LIV I FRI LUFT

Strandglim har precis som fjällglim gått till ro i väntan på vårsolen. Annars är det växter som drar till sig uppmärksamheten när de etablerat sig på platser där andra inte verkar tycka det är en bra idé att gro. I december får det istället duga med de som återger bleka solglimtar längs strandlinjen. Glitter som snabbt flimrar iväg för ögat men som går att fånga för stunden genom linsens glasöga.

Galtö, Tanum – 14 december 2024

När stigen försvann

Trampar långsamt på längs den omarkerade stigen. Finns knappt på kartan men är väl upptrampad, då fritidshusen florerar på hela ön. Tacksam idag då jag glömde ta med mina balansstavar. Möter bara två hundrastare och ett strosande par. Hemkommen funderar jag lite kring stigens historia och framtid.

Från att ha varit livsnerver mellan gårdar, utmarker och byar är de idag promenadstråk för hundägare, naturlufsare, svampplockare, motionärer, fiskare, fågelskådare och en och annan vilsegången självutnämnd fotograf.

De gamla stigarna på landsbygden utvecklades från gångvägar för folk och deras kreatur. Blev så småningom cykelstigar och körvägar för häst, innan vägbyggena började auktioneras ut till lägsta pris bland bönderna i slutet av 1800-talet. Ett mycket slitsamt arbete med handkraft tog vid.

De enda stigar som finns och underhålls idag tillhör det rörliga friluftslivet. De startar vid en bilparkering, går via utkiksplatser, stugor och rastplatser, för att sluta cirkeln eller nå målet. Detta oavsett om det är ett litet tätortsnära naturreservat eller leder fjällens nationalparker.

De mest välfrekventerade stigarna blir allt bredare, spångade och bitvis belagda för familjer med barnvagn eller rullstolsburna. En majoritet avviker inte från stigen, av rädsla eller osäkerhet vet jag inte. Men det är vid sidan av man alltid finner något nytt, när man tvingas titta ner och se var fötterna är.

Jag minns leder i Nordamerika på 1970-talet där man inte fick avvika från en stig eller led. Viss reglering har börjat förekomma även i Sverige numera, där besökstrycket blivit för stort. Som utvecklingen ser ut nu, kommer fler stigar att tillgängliggöras mer och gamla stigar växa igen.

För den som gillar att gå vilse lite, för att hitta nya vägar fram i skogen eller följa älgstråk, blir detta positivt. Nu gäller det bara att barnbarnen får samma trygghetskänsla av att följa sin egen väg i skogen. Tar med gåstavar nästa gång vi tillsammans upptäcker världen utanför stigarna.

Galtö, Tanum – 14 december 2024

Ekan i skogen

Övergiven i skogsbrynet, kvist och barr bäddar långsamt in den. En gång krävdes ett gediget hantverkskunnande för att skapa en sjösäker eka. Detaljer vittnar om omsorgsfullt val av material och arbetsmetoder. Senare försök att rädda båten med invändig målning, fyrtumsspik och skruv har antagligen påskyndat nedbrytningen. Någon gav upp, så nu kan ekan vila och återgå till skogen igen.

Galtö, Tanum – 14 december 2024

Åldrandets charm

Utsatt för havets stormar, vatten och salt, trakasserad av vandaler, och ändå. De tre husen står kvar. Vilka verksamheter som pågått här triggar igång fantasin. En större verkstadsbyggnad med loft, ett båthus och en mindre men välhållen stuga. Kanske bodde någon här och byggde eller lagade båtar. Eller så hade gamla tullare detta som sin bas i jakten på kustens spritsmugglarna.

Det levande träet har åldrats med behag, eller rättare sagt ådrats. Med åldern blir livslinjerna bara tydligare och berättar sin egen historia. Olika kulörer på färgresterna vittnar om återkommande försök att skydda plankväggarna. Mjuka naturliga kanter berättar om hur trädens hela stammar togs tillvara. I detaljerna träder skogens väsen fram, talar och kanske vädjar stillsamt till oss.