LIV I FRI LUFT

Fågelskådarens last #15

Tekniskt fel

Vaknade tidigt, lyckades somna om men en klarblå himmel fick mig på fötter i ottan ändå. Frosten var tillbaka med -3 grader C när jag kom ut till viken före 7. Nästan spegelblankt i det tidiga släpljuset från östersolen. Några få gravänder och grågäss njöt av soluppgången mot en mörk fond av skog. En liten flock på elva krickor beblandade sig med de större vattengästerna. Stillheten gjorda att fågelsången runt omkring blev mäktig. Äntligen hade nu både taltrastar och koltrastar satt igång sin typiska morgonkonsert som innefattade plagiering av platsens övriga invånare, från strandpipare till bofink och rödhake.

Havstrutparet som varit här under hela februari och mars månad, gjorde ett besök i vikens grunda del. Ett harmoniskt par, som jag tror häckat på samma klippa längre ut i många år. De markerar i alla fall direkt mot andra måsfåglar och rovfåglar också för den delen, ständigt på vakt över sin lilla del i deras paradis. Denna morgon var de lite mer rörliga, kanske beroende på att två andra havstrutar höll sig längst in på leran. Parets lågmälda strupljud hördes väl över hela viken.

Vid ett tillfälle utbröt en febril jakt efter en yngre släkting. Tänkte att det väl var en revirmarkering bara, men de brukar ju inte bry sig så mycket om omogna ungfåglar.

Förklaringen fick jag återigen vid bildskärmen hemma. Ungtruten hade någon som den äldre gärna ville ha. Ett smalt, avlångt och slingrande djur snodde sig runt ungtrutens näbb. Det långa avståndet gjorde det svårt att avgöra vad. Kanske en tidig kopparorm, en liten ål eller kraftig sandmask. Det sista mest troligt.

Den unga truten behöll i alla fall greppet och sick-sackade sig bort mellan trädens skuggor innan den äldre gav upp och återvände till sin sin dam på häckningsplatsen. Lugnet återställt och bra med det, men nej!

Error 20 lyste displayen på min kamera mitt i en tagning med motorn igång. Kameran låste sig och inget hjälpte. Mekaniskt fel enligt tillverkarens manual. Bytte till en annan soligare och varmare vik i hopp om att min och kamerans relation skulle tina upp. Men ack nej! Jag hade behövt den när en flock sångsvan flög förbi mig senare, med något oväntat en sädgås som åkte snålskjuts bland svanarna i den perfekta plogen.

P.S. Om detta är slutet för fågelvåren vet jag ej, men min dotter råkade ha ett likadant kamerahus som hon inte använde för tillfället, så jag får väl låna det ett litet tag ……

Nöddökilen – 27 mars 2026, kl 7-8

Fågelskådarens last #14

Ändrade torsdagsplaner

Mitt pass som barnvakt och Lego-byggare blev avbeställt denna dag. Lite sol, +7 grader C och måttlig västlig vind borde båda gott för en fin spanardag istället. Tillbaka till tornet från i måndags, med goda förhoppningar. Två tranor gick och ”betade” av strandkanten på andra sidan viken. På ängarna huserade ett hundratal grågäss tillsammans med ett par vitkindade gäss och ett tiotal kanadagäss. Det plaskade febrilt i de små vattengölarna efter två dagars regn. Storskrakar, gravänder och gräsänder turades om i strandängens SPA. De fick senare sällskap av några krickor. Annars lugnt och betydligt stillsammare på och ovan vattnet mot senaste gången.

Försökte pocka på tättingarna i skogen men de var upptagna av annat. Förutom mesarna och några hoande ringduvor var det bara en bofinkhane som vågade sig fram. Jag fick lite dåligt samvete när jag spelade upp ett varningsläte och han svarade direkt, med en inte helt tillfredställd min. Han vred barskt huvudet nästan ur led för att försöka få syn på den fjäderlösa konkurrenten i tornet.

