Präktigt dräktig

SKYGGA HONDJUR

När jag träffade Håkan Nunstedt (se gårdagens inlägg) kom vi in på detta med arbetet bakom bilden som inte syns, lite som jag var inne på i tisdagens inlägg också. Många naturfotografer lägger oerhört mycket tid och arbete för att få just den där perfekta bilden, på mer eller mindre konstlade sätt. Foton från olika varianter av gömslen blir allt vanligare. Men var går egentligen gränsen för en naturlig bild egentligen. Att arrangera speciella grenar för fåglar, lägga ut mat och fota genom en monterad förgrund ger en vacker bild. Frågan är om bilden berättar något som är sant om just den fågelns habitat eller beteende. Då blir en bild av en gråsparv på stadens uteservering mer sanningsenlig kan jag tycka.

Detta satt i mitt bakhuvud när jag några dagar efter bockmötets upplevelse träffade på några rådjur som var betydligt mer skygga än råbockarna. Åtminstone en av dem var rejält rund om magen och hade av den anledningen motiv för sin misstänksamma inställning mot mig. Här kommer då min bekännelse. Både dessa hondjur och gårdagens bockar togs på vägen hem sent från en fågellokal, sittande i bilen på en ficka för bussar. Så vana som de är vid bilar numera, reagerar knappt någon av dem. Först när motorn stängs av miljöskäl och kamerans motor istället rasslar varslar de en fara, även om avståndet är långt.

Hade nog hellre suttit i någon skogskant och låtit rådjuren komma fram till mig men är samtidigt klar över att det säkert hade varit ett större intrång på deras betesmark. Vittringen av människa hade antagligen fått henne att tveka en gång extra. Nu avlägsnade hon sig istället sakta och försiktigt in mot den skyddande granskogen bakom. Känns lite som att vi båda blev en erfarenhet rikare efter detta stillsamma kvällsmöte.