande vecka på min återställningsplats här i livet, Rogen i Härjedalen. Planer på nya fotografiska idéer fanns men omständigheterna ville annat. Jag kan inte säga att jag hatar regn, men för mig inträder en spärr mot att vara kreativ med kamerans hjälp. Det handlar inte bara om att den inte tål allt vatten från ovan. Mitt humör svänger med den s.k. växlande molnigheten, som meterologerna brukar kalla det, när man inte riktigt vet hur mycket regn som skall komma.

Denna vecka blev extra smärtsam eftersom experterna hade mage att uppkalla det djupa lågtrycket, som parkerade sig över Sverige i fem dagar, efter mig, Hans. Osmakligt i min mun! Sjöar och vattendrag steg oerhört snabbt även i Rogen, fisket inskränkte sig till abborre som bara passade i fiskröken. Vätan fick allt att bli grönt, även de tidigare knastertorra myrarna. Regnskurarna avlöste varandra och uppehållen var korta, alltför korta. Försökte därför återspegla förloppet så som det kändes, med s.k. timelapse i kameran (stillbilder sammansatta till kort film) för att återge hur snabba växlingarna upplevdes i verkligheten.

Rogen, Härjedalen – 8-10 augusti 2023

Climbing

There was a time I did believe the stories I was told, of mountains high, to high to climb. 

So man was hurrying to drive his shaft in to the sky.

A change of heart, a change of plan, must surely be the way.

Get of the ground you heaven bound, and if you like it there you will be allowed to stay.

This is the way it has to be, the wise men wisely said.

So we did believe, but some did not, and the we never knew, the wise men wisely had them shot.

(Fritt nedtecknat från LP´n CCS, Chaos från 1972)

Örnafjellet, Haukedalsvatnet, Norge – 5-6 juli 2023

Vid vägens slut

Gården Nesheim, 300 m ö h

Den ligger kvar där den ligger, sedan jag första gången såg den år 2000. Vi bodde då, precis som i år, i det första huset längs Vikumvägen. Den lilla gården Nesheim ligger sist, där vägen tar slut längs med den en mil långa sjön Haukedalsvatnet. En gård som överlevt snöstormar, bergsskred och avfolkning. Ängsmarkerna som fortfrande slås lyser gröna och höet bärgas. Men detta år solkas minnet av gården. Den näst sista dagen på vår fiskevecka, passerade ambulansen i ilfart förbi vårt hus på den smala vägen och stannade inte förrän den nådde Nesheim. Även om vi inte känner de som bor på gården finns en känsla av obehag kvar när vi lämnade vår semesterort som är deras hemort och kanske livsverk.

Vikum, Haukedalsvatnet, Norge – 5-6 juli 2023

ART #26

LJUS I MÖRKER

I början av 90-talet, precis i övergången till den digitala fotoåldern, experimenterade jag lite i mörker. Det var på den tiden dyrköpta erfarenheter med diafilm som Kodachrome 25 eller 64. Resultaten kom först en vecka senare via posten och ibland blev man positivt överraskad. Det enkla verktyget var en ficklampa och ett antal olikfärgade plastfilter. Tillbringade många tältnätter i de norska fjällen för att söka efter motiv utanför galleriramen, så att säga.

Att nu kunna jobba vidare med dessa gamla resultat i digital form väcker både minnen till liv, men också de tankar som fanns då om bildens innehåll, budskap och uttryck. Sökandet fortsätter. Vi kan kalla det experiment eller leklust, huvudsaken att det fortfarande går att hitta nya vägar för att finna det man söker. Färdig blir man förhoppningsvis aldrig.

24 juni 2023