Det var lite rörelse i luften norröver, i de små himlaprickarnas land. Kunde urskilja en ryttlande fjällvråk som ännu inte gett sig av mot fjällen. Ringduvor drog norrut i små flockar om 10-20 individer. Efter en stunds spanande kom dagens första och enda havsörn in i fokus, mest tack vare några korpar och skrattande kajor. Det var ”den gamle” som sakta rekognoserade och skannade av grundvikarna utan någon större brådska, som det verkade.

Roade mig med att studera tre stationära ormvråkar på håll i tubkikaren. Samtliga var relativt mörka och lika varandra, skrek högt och gällt där de cirklade över ängarna.

Följde efter en av ormvråkarna ett tag. Vid ett tillfälle så avbröt den serpentinstigningen, tog sikte på nåt och gled snabbt mot vinden innan den vek in vingarna för fritt fall med klorna utspärrade. Försvann tyvärr bakom ett träd, så om det blev vattensork eller skogsmus till lunch fick jag aldrig reda på (samma vråk på bilden, ihopsatt av fyra olika faser i jakten).

Även en gråkråka kan väcka uppmärksamhet. Kollar ofta efter dem när de rör sig mellan olika delar av reservatet och alltid meddelar sig till sina artfränder om rovfåglar dyker upp.

Den här kråkan såg på håll ut som den hade stukat stjärten eller hade nåt fel på vingen. Tog en snabb sekvens för efterkontroll hemma. Tittar man noga så ser man hur en större fjäder på vänstra vingen är lös och pekar nästan uppåt. Antingen ruggar den för att bli vårfräsch eller så var det en slagskämpe som passerade.

Blåmesarna runt tornet var tysta idag men rörde sig i skogens skuggor bakom ryggen på mig. Ibland dök de hastigt upp i de täta alarna, men ständigt i rörelse.

En av dem var mer nyfiken och orädd när den helt klart valde att studera mig, som hade motljuset i ögonen, istället för tvärtom som brukligt är i Linnés anda.

Några knipor och ett par knölsvan hade rastat ett tag i viken. På andra sidan hann jag studera gråhägerns fiskelycka, innan den drog vidare. Mest småfisk såg det ut som.

En pulshöjare i form av en flock tofsvipor, på väg åt fel håll, tätt över vattnet, fick avrunda dagen, där solen mesta tiden gömde sig bakom molnen. Kaffet smakade ännu bättre efter denna uppvisning i elegans.

Orrevikskilen – 26 mars 2026, kl 10-14

Fågelskådarens last #13

Underskatta aldrig en talgoxe

Jo, så var det detta med smått. Fågeltornet jag befann mig i ligger som sagt var med en blandad skog av gran, tall, björk, rönn och al precis bakom. Det går numera nästan att ta i grenarna. Perfekt för att komma i ögonhöjd med fågel, om det fanns några.

Denna dag var en talgoxe på krigsstigen, meddelade mig att jag störde och hade varit i tornet alldeles för länge. Jag fick återkommande mörka blickar på mig från höger och vänster. Men tack vare detta kunde jag även vända min uppmärksamhet från vikens vatten in mot skogen och lyssna.

Bofinkar hördes på avstånd från många håll, alla försökte dom kärlekskranka hitta rätt sång för att locka fram honorna. Kunde förstås inte låta bli att försöka härma lätet, med den strofen är knepig förutom knorren på slutet. Fuskade med att leta reda på en inspelning i mobilen. Fick svar genast och minuten senare satt en hane och blängde på min mobil som låg på räcket, mest förundrad över tonläget skulle jag tro, kanske fel dialekt också, då jag inte visste var inspelningen var gjord.

Lite upprymd testade jag sedan en klassisk räkna-till-sju-ramsa för att se om gulsparven längre bort i alsnåret var nyfiken också. Fungerade inte alls.

