Förvisso ligger det mesta av minnet i dag i ett kort, men det var inte så jag tänkte med rubriken. Förknippar den istället med en snövinter år 2000. Försökte komma ihåg hur det var och börja leta bland de första digitala bilderna jag tog med en lågupplöst kamera. Blev något förvånad när jag fann bilder som i vissa fall är nästan samma utsnitt på klippor och stränder som i den nyligen publicerade serien om havet. Fann själv en tjusning att kunna studera vad som skett och kontrasten mellan en solig februaridag för drygt 20 år sedan och vad som fångade ögat denna försommar. Att fota kan också vara att återskapa sitt eget minne, att ta kort som man oftast sa förr.
Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2000-02-22 och 2021-06-12
Utan får och hästar vilar ängen denna försommar, återhämtar och breder ut sig i välbehag. Passar på att sprida sina frön i sjöbrisen från havet innan den åter blir en fristad för betande tamdjur eller naturvurmare med filt och picknickkorg. Vilsam är den för öga och kropp.
Halvön erbjuder inte det läckraste sommarbetet men fåren verkar trivas i den totala friheten med skog, berg och strandäng. Lite extra kraftfoder är den enda lön de får för sin idoga strävan att hålla efter en stor yta från igenväxning och skapa förutsättningar för späda fanerogamer. Endast strandkvannen i det värsta stenskravlet klarar sig. Att de trivs med landskapet och de tvåbenta besökarna råder det inget tvivel om. Enda problemet är bara att de inte vill därifrån på senhösten.
Troligtvis en ouppnåelig dröm, jag menar beslutsfattare som står stadigt i de snabba vindkasten och fortfarande kan ha en klar och ren långsiktig tanke kvar i huvudet. För det kan väl inte vara så självklart att vi själva är kapabla att fatta ratten och gira skarpt för att hålla rätt kurs. Världen är bara grå om man ser den i mono.
LIV I FRI LUFT 