LIV I FRI LUFT

När dimman lösgjort sig och bara resterna hängde kvar runt vindsnurrorna, spred sig kacklandet. Sikten blev fri, dags att leta mat på ängar eller som några riktiga opportunister landa på isen för att se om fjolårets häckningsplats längs strandkanten var ledig. Grågässens parbildning tar vid omgående och enstöringar motas redan högljutt bort. Vadå is!? Det gäller att vara först på plats om det skall lyckas i år med.

Nöddökilen – 28 februari 2026

Vår, i luften

Efter dimman

Dimman höll i sig hela förmiddagen, junior-VM i skidskytte fick lägga plåster på humöret. Så, en liten glimt av den blå himlen och ryggsäcken var snabbt packad med kamera och kaffetermos. Tillbaka till kilen (grunda havsviken) möttes min blick av två vita ovaler på isen, ett sovande par sångsvan. På klassiskt manér stod de på ett ben, näbben inkilad under ena vingen och ett vakande öga som observerade omgivningarna hela tiden. Smög mig långsamt in under taket på observationsplatsen.

Först efter en timme så sträckte den ena av dem på benen, tittade upp med lång rak hals och gick med försiktiga steg mot till synes öppet vatten. Endast på ytan fanns det svämvatten, under låg det fortfarande is kvar mot botten. Huvudet borrade sig ner ett par gånger innan det fick bottenkontakt och kunde stilla hungern. Den andra följde efter viss tvekan efter.

Ett par nötskrikor grälade i träden bakom. Till slut gav sig en gröngöling in i diskussionen och samtalstonen blev märkligt nog mildare. Längst in över sankängarna hördes en ormvråks vassa skriande och strax efter den första tofsvipans mera lågmälda, nästan ursäktande flyktstrof med en fin uppåtknorr på slutet. Hoppas att de inte mötte varandra längs flyktvägen.

Mitt sångsvanspar rörde sig långsamt över is och vatten, trampade någon gång igenom, men mestadels hjälpte de breda simfötterna. När jag lämnade dem var de fullt upptagna av att fylla på med energi inför nästa flyttsträcka, kanske en norrländsk myr väntar någonstans . Mig tog de ingen notis om när jag packade ihop. Längs ängarna på hemvägen betade ännu fler gäss idag, minst femhundra kunde jag uppskatta det till. Sist av allt flög våren över vägen i form av en flock starar. Bara att acceptera och absorbera.

Nöddökilen – 28 februari 2026

Vår, smygstart

Efter regnet

Gårdagen regnade bort och all snön med. Resultatet blev översvämmade marker då tjälen inte hunnit släppa. All fukt fastnade dessutom ovan markytan och dimman har legat tät hela dagen efter. Havet försöker ta emot det plötsliga överflödet av sötvatten, men mäktar inte med då havsvikarna fortfarande är istäckta. Indirekt ljus tack vare dimman och is under vatten ger overkligt skiftande färgtoner.

Viken inväntar erövringens tid. I dimman syns bara enstaka skuggor flyga förbi. Endast lätena avslöjar att några grågäss och havstrutar gör sina första rekognoseringsturer. En ensam grågås stod längst in i viken på iskanten och ropade i en halvtimme utan att få svar. Trots att det är fyra plusgrader och lågtrycken ute på Atlanten fortsätter pumpa in milda vindar, får han nog vänta ett tag på att marken skall tina under de kala simfötterna.

Tog en svepande omväg hem, förbi ängar som precis blivit snöfria. De enstaka grågåsparen från häromdagen hade redan mångdubblats i hundratal och betade där vätan tinat upp ytskiktet. Så äntligen, i den täta dimman lyste de vitt, de första sångsvanarna för i år. Hoppfullhetens vita oskulder och de modiga vita vingförsedda springarna. Nu startar vi upp, häng med tycks de säga. Självklart!

Nöddö och Blomsholm – 27 februari 2026

Vår, eller ?

Försök till vårspaning

Helmulet och en plus-grad ute, med risk för snö mitt på dagen enligt prognosen. Tog bilen söderut men möttes ganska snart av ett tätt duggregn. Såg inte mycket bakom vindrutetorkarens svepande rytmiska rörelser. Snön låg tung på ängar och åkrar, lite gulsnaggat fjolårsgräs stack upp och där jorden var höstplöjd reste sig små mörka böljande kullar. Fortsatte ut mot Galtö, där isen låg på havet så långt som man kunde se. Några storskrakar höll till i en öppen råk under vägbron över. Lite längre bort kurade en ljus ormvråk på en stängselstolpe alldeles vid vägdiket.

Följde den istäckta strandkanten på skör saltis. En räv hade varit modigare och gått lite längre ut. Regnet bildade små smältvattengölar där isen släppt taget från land ibland. En första antydan till bottenkontakt kunde skönjas när havet trängde sig upp ur små hål och isvakar. En vårkänning infann sig under några korta minuter innan det vid horisonten avlägsna lågtrycket från väster förvarnade mig med en snabb vindökning.