Prövade mig istället fram med en nötväcka, som brukar vara ytterst nyfikna och ibland rentav aggresiva mot inkräktare. Förvånad såg jag istället först gulparven plira fram halvdold i en hög al, snett ovanför mig, innan den hastigt försvann när nötväckan satte igång att svara mig. Vi fick några fina ögonblick innan han insåg att det inte var någon större konkurrens att behöva bemästra.

När allt var över såg jag i ena ögonvrån hur det rörde sig snabbt i alarna på ena sidan. Tänkte grönsiskor, som jag sett här denna tiden på året äta av al-kottarna. Men bland de täta grenarna studsade ett gäng kungsfåglar omkring. De hoppade mellan grenarna, kastade sig och slog några snabba vingslag utan några som helst problem för att hitta bästa platsen för att nå det som stod på dagsmenyn.

De spanade runt på alla grenar som dignade av hängen och torra kottar. Alen har inte riktigt hunnit börja blomma ännu, även om det bara är en fråga om ett par varma dagar för att hängena skall slå ut.

Jag fick en kort lektion av kungsfåglarna. Med sin pincettliknande näbb picka den snabbt på ett hänge, antagligen för att känna efter om det var ”moget”, för att sen dra ut din lilla blomknoppen. Inte mycket mat kan tyckas, men energirikt och en fågel som väger 5-6 gram behöver kanske inte så mycket, tänker ni. Fel, innan sommarvärmen kommer behöver den minst 1-1,5 gram föda varje dygn. Det blir många al-blommor för att överleva.

Så, tack alla talgoxar för att ni hörs och säger vad ni tycker. Jag är inte bitter, tvärtom evigt tacksam!

Orrevikskilen – 23 mars 2026, kl 9.30-13

Fågelskådarens last #12

Stort och smått

Bytte vik denna soliga men blåsiga dag. Fågeltornet står dock i lä med skog bakom mot västanvinden. Blev så pass varmt i solen att ett par lager ytterkläder fick tas av, puh! Viken är smalare med lite bättre fotokontakt med de fåglar som passerar, trots att det så här mitt på dagen är ganska mycket motljus. Vattenståndet var högt och inga sjöfåglar syntes, så när som på ett par sångsvan som vilade och putsade sig. Under förmiddagen passerade en liten flock sångsvan norrut. I skogen bakom svallade vårkänslorna. Både björktrast och dubbeltrast försökte överrösta en bestämd gröngöling. Småtättingar sjöng överallt och den första sävsparven för året satte sig i en buske vid vasskanten. Precis som det skall vara en fin dag.

Långt in i viken gick två tranpar bland grågässen och en liten flock vitkindad gås. De var alla nära pistolskjutbanan, som måndagar är tyst. Tror de börjat lära sig kalendern för banans skjuttider eller så har anpassningen tagit ett stort steg. En liten flock tranor kom in från norr faktiskt, sökte svar från de stationära men blev antingen avvisade eller fick tips om bättre plats, så de fortsatte söderut längs viken.

Det var ganska stor aktivitet bland platsens ormvråkar, minst 4-5 individer tog höjd och fortsatte norrut i termiken som bildats. En ensam fjällvråk uppehöll sig ryttlande till och från över strandängarna. De hundratal gäss som var kvar nu höll sig mestadels lugna, men när över hundra kajor lyfte tog de flesta till flykten med, även om jag nog inte tror de visste varför. Det var en ung havsörn som snabbt genade över skogen västerut. Inan jag åkte hem passerade två havsörnar (trodde jag) med tre minuters mellanrum söderut på andra sidan viken i motljuset. Jag, skall erkännas, har nog blivit lite för avslappnad när det gäller örnarna. Vid närmare titt på de suddiga förstorade bilder jag tog för åldersbestämning, så visade sig den ena vara en ung kungsörn medan den andra var en gammal havsörn, vad de nu kan ha gemensamt. Kanske fått ett kråktips om något sälkadaver vid kusten. Får nog skärpa mig!

