Musen och bocken – del 8

De orubbliga (forts på del 7)

Musen var inte helt säker på att han förstod vad paddan hade menat. Det var säkert kloka ord men paddans liv verkade inte så roligt och spännande tyckte musen, som fått tillbaka livsglädjen efter flykten över den stora tomheten. Han ville njuta av sin plats här, med den trygghetskänsla som infunnit sig efter de första dagarnas osäkerhet inför de tysta enfotingarnas högresta kroppar. Spåret efter tvåfotingen var redan glömt och några nya hade han inte sett sedan dess.

En dag kom musen lite längre bort från klarsynens källa, i sin jakt på de läckraste godbitarna som det okända bjöd på. Framför honom reste sig en mörk vägg med en labyrint av armlika grenar och trådar. Förskräckt fick han se att bakom väggen, låg en enbent ner på marken i sin fulla längd. Snart förstod han att något allvarligt hade hänt, så att den enbente tappat fotfästet och kontakten med livet under marken. En svag viskning, dämpad i marken, förde honom lite längre bort från den liggande enbente.

Bakom en stadig, rund hattliknande varelse, snyftade en mycket liten enfoting. Den var större än musen men nådde knappt fram i ljuset. Musen satte sig ner och undrade vad som hänt. Den lilla enfotingen försökte få fram något, men det blev mest svaga viskningar. Musen la sitt öra mot marken. Den lilla enfotingens röst klarnade något och musen kunde urskilja ord som ”dåligt vatten” och ”ingen hör mig”. Den svampliknande varelsen bakom tog istället till orda med en sträv röst och förklarade för musen.

Du förstår, tvåfotingarna har länge låtit oss leva vårt liv här tillsammans. Nu har de trängt ända in i det okända, men utan kunskap från klarsynens källa vet de inte hur samspelet fungerar här. Istället, så orsakar de förrödelse där de går fram. Vattnet i utkanten av det okända är redan förstört, den tröga massan är det slutliga beviset på hur långt det gått. De första tecknen på att de enbenta blir svagare har du säkert redan sett. När de inte längre kan kommunicera med varandra under marken är det slut.

Musen försökte lägga ihop allt han sett och hört. Han funderade mycket på paddan och den lilla enfotingens skyddsling, de närmaste dagarna när han rörde sig bland de enbenta. Alla såg inte lika pigga och ståtliga ut. Några hade kala spretiga armar och hade tappat den ståtliga raka hållningen. Hur skulle det gå om de tvåbenta trängde sig ännu längre in och hur skulle de agera när de fann klarhetens källa, var frågor han undrade över medan han blev snabbt äldre.

Stillheten i det okända var det som till slut fick honom att fatta ett beslut. Musen skulle inte längre vandra runt i det okända utan hans uppgift var nu utmejslad. Han slog sig ner en sista gång, på en plats med uppsikt över sin del av det okända och med en fast övertygelse om att också han var betydelsefull, trots sin ringa storlek. Precis som det var sagt, växte han med sin uppgift, fast förankrad med markens urgrund. Han kunde kommunicera med allt han såg och kände under mark. Han tillhörde nu en av de många orubbliga!

SLUT på kapitlet ”Musen och bocken”

Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-02-12

---

Tvåfotingarnas värld, som de ser den: ”More of everything”

English translation:

The steadfast ones (continued on part 7)

The mouse was not quite sure he understood what the toad had meant. These were certainly wise words, but the toad’s life did not seem so fun and exciting, thought the mouse, who regained the joy of life after escaping the great emptiness. He wanted to enjoy his place here, with the feeling of security that had arisen after the first days of insecurity in front of the silent and tall one-legged friends. The track after the two-legged had already been forgotten and he had not seen any new ones since.

One day the mouse came a little further away from the well, in his search for the most delicious goodies that the unknown offered. In front of him rose a dark wall with a maze of arm-like branches and threads. Terrified, he saw that behind the wall, a one-legged lay on the ground in its full length. He soon realized that something serious had happened, so that the one-legged lost its footing and contact with life underground. A faint whisper, muffled in the ground, led him a little further away from the lying one-legged.

Behind a sturdy, round hat-like creature, a very small one-footed sob. It was larger than the mouse but barely reached the light. The mouse sat down and wondered what had happened. The little one-legged friend tried to get something out, but it was mostly faint whispers. The mouse put its ear to the ground. The little one-footed voice cleared slightly and the mouse could distinguish words like ”bad water” and ”no one hears me”. The mushroom-like creature behind instead spoke in a harsh voice and explained to the mouse.

You see, the two-footed have long let us live our lives here together. Now they have penetrated all the way into the unknown, but without knowledge from the well, they do not know how the interaction works here. Instead, they cause havoc wherever they go. The water on the edge of the unknown is already destroyed, the sluggish mass is the final proof of how far it has gone. You have probably already seen the first signs that the one-legged ones are getting weaker. When they can no longer communicate with each other underground, it’s over.

The mouse tried to put together everything he had seen and heard. He thought a lot about the toad and the little one-legged protégé, the next few days when he moved among the one-legged ones. Not everyone looked as lively and stately. Some had bare spread arms and had lost their stately straight posture. How would it go if the two-legged penetrated even further and how would they act when they found the well, were questions he wondered as he notably quickly grew older.

The stillness of the unknown was what finally made him make a decision. The mouse would no longer wander around in the unknown, his task was now carved out. He settled down one last time, in a place overlooking his part of the unknown and with a firm conviction that he, too, was significant, despite his small size. Just as it was said, he grew with his task, firmly rooted in the soil. He could communicate with everything he saw and felt underground. He now belonged to one of the many steadfast ones!

THE END of chapter ”The mouse and the goat”