Okräsen

Kräsen med maten får man inte vara som gravand. Tekniken är olika har jag observerat några gånger från min utpost. Ja menar, att hastigt trampa omkring i en vattenpöl vid lågvatten rör förvisso upp bottenslammet och förhoppningsvis så kanske något ätbart följer med. Tyvärr är det nog mycket annat som följer med ner i strupen för den som är okräsen. Ser mer ut som ett levande mudderverk som går fram.

De mer erfarna. enligt mitt tycke, går mer försiktigt fram. De söker mest troligt efter sandmask, en typ av havsborstmask, i dyn. Högar av bajs kan avslöja var de befinner sig, liksom torrlagda ingångshål. Men de bjuder motstånd och ibland går lite till spillo, så att säga. Här nedan blev det bara en liten munsbit av en annan bottenlevande organism, oklart vad.

Liksom hägern gör, tycks även gravänder spana efter rörelser i vattenytan. Fiskyngel och småräkor avslöjar sina rörelser och slinker ner när tillfälle ges. Annars håller de mestadels tillgodo med små snäckor och musslor som grävs fram med näbben. En inte speciellt kräsen allätare som det syns, väl anpassad till sin miljö.

Orrevikskilen, Strömstad – 29 april 2025

Skogsmat

Fornlämningar runt Trolltjärnen vittnar om att människor funnits här sedan stenåldern. Bara ett par hundra meter från sjön finns rester av medeltida hålvägar, djupt nedtrampade breda stigar. Men också fångstgropar för älg och stora stenrösen för mäktigare hövdingar sätter igång fantasin om hur man levde och framförallt livnärde sig här. Bär som blåbär och lingon var säkert både en viktig energikälla liksom ett välkommen smaksättare till en ensidig kost. Då som nu, även om vår lathet inte inbringar så många liter i frysboxen numera. Då talar jag även för mig själv…..

Lingonris i blom

Känner mig helt övertygad om att rätt använd björnmossa var lika behagligt att ligga på i forntiden som våra tre lager av madrasser idag. Hur kan jag veta det? I ett försök att avbilda den mjuka gröna mattan i marknivå så att säga, föll jag handlöst baklänges. Men landade mjukt, som på tre lager kuddar, ja något våta sådana. Att komma upp i stående position var desto svårare då händerna förvann djupt ner i mossan. Så därför tror jag våra äldsta förfäder insåg att ben på bädden underlättar uppstigningen efter en god natts sömn. Motbevisa den som kan.

Björnmossa med grankvistar

Trolltjärnen, Strömstad – 25 april 2025

Makro-skogen

Trots den milda vintern, eller kanske tack vare, så har det låga riset fått utstå en omild behandling av traktens större däggdjur och smågnagare. Amputerade grenskott lyser röda men återhämtar sig snabbt när nätterna nu håller sig varmare. Ny årsskott tar över, utökar grenverket och ombildar miniatyrskogen vi kallar för ris. Först ut att smyga fram ur det skyddande bladverket är blåbärsrisets blomknoppar. Fortfarande kniper de ihop sina kronblad, så citronfjärilarna i tallskogen får slita hårt för att klara dagen. Men redan nästa vecka slår de ut i blom för att efter midsommar förse oss och andra skogsvarelser med söta blåbär. En smak som inget odlat kanadensiskt blåbär kan konkurrera med, oavsett storlek.

Trolltjärnen, Strömstad – 25 april 2025

Vår-salut

Våren är slut, dags för en tyst salut. Nej, säger någon. Men det är en annan vår som anländer. De tidiga flyttfåglarna har redan passerat och nu i lövsprickningstider så anländer ett nytt gäng, glatt sjungande. De liksom spritter till bland björkarnas musöron, en ny nyans av läten och färger tränger sig igenom det vintergröna och övervintrarna är redan i farten med bobygge och äggläggning.

Klorofyllet tar sats och sprutar ut i de första lövens nervtrådar, de viker ut sig och suger åt sig solens elixir. Det kommer att gå, även i år. Tillväxt och återbruk i ett och samma moment. Bara att gapa förvånad över det snillrika som vi tar för givet, som räddar oss och livnär oss. Se och njut, man vet aldrig om det tar slut.

Porsens doftande blommor i den våta strandkanten lockar en, trots mjuka vingliga tuvor mellan blöta mossgropar. Sol och vind ger inte bara energi, det torkar snabbt våta kängor med.

Trolltjärnen, Strömstad – 25 april 2025

Trolltjärnen

En klar dag med skarpt solljus, inte idealiskt men namnet Trolltjärnen på kartan lockade fantasin. Via knappa två kilometer från landsvägen, längs gammal skogsväg, över berg och genom granplantering, glittrade det till i skogen. Välskött blandskog av gran och tall, gallrad för ett bra tag sedan, omringade den lilla sjön. Berg på två sidor ner i vattenbrynet, annars våtmark med vide och pors längs kanterna. En doft av försommar kunde förnimmas. Gällde bara att förneka den lite kyliga vinden från nordost.