Samtidigt som jag spanade långt bort mot horisonten landade en gråhäger i vasskanten framför tornet. Den blev lika överraskad som jag och lyfte efter tre exponerade bilder, gled lågt över vattnet för att med några extra kraftiga vingslag få luft under vingarna och snabbt stiga upp mot molnen.

Nu undrar vän av ordning; vi hart sett stort, med för en fotograf, tacksammare mått mellan vingspetsarna. Fast vad och var är då smått. Haft lite internetstrul, så ni får vänta en dag …..

Orrevikskilen – 23 mars 2026, kl 9.30-13

Fågelskådarens last #11

Gamla och nya bekanta

Fågelskådning på våren handlar för många om att göra om en process. Att pricka av vårens arter allteftersom de anländer och flyger vidare. Krysslistan kan både vara ett hjälpmedel och en stressfaktor. Varför har jag inte sett årets första fiskmås ännu, trots att de sedan häckar i hundratal på våra hustak och inte uppmärksammas på samma positiva sätt. Eller som exempel den kanske vanligaste fågeln i detta lilla havsnära naturreservat, grågåsen som ibland kan övervintra för att få den bästa häckninngsplatsen. Sedan försvinner den från topp-10-listan och låter bara enerverande i vissa öron, med sitt kackel genom försommaren. Men kommer man dem nära, precis som alla individer, har de karaktärer som känns bekanta. Paret nedan ser lite bestämda ut medan ungkarlen (?) verkar glad och fri, åtminstone i mina ögon.

Idag var en bra dag annars, trots lite kyla i skuggan, klart väder uppstod och med det ett fint medljus. Temperaturen kröp så småningom under eftermiddagen upp mot +10 och vårkänslan har börjat infinna sig, åtminstone fågelvåren. Sedan kommer växtvåren och insektsvåren. Spridda flockar av bläsgås och kanadagås rörde sig i det fria luftrummet, som vid tre tillfällen under mina timmar här inte var helt fritt.

Den gamle havsörnen med kritvit stjärt tog in platsen på majestätisk manér. Först smygande över horisonten utan att bry sig om kacklet runt omkring. Manövrerade sig bort mot vindkraftverken i fjärran, men på behörigt avstånd (där bilden luras). För att sedan bara stiga upp i det blå och till synes njuta av en perfekt dag, en syn man aldrig kan tröttna på.

En yngre havsörn dök också upp snabbt vid ett tillfälle, lågt över havet där ejdrar, knipor och skrakar brukar hålla till, och försvann lika snabbt.

Läste att havsörnen nu kommer att plockas bort som rödlistad art då den har hämtat sig fantastiskt efter de svåra åren på 1960-talet. En bidragande orsak, förutom avvecklingen av de giftiga ämnen de utsattes för, tros vara att stammarna av gäss ökat markant de senaste femtio åren.

En udda upplevelse var att kunna följa en sparvhök på långt håll som ivrigt uppvaktade en duvhök för att mota bort den betydligt större höken som kanske kommit för nära ett sparvhöksrevir. Verkligen vågat!

När det var fritt fram så valde några grågäss att landa i öppet vatten. En uppvisning hur en gåskropp smidigt kan trotsa den oundvikliga tyngdlagen, kraftigt dra i vingarnas nödbroms och surfa på fötterna sista biten. De fick snart sällskap av några glädjespridare med chokladbruna huvuden. Årets första skrattmåsar stannade till en stund i viken och letade småfisk i ytan. De hade tidvis sällskap av de första fiskmåsarna som börjat anlända också. Alltid lika trevligt att höra dem samspråka om hur vintern varit i södern.

Ett par andra bredbrättade vindsurfare dök upp senare i det blå med sin karakteristiska profil, som gör det svårt att se vad som är bak och fram på håll. Tranans långa hals och dess smala långben som sticker ut väl bakom stjärten går inte att ta miste på, även om en stork skulle kunna flyga fel nån gång. En annan typisk profil är storspoven som nästan alltid avslöjar sin position med en lång utdragen vissling på hög höjd. Trots långt avstånd ser man också den riktigt långa näbben med dess typiska böj.

