December-is

Så, till slut, något som skulle kunna liknas vid vinter. Ingen snö, men lite frost igen och framförallt nätter med minusgrader. Den våttyngda skogen hade börjat frysa till, men bara där vattnet stod stilla i sänkor. Isen visade tydliga spår på en succesiv process, allteftersom vattnet dragit sig tillbaka och ”krympt” i kylan. Nattfrostens ”barr” i träden ovanför den tillfälliga gölen hade släppt från grenarna och bestrött nyisen med små vita nålar. Jag fastnade här, