I något som vissa skulle beteckna som en nästan steril miljö finns det små oaser, som färgsprakande sticker ut. De minsta karen är bara en sänka i klippan som huvudsakligen fylls på med regnvatten. De lever upp ibland, torkar ut och dör, men fungerar ändå som små reservoarer för växterna i dess närhet. De större, mer havsnära, lever ett mer omväxlande liv. Ömsom sött och salt, skulle man kunna säga, beroende på nederbörd från ovan och havets vågor som sköljer över vid storm och högvatten. De är därför mer torktåliga och såväl alger som insekter har hittat sin egen unika nisch här, även om uppväxtmiljön är krävande och ombytlig i förhållande till vädret.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023
De lavar som tagit till sig klipporna längst ut i havsbandet är alla opportunister i någon form. Att vända kappan efter vinden blir tydligt här. Inte många av dem som försöker sticka ut och växa till sig på höjden eller längden. De strävar alla efter att klamra sig fast där de bästa förutsättningarna finns. Sprickor i klippor, på krön där måsfåglar ofta sitter och gödslar med sitt träck eller i lä bakom en sten. Då de växer till så oerhört långsamt utgör vi besökare i nationalparken det största hotet. De torra lavarna slits lätt bort av grova vandringskängor. Men här finns ingen markerad stig och alla har inte modet att balansera över sten och stup.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023
Den går inte att missa, vår Trift, en nästan självlysande rosa blomma på en kal stam. Snart lika självklar längs dikeskanterna på vägar som här vid havet där den hör hemma utan större konkurrens. För vem skulle kunna stå ut med hårda salta vindar, avsaknad av jord och mycket sparsam vattentillförsel. Det räcker med att titta på Triftens grannar, som huvudsakligen är lavar, för att förstå dess unika anpassning till sin miljö genom årtusenden av evolution. Här ute på de kala klipporna, där de få gräsytorna i sänkorna endast är någon kvadratmeter, får den ändå hjälp av humlor och några dagfjärilar att föröka sig.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023
Oj, högst överambitiös rubrik, men det finns ett underliggande tankespår. När jag passerade berget på en av mina vanliga stadsrundor såg tallarna ut att försöka sträcka sig efter himlen och ta in det de behöver ur atmosfären. Berget har blivit deras egen hemort. De unga plantorna har en nästan mirakulös förmåga att finna skrevor eller bara små sprickar att etablera ett nytt liv i. Här och då kändes det väldigt tydligt att tallens enda mål var att överleva och skapa en så livskraftig population att framtiden blir säkrad. Meningen med dess liv blir då nedskalat till överlevnad och förökning.
Man skulle också kunna uttrycka det som att tallarna har en kollektiv makt över berget, ja det hävdas till och med att de samarbetar med varandra enligt vissa forskare. Några tallar är förvissa äldre och större, strävar högre än de andra. Samtidigt så måste de förlita sig på att föryngringen inte påverkas av deras ”ledande” roll., vilket skulle vara förödande för deras samhälle. Enstaka granar och sydliga lövträd försöker också hitta en tillflykt här, men behandlas i stort sett bara som kusinerna från landet. Det går bra ett tag, men tallarna vet att de andra egentligen inte hör hemma här.
Finns det en parallell till hur vi människor har brett ut oss, förökat oss så till den grad att boplatserna börjat ta slut eller är så ogästvänliga att det inte går att leva där längre. I djur- och växtvärlden löses detta vanligtvis genom en populationskrasch, orsakad av sjukdomar (läs, reglerat av de minsta organismerna). Men exempel finns också på där det skapas en balans mellan liv och död, i cykliska förlopp. Hos oss däremot verkar den enda lösningen vara att själva ta oss av daga. Antingen genom de sjukdomar vi åstadkommer genom att förorena vår livsmiljö eller genom att likvidera varandra i krig.
Rekommenderar starkt den franska dokumentären om Stalin på SVT-play (kan tyvärr bara ses i Sverige). Det kunde lika gärna ha varit Putin eller någon annan envåldshärskare med självpåtagen roll som världens räddare. Vi har tydligen mycket att lära, av historien och vår nutid, men framförallt av naturen runt oss.
En duvhök passerade över huset i söndags. Inte så vanligt men rester av en slagen duva bakom vår största blomlåda, tydde på att höken varit aktiv i våra kvarter. Den anses väl inte som sällsynt, ingen raritet förutom kanske i stadens skogsöken. Tänkte lite på vad Lars fundera på i Gustafs blogg för ett tag sedan, om vad som händer när det vanliga blir sällsynt och vice versa. Nu lutar det ju tyvärr åt det hållet att de flesta arter minskar numerärt. Intressant är det ändå vad som gör en observation mer speciell än en annan. Kan det inte räcka med fascinationen över att vi är så nära besläktade med fåglarna, utan att vi kan lyfta från marken, inte ens ta oss själva i kragen och förstå vårt eget bästa. Tja, sånt kan man se när de sveper förbi över ens huvud, var det en albatross eller en örn. Kanske bara en gråtrut ändå.
De bevingade besökarna i vår trädgård har lite olika motiv för sin vistelse här. De första tidiga fjärilarna som rapsfjäril och mindre guldvinge tittar ofast bara in som hastigast, skannar av planteringarna för att se om det är värt att stanna till. Oftast inte utan rör sig flyktigt vidare. Storfamiljen av tornseglare är däremot återkommande gäster i luftrummet över vår tomt. Hittils i år har åtta individer anlänt, som jagar i mindre grupper om 2-4 individer. Föredrar hyreshusets äldre tegeltak som boplats, tre våningar upp, framför vår nyare imitation med röda betongpannor på taket. Gråsparvarna däremot har ett gott öga till oss, övervintrare som de är. Gör inte så mycket väsen av sig, men skapar nytt liv medan vi lutar oss tillbaka i trädgårdsstolen. Livet kan vara enkelt ibland.
LIV I FRI LUFT 