Drog in huvudet under kapuschongen och vände åter genom tallskogen. Hälsade på en gammal fiskare på Resö istället och såg en halv fotbollsmatch över en kopp kaffe med bulle. Norska Bodö slog italienska Inter med 2-1 på bortaplan, helt tyst på den italienska läktaren. Skrällen var ett faktum! Blev sittande vid köksbordet efteråt för att hämta igen allt som hänt sedan vi sist sågs, tog ett tag. Var inte så uppmärksam på hemvägen i det skumma ljuset men bromsade in snabbt tack vare en galopperande häst i fjärran. Två prickar på ängen hitom gick att urskilja. Värmen spred sig i kroppen när jag uppdagade de två ensamma grågässen som tittade sig omkring och säkert undrade; är vi först på plan?

Galtö – 25 februari 2026

Insnöad #2

Stjärnsnö

Det känns omöjligt att fånga den ögonblickliga känslan av att snön skickar signaler i solens motljus. Vi säger att den gnistrar, alltså återspeglar solljuset. Men inte bara så, utan ett helt spektra av färger från dessa små kristaller. Deras form, vinkeln mot ljuset och solens påverkan på varje enskild kristalls kantskärpa, återger hela skalan från gul-grönt till röd-orange och blå-violett. Inga vanliga bilder kan återge detta fenomen, oskärpa kan förstora dem och kontrastföändring kan isolera dem som stjärnor på natthimlen. Men varför ens försöka, när tid finns, som vid ett hål i isen med ett pimpelspö, är det bara att låta sig förledas av signalerna från snön i motljuset.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Insnöad #1

Strukturfenomen

Dags att erkänna, jag har snöat in på detta med snö, börjar bli lite nördvarning på inlägg med snö. Kanske för att jag vuxit upp med snö och inte haft förmånen att känna på snövintrar här på länge längs Västkusten. Men, det kan inte hjälpas. Snö som fenomen är mäktigt. Bara detta att en millimeter regn motsvarar ca 10 millimeter snö, så börjar man fundera kring denna fluffiga företeelse . Märkliga lätta iskristaller som dinglar ner och bildar komplicerade strukturer när de hakar i varandra och skapar luftrum. Faktiskt ett isolerande täcke för vissa vinterlevande varelser som kan ”njuta” av en 0-gradig miljö trots ett bistert klimat på utsidan.

Sen skiftar snön hela tiden i nyanser, egentligen aldrig vit, endast reflekterande sol, himmel och miljön runtomkring den befinner sig i. Vid en första anblick verkar snön vara ”vit som snö”. Men sen börjar man kisa lite med ögonen och upptäcker skiftningar och andra färgskalor. Fantasin kanske tar vid, snöblindheten och gnistrande reflexer lurar ögonen som försöker hitta rätt. Vad är rätt eller fel när man skall försöka återge snön i bild. Minnet sviker snabbt exponeringsögonblicket och experimentet med att tolka dess uttryck hittar inte vägs ände. Det blir till slut något helt annat, ljus och struktur finns där i grunden, men tidpunkt och plats blir en helt annan.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Nattarbete

Återvändardag

Hade prövar fiskelyckan på isen utan framgång under gårdagen. Eldade lite i kaminen i den utfrusna fiskestugan under kafferasten för att tina upp fingrarna och fick öppna ett fönster för att vädra ut lite rök. Väl hemma slog det mig att fönstret fortfarande stod på vid gavel. Då inget kan frysa sönder i stugan återvände jag först morgonen efter för att konstatera att det bara var -5 grader C inne, trots -9 ute. Tog en tur runt och på sjöarna, tyst i skogen och helt stilla. Gårdagen hade varit kall men fin, där även solen påbörjat sitt arbete med att återföra fukt från snötäcket till luften. På en lite mer skyddad plats vid strandkanten hade den fuktigare kvällsluften omvandlats under natten till några tunna, bladlika frostkristaller, så sköra att min andedräkt fick några att segla iväg när jag kom för nära. De var så små att optiken knappt klarade av dokumentationen. Men bevisligen hade det skett ännu ett under av nattarbetet.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Rörelser

Avvägningar

Nu är en tid för olika beslut. Vinterförrådet av växtlighet under snötäcket har kanske börjat tyna bort runt vinterredet. Det sanitära problemet kanske inte behagar alla i närheten. Det tunna snötäcket har börjat sjunka ihop något när solen visar sig fler timmar på dagen. Eller varför inte bara ta in lite friskt februariluft, trots temperaturer under -10 grader C nattetid. Det är alltid en risk. Kanske bäst att förflytta sig nattetid, ugglorna här är inte så många och småvesslan har inte synts till på ett tag. Det är bara räven som ständigt drar omkring och inte verkar sova överhuvudtaget. Det blir ett avvägande, mellan riskerna och utkomsten av livet på andra sidan skogsdungen.

Isen har bara ett tunt snötäcke, men bär allt med sina 40 cm kärnis nu. Det går åt mindre med energi att gena över sjön, eller följa kanterna runt sjön istället för att trampa i skogen där allt är dolt under snön. Risken för att fastna i ett hål eller trampa snett på en sten är för stor. Även sorkarna chansar ibland, trots att de inte har något skydd alls på sjön, vilken rävspåren viskar om. Räven följer även efter rådjurens spårlöpor, kanske i hopp om att hitta ett kadaver efter en som inte klarat vintern. Rådjurens släpspår kan tyda på att de är tröttare än vanligt, kanske svultna men mest troligt för att de tar sig fram långsamt och försiktigt för att inte halka med sina små klövar på den hala isen.