Dagen som började lite i moll med en silhuett av kraxande korp som inte uppskattade min närvaro på morgonen får avslutas med en gravand som funnit sig till ro i skydd av skogskantens dunkel. Vi ses snart igen!

Nöddökilen – 20 mars 2026, kl 9-12

Fågelskådarens last #10

Lärling och toppredator

Varningslätena från gässen är annorlunda. Kanadagässen låter ännu mer hesa och bläsgässen formerar sig tätt och går nästan upp i falsett tillsammans. Grågässen däremot har nästan börjat vänja sig vid den nästan två meter breda silhuetten och lyfter bara kort för att snart vara tillbaka vid det pågående bobygget på ängen.

Den unga havsörnen kom snabbt norrifrån, över skogen på berget på andra sidan viken. För långt bort för de där fantastiska bilderna som fågelfotografer eftertraktar, genom att sitta timvis i ett gömsle vid en åtel. Men här måste den unga örnen lära sig själv nu, oavsett om den bara är här tillfälligt eller har kommit hem till området den föddes i.

Han eller hon drog sig ner mot skogskanten och följde stranden ett ögonblick. Plötsligt fick den syn på något i kanten på leran och bestämde sig snabbt att gå ner. Knappast någon fisk i lågvattnet som var, men kanske något ätbart kadaver. Jag försökte se vad det kunde vara när örnen greppade något med ena fotens klor och försökte lyfta det.

Medan jag tittade i tubkikaren för att lösa mysteriet lyfte örnen och släppte direkt ett mörkbrunt föremål, ca trettio centimeter långt och med en rundad form som en limpa. Såg mest ut som en bit murket trä som drivit in med vattnet men kan också ha varit något djurkadaver som inte passade i smaken. Kanske dagens lärdom i kostcirkeln för en havsörn.

Örnen fortsatten mot en liten bäck som mynnar ut i viken, stannade kort för att dricka antagligen eller skölja munnen om det var ett kadaver tidigare. Den lyfte sedan tillbaka längs stranden åt andra hållet mot väster, hela tiden spanande efter något intressant. Örnen hade en mycket spräcklig fjäderdräkt, påminnande om några av ormvråkarna som rör sig i området. Fint kamouflage mot björkarna i skogen.

Havsörnen ändrade sig snabbt och gick rakt mot mig tvärs över lerviken, tog lite höjd men blev snabbt varse om att jag satt där. Med några snabba vingslag kom den genast upp i höjd och gjorde en kringgående rörelse runt mig. Han som står överst i näringspyramiden skall man akta sig för, även om omgivningen har respekt för en toppredator med vingar.

Fortfarande på behörigt avstånd gledflög havsörnen söderut, mycket fokuserad på mig med sin skarpa syn. Spanade ner mot min sida av vikens strand några gånger men hade sen fullt fokus på att smyga sig över skogskanten och kanske överraska någon and på andra sidan eller hitta en tidig havsöring i det grunda vattnet.

Alldeles oavsett så verkar tillgången på havsörn i detta område ha en positiv utveckling, ses minst vid 8 av 10 besök, och ibland ett flertal gånger under 2-3 timmars observationer. Det här örnbesöket varade bara i fyra minuter enligt kamerans registrering. Men jag tror vi båda hade en lärorik stund som vi delade, på var sitt sätt.

Nöddökilen – 17 mars 2026, kl 10.39-10.43

Fågelskådarens last #9

Lågvatten och lera

Lågt vattenstånd i den grunda havsviken ger ett vattenland mest bestående av mjuk bottenlera. Inte många som trivs eller hittar något ätbart i denna till synes sterila miljö. Den flesta sjöfåglar och andra beroende av en vattenmiljö föredrar ett simbart vattendjup. Men helt tyst blir det ändå aldrig. Högt över mig ropade en ensam trana utan att få gensvar, annat än från ett plog av sångsvan på väg mot nordväst. Den första av morgonens tre svanflockar som svepte förbi. Men skogen runt vattnet fylldes av nya läten, en konsert utan dirigent som ändå känns samstämmig med titeln ”Våren är här” på det oändliga stycket. Bakom mig försökte en skogsduva överrösta alla nyanlända bofinkar och mittemot satt en trädlärka och sjöng tystlåtet, nästan lite uppgivet enformigt.

