ART #35

Synlig påverkan

Den blir så abstrakt, vår påverkan på luften. Klimatgaserna, som allt snabbare håller på att förändra våra framtida möjligheter på planeten Jorden, de syns ju inte. Himlen och haven är blå, i december som vanligt grå och solen bryter igenom tillfälligt ibland. Norrskenet sprakar över oss när kylan kommer med högtrycken i Skandinavien. Visst, vi flesta kanske förstår att det är på väg åt fel håll. Forskarvärlden är överens till 99,9% och de internationella klimatmötena avlöser varandra. Så det måste ju vara orsak till oro.

Ändock, merparten av oss lever på som vanligt, trots att kunskapen borde leda till handling. Men koldioxiden förblir osynlig och känns inte. Därför reagerar inte våra stenåldershjärnor på en långsam fara. De som har barn och kanske barnbarn lever enligt forskningen med en mycket större oro. En oro inför deras framtid präglad av skamkänsla, att under sina egna liv inte ha tagit ställning eller gjort de rätta valen. Men mest en frustration över att ingen i maktställning ser det som en självklarhet att agera snabbt.

Först när det kryper under skinnet på oss, enligt omvärlden välbärgade västerlänningar. När klimatförändringarna slår ut stora delar av matproduktionen, insekternas gratistjänster som pollinerare försvinner eller krig och folkvandringar breder ut sig för att komma över de sista sötvattenreserverna. Då kan vi nog acceptera att det är ett nödläge, även för oss. Men fram till dess fortsätter vi köra barnen i SUV till skolan för att det regnar, köpa julklappar ingen egentligen behöver och frossa i julmat, där det mesta blir över. Eller har historien lärt oss att alla stora förändringar utgår från oss själva, som individer i grupp, där murar rivs och det gamla omkullkastas för att kunna styra skutan åt rätt håll.

Visible impact

18 december 2023

Winter beach #1

Den nordostliga vinden har härskat i flera månader nu, vilket gjort att det mesta av snön lagt av sig över inlandet innan den nått fram till västkusten. De under november och december vanligtvis återkommande lågtrycken från väster har kommit av sig i år. November blev nästan 6 grader kallare än normalt, med temperaturer ner mot -15. Långt ifrån de blöta sydvästvindarna vi vant oss vid. Vattenståndet är dock högre än oktobers lågvatten. Vädersystemet ger dock ett lugnare strandbesök, där havet bara långsamt häver sig upp och pustar långsamt ut. En ensam trut, gärdsmyg och sjöorre är det enda sällskapet.

Råssö, Kosterhavets nationalpark – 12 december 2023

Egna landskapet

Närsynt

Redan tidigt, när jag upptäckte det fantastiska att kunna frysa och återskapa ögonblick med kamerans hjälp, såg jag nog den lilla världen runt mig på ett annat sätt än mina gelikar. Vi upptäckte allt som vi kom åt i naturväg, året runt oavsett väder. Ingen plats inom cykelavstånd från Umeå stad var okänd mark för oss. De stora öppna jordbrukslandskapen med sina hölador låg närmast till hands, men skogarna med dess sjöar, berg och grottor lockade lika mycket. Vildmarken kallade, spänningen fanns där.

Ändå förvånas jag över det gamla bildmaterialet, vars motiv delvis går igen idag med sökandet efter det mer abstrakta, nära och okända. Mellanringar nyttjades flitigt för att komma de minsta varelserna inpå livet, liksom växternas delikata detaljer. Fördelen med att vara närsynt, är att man ser väldigt bra utan glasögon på riktigt nära håll. Inget förstoringsglas behövs.

Om det är åldern eller bara nostalgiska bleka minnesbilder, som frammanar nya försök att hitta ett eget landskap, vet jag inte. Behovet har i alla fall blivit allt starkare. Inser också betydelsen av att ha händer som fortfarande fungerar, en unik uppfinning i min värld. Bara det värt ett försök att återskapa. De får mig att känna mina farföräldrars varma händer när de bjöd på karameller i sitt gemensamma rum på ålderdomshemmet i Dikanäs. Smaken av polkagrisar eller ”Kungen av Danmark” finns kvar på tungan.

6 december 2023

Tuvan, Umeå – tidigt 1970-tal (Foto från Jan-Axel Sundin)