Sjöns vattenytan ändrar hela tiden karaktär beroende på vindens nyckfullhet. Det skarpa motljuset bjuder inte direkt in mig till några större dåd inom fotokonsten. Njuter istället av vattenspelet, kontrasterna mellan de första björklöven och de gamla torrakorna som håller emot vind och sträcker ut armarna till de påpassliga spindlarna.

I strandmossen och på berget kämpar träd, kanske ännu en vinter för de mest härdade. Förändringen går långsamt. Först några fina grenar som släpper taget, sedan grövre och till sist lägger sig stammen ner i vattnet. Omsluts och börjar ett nytt liv som härbärge åt obekanta men tacksamma vattenvarelser. En förvandling eller trollerikonst värt att döpa en tjärn efter.

Trolltjärnen, Strömstad – 25 april 2025

Sista ljuset 2(2)

Ungdom på villovägar

Plötsligt kliver älgen ut ur skogen på andra sidan viken. Antagligen en fjolårskalv, helt omedveten om intrånget i naturreservatet. Fast hoppet över gränsstängslet borde ändå ha inneburit en viss tveksamhet. Det är ännu tidigt i April, så den slipper konkurrens med nötboskapen som snart släpps in. Fast det finns andra hinder för en ung älg på villovägar.

Ett dike med blänkande vatten i, där gäller det att ta det försiktigt. Kanske bäst ändå att ta ett smidigt hopp över och hoppas på att ingen annan såg landningen. Jag blundar för säkerhets skull.

Bäst att trava på då, luktar både kaffe och kaka häromkring. Hoppsan, någon har lagt ut en massa sten i en lång rad, rätt genom enebuskarna. Sticks lite, men det är bara att kliva över. Tur att inte huggormen var hemma.

Mera stängsel och dessutom upprörda tvåfotingar med vingar som klagar på intrånget. Jag skyndar vidare förbi gäss och det anskrämliga husbygget i bergsslänten. Människorna verkar ha gett sig av för helgen.

Äntligen, en skön paus i skuggan där ingen ser mig. Men fortsättningen ser inte bra ut. Går jag tillbaka ligger där ett hus till med stängsel. Får undersöka berget, det kanske finns någon genväg upp i en klåva. Tveksamt, jag tar ljusstrimman i den täta skogen istället. Känns mer som hemma.

Första gången jag överhuvudtaget sett en älg i naturreservatet, under mina 30 år som besökare året runt. Det blev exakt fem intensiva minuter live-show. Fast å andra sidan är det ju ett reservat med natur, så varför inte, antar jag att den ystert ungdomliga älgen tänkte denna kväll.

Orrevikskilen, Strömstad – 6 april 2025

Sista ljuset 1(2)

Kaffe, kaka och ett par timmar i havsviken innan solen går ner. Lågvattnet har förvandlat viken till lera med strimmor av salt vatten. En miljö som inga fåglar verkar intresserade av under kvällen. Spanar förgäves efter örn och tranor, eller några tidiga vadarfåglar. Istället börjar ängarna tömmas på den ena grågåsen efter den andra. Kanske har räven smugit sig fram ur skogen. Men allt jag ser är orangeröda stubbar och järnoxiderade stenar i det varma kvällsljuset.

Himlens övervägande blekblå nyans övergår snart i en blåskala i konstant förändring. Försöker undvika exponering efter det skarpa ljuset utan hittar de ljusa partierna i vassen som bästa måttstock för manuell ljusinställning. Snart ger sig änder som storskrake och gräsand också av, i sällskap med gråhägrar, ut mot havsbandet och öppnare vatten. Allt sker förvånansvärt tyst. Men bakom ryggen har aftonkören dragit igång med taltrast som körledare. Gärdsmyg, rödhake, gransångare och en ensam rödvingetrast hänger på och försöker förstå vem taltrasten egentligen är. Finns det transfåglar är han en given kandidat.

Strandängarna töms i det sista ljuset och vikens lera blånar i skuggan. Paret grågås, som tillbringat hela kvällen för sig själva på en egen strandäng, ser skuggan dra in över deras huvuden. De ropar ut ett kort, nästan förvånat uppbrottsläte och lyfter lågt i halvmörkret över viken. Ingen vind till hjälp ikväll.

Ljudet av tunga vingslag hejdar mig i packningsbestyren, i den sista minuten av ljus på skogen mittemot. Inte många fåglar man känner igen på vingarnas ljud, men knölsvanar har en omisskännlig förmåga att avslöja sig. De kommer lite för nära, men tillräckligt högt upp för att det sista varma ljuset kan teckna dem mot himlen.

Snart återstår bara skuggor och silhuetter, där formerna får avslöja vem som passerar. Men jag har glömt en kort episod tidigare under kvällen, som inte riktigt passade in i denna bildkavalkad. Fast, det tar vi imorgon. Go´kväll!

Gräsand, hanar

Orrevikskilen, Strömstad – 6 april 2025