En fågel som stolt står upp för den gamla fältbiologiska devisen ”Håll stövlarna leriga” är gravanden, som klara sig galant utan stövlar i jakt på sandmask och småsnäckor. De har senaste veckan förökat sig från dag till dag och mer än femtio befann sig utspridda på leran och runt strandkanterna. Sveriges minsta andfågel, krickan, föredrog de små gölarna som bildats efter att havet dragit sig tillbaka och kunde ses plocka något ätbart från vattenytan bland gravänderna, Min teori är att de tar det som rörs upp av gravändernas klafsande.

Den grunda viken borde vara idealisk för vadare med långa ben kan man tycka, men platsen huserar endast ett fåtal under vår och sommar. En tidig och återkommande vadare är större strandpipare, omisskännlig även på långt håll för sin ansiktsmaskering i svart-vitt och långa vita vingband, även om det genomträngande flyktlätet oftast avslöjar dem först. De första hördes redan för över en vecka sedan när de flög förbi men idag bestämde sig först två sedan tre pipare att stanna för en kortare rast trots att deras korta ben nästan förvann i leran. I fjärran satt även årets första strandskata på en klipphäll och syntes undra var de andra var.

De stora flockarna av gäss, huvudsakligen grågäss, har redan minskat i antal, även om det finns många utspridda i jordbrukslandskapet runt omkring. Bara enstaka gäss, inklusive några kanadagäss och kvarvarande bläsgäss rörde sig mellan ängarna och havet utanför. Kanske lockade av flockbildningarna av sjöfågel längre ut i viken på öppet vatten, nu när all is var helt borta. Gudingarna hoade på ejderhonorna, gossar av knipa och småskrake knyckte med nacken för att fånga tjejernas intresse. Även trutarna och de nyanlända fiskmåsarna fyllde i stämmorna från luftrummet ovanför.

Men dagens, nästan obligatoriska, upplevelse av osäkerhet, lärande och erfarenhetssökande får vänta till nästa inlägg ……..

Nöddökilen – 17 mars 2026, kl 10-12.30

Fågelskådarens last #8

Klykstjärtad rovfågel och vårregn

Dimma igen och bud på regn. Trotsade förnuftet denna lördag och satte mig under taket på obs-platsen i viken. I väster hördes sångsvan mot havet. Ett långt svanstreck trotsade också dagen och sveptes med av de sydliga vindarna. Ingen tid att förlora, om de skall hela vägen upp till de norska fjällen.

Hann bara vända blicken österut in över land, när en flock bläsgäss hastigt lyfte. Förstod att något inte stod rätt till i viken när också gravänderna lyfte och gjorde en sväng runt viken. De sistnämnda började samlas så snart det sista av isen försvunnit under veckan, bråttom att hitta sin tillkommande häckningspartner. Det går så ljudligt och ibland hett till när hanarna bröstar upp sig och slåss om honornas uppmärksamhet, inte helt olikt dansbandsveckan i Malung. Orsaken till oron var en omisskänlig klykstjärtad rovfågel, högt över vattnet. En av vårens få glador som spanar in norra Bohuslän, 90% av dem stannar kvar på Skånes slätter, där de föredrar värmen och bytestillgången . Fast man gläds ändå att kunna känna igen en avvikande suddig vinddansör. Så, välkommen så!

Den röda gladan är en inte speciellt kräsen allätare, föredrar kött och fisk, där den gärna tar fågelungar, kräldjur, insekter, grodor och små däggdjur. Hur bläsgäss och gravänder kan passa in i den menyn får stå för de räddhågade änderna och gässen. Gladan verkade helt ointresserad och tyckte nog bara att de förstörde jaktron.

Regnet kom punktligt och sikten blev nästan obefintlig liksom ljus och färger som löstes upp blandades till en grå sörja. Några tofsvipor gav upp hoppet om en trevlig dag i viken och försvann söderut till den större grunda Älgöleran.

En våt gråhäger kom lågt in över vattnet, vände om och satte sig hukande på motsatta stranden i hopp om att några fiskar skulle vara lite mer oförsiktiga i regnet som suddade ut den lugna vattenytan. En kniphona kom flyende utifrån öppet vatten. Hack i häl förföljd av två uppvaktande hanar, med sina tydligt vita kindfläckar som glimmade till i regndiset. Hon vände snart och återgick till att beblanda sig med den större flocken längre ut, i hopp om att kanske få lite matro när lunchklockan passerat tolv.

Nöddökilen – 14 mars 2026, kl 11-12.30

Fågelskådarens last #7

Vem beskådar vem?

Det tutade i luften ovanför mig. Sekunderna efter passerar snabbt 25 sångsvanar, i medvind rakt norrut. Hinner i stort sett bara se baken på dem alla i kikaren, men upptäcker samtidigt ett smalt avlångt streck i fjärran, bortom flocken som avlägsnar sig. Kan med möda konstatera en havsörn på väg åt mitt håll. Den har inte bekymmer med motvinden, utan tycks snarare göra sig nytta av den i långa glidflygningar. Får fram kameran utan att släppa den ur sikte, men inser snart att mina snabba rörelser genast har uppfattats av örnblicken. Hinner med ett par sekunders bilder under den minut den visade upp sig på behörigt avstånd.

Tack för uppvisningen! Jag förstår dig fullt ut, de uppresta tvåfotingarna är trots sina stora hjärnor inte att lita på……

Nöddökilen – 12 mars 2026, kl 11.31-11.32

Fågelskådarens last #6

Surt sa skådaren

Tre dagar sen sist, bortsett från en kort söndagstur under gårdagen. Grådaskigt väder och tyska helglediga skådare som pratade på så jag aldrig kom till skott med kameran. Hann bara få en liten glimt av en gammal havsörn på långt håll innan jag gav upp. Idag, måndag folktomt, förståligt med tanke på morgondimman och en råkall kyla. Jag härdade ut i två timmar, då hade batterivärmen gått ur mina sockar. Det var lite rörelser i viken, förutom grågässen som letade mat eller maka. Andra sidan låg nästan konstant i ett utfrätt dis, kontrastlöst pga av avståndet.

Fördelen med dimman och grådiset var att fåglarna blev lite ouppmärksamma. De la inte märke till mig på samma sätt, eller så beror det bara på att jag satt stilla ihopkurad för att hålla värmen. Kaffetermosen stod hemma, skulle ju bara ut en kort tur. Ibland svepte de snabbt förbi nära mig. En kråka vek hastigt av sin tänkta kurs när den upptäckte ett farligt teleobjektiv som dessutom lät som ett automatgevär med ljuddämpare (gammal EoS 5D). Gråvit himmel och hopplösa kontraster att hantera.

När det sista halvtimmen ljusnade något så väcktes jag av dämpade trumpetstötar. En ensam trana först, sedan ett par, inspekterade kort strandkanten, men grodorna har inte vaknat riktigt än så de vände mot mig, korsade viken och vek av framför näsan när jag var tvungen att resa mig för att komma undan taket på min plats. Blekgula näbbar och lika bleka röda baskrar, men grå vingar gör sig bra i gråväder. Lägg märke till hur de långa fjäderpennorna på den första tranans vinge krusar sig i kanterna då den gjorde en skräckslagen snabb undanmanöver. Kanske måste skaffa kamouflagekläder till både mig och kameran……