Flygbilderna nedan, från ca 1960 respektive 2024, visar omvandlingen som skett och sker av den ”olönsamma” jordbruksmarken. Av inägan i mitten återstår fortfarande en liten del äng, resterande del har förutom några större bevarade lövträd planterats med gran (bild 3 och 4). Inägan till höger längs med vägen, har redan gått igenom denna fas och kalhuggits på nytt relativt nyligt (bild 1, sett norrifrån).
Detta arv efter nybyggarna, som röjde och bröt ny mark för odling i samhällets periferi, är snart inlemmat i den omkringliggande skogen, huvudsakligen jämngammal 50-60 årig granskog, med tall på de bergiga höjderna. Det finns gott om både skog och plats att vistas i, för oss och för traktens däggdjur. Ändå, varför sticker det till i mellangärdet vid den påtagligt konkreta åsyn av denna historiska ”utveckling”.
En av många sjöar med norska gränsen som en vattendelare. Utängsmarker där backstugesittare kunde livnära sig på fiske och jakt när skörden på de små åkerlapparna inte räckte till. En gräns som ingen här tänkte på eller brydde sig om, annat än under nazisternas ockupation av Norge under andra världskriget. Då var stigarna och sjöarna livligt frekventerade, flyktingar åt ett håll, vapen och förnödenheter västerut. När det nu bara återstår några åretruntboende tar bäver och vass saktmodigt över omvandlingen.
Det så kallade öppna landskapet, det vill säga mark brukad för matproduktion, har haft en omvälvande historia i Sverige under de senaste hundra åren. Från en huvudnäring för majoriteten av befolkningen, via politiska reformer med nedläggning av småjordbruk till dagens koncentration av storjordbruk. Förvandlingen i Bohuslän, speciellt i vår nordliga del, har varit ännu snabbare med en avvecklingstakt som ingen trott på. Överallt återfinns resterna av tunga järnskodda redskap, snart helt överväxta men trotsande den oundvikliga nedbrytningsprocessen. Som en påminnelse av vilka som en gång bröt ny mark och försörjde inte bara sig själva utan även städernas växande befolkning. Hur det ser ut om hundra år vet ingen. Kanske vidsträckta fält av solpaneler eller snabbväxande energiskogar. Med stängda gränser och ökad isolering följer krav på hög egenförsörjning. Då kanske vi får se nya småsamhällen växa upp och jordbruksmark återerövras. Men, hundra år av ut- eller avveckling är en lång tid, eller inte, planetärt sett.
Jordbruksredskap med en hundraårig historia, på fastigheten Nösteröd 2:4, samt granbevuxen gammal inäga.
Ett så kallat utmarkstorp tidigare tillhörande en större gård, med anor från mitten av 1800-talet. Nuvarande bostadsbyggnader uppförda i slutet av 1800-talet, gamla uthus troligtvis uppförda tidigare. I berget bakom husen finns ett mindre stenbrott, som bör ha anlagts vid grundläggning av husen. Bakom husen finns även rester av terrasser, antagligen för trädgård, bärbuskar eller odling av potatis och grönsaker. Husen var helt intakta i början av 2000-talet, när en antikvarisk bebyggelseinventering gjordes. Huvudbyggnaden ser tyvärr ut idag att vara utom räddning och skogen har tagit över tomtmarken.
Kvarvarande bostadshus, detalj av ladugård på bild 1 tillhör annan fastighet längre österut.
Skogen består av träd, för det mesta. Träden går att ta på, alltså verkliga objekt. Träd kan uppfatta sin omgivning, kommunicera och agera. Träd blir subjekt. Slutsatsen är att skogen skall betraktas som ett subjekt. Vi människor är självutnämnda subjekt. Därav vår oförmåga att se på skogen objektivt.
Synen på skogen, liksom dessa bilder, är min egen subjektiva uppfattning.
Strandglim har precis som fjällglim gått till ro i väntan på vårsolen. Annars är det växter som drar till sig uppmärksamheten när de etablerat sig på platser där andra inte verkar tycka det är en bra idé att gro. I december får det istället duga med de som återger bleka solglimtar längs strandlinjen. Glitter som snabbt flimrar iväg för ögat men som går att fånga för stunden genom linsens glasöga.
Trampar långsamt på längs den omarkerade stigen. Finns knappt på kartan men är väl upptrampad, då fritidshusen florerar på hela ön. Tacksam idag då jag glömde ta med mina balansstavar. Möter bara två hundrastare och ett strosande par. Hemkommen funderar jag lite kring stigens historia och framtid.
Från att ha varit livsnerver mellan gårdar, utmarker och byar är de idag promenadstråk för hundägare, naturlufsare, svampplockare, motionärer, fiskare, fågelskådare och en och annan vilsegången självutnämnd fotograf.
De gamla stigarna på landsbygden utvecklades från gångvägar för folk och deras kreatur. Blev så småningom cykelstigar och körvägar för häst, innan vägbyggena började auktioneras ut till lägsta pris bland bönderna i slutet av 1800-talet. Ett mycket slitsamt arbete med handkraft tog vid.
De enda stigar som finns och underhålls idag tillhör det rörliga friluftslivet. De startar vid en bilparkering, går via utkiksplatser, stugor och rastplatser, för att sluta cirkeln eller nå målet. Detta oavsett om det är ett litet tätortsnära naturreservat eller leder fjällens nationalparker.
De mest välfrekventerade stigarna blir allt bredare, spångade och bitvis belagda för familjer med barnvagn eller rullstolsburna. En majoritet avviker inte från stigen, av rädsla eller osäkerhet vet jag inte. Men det är vid sidan av man alltid finner något nytt, när man tvingas titta ner och se var fötterna är.
Jag minns leder i Nordamerika på 1970-talet där man inte fick avvika från en stig eller led. Viss reglering har börjat förekomma även i Sverige numera, där besökstrycket blivit för stort. Som utvecklingen ser ut nu, kommer fler stigar att tillgängliggöras mer och gamla stigar växa igen.
För den som gillar att gå vilse lite, för att hitta nya vägar fram i skogen eller följa älgstråk, blir detta positivt. Nu gäller det bara att barnbarnen får samma trygghetskänsla av att följa sin egen väg i skogen. Tar med gåstavar nästa gång vi tillsammans upptäcker världen utanför stigarna.
LIV I FRI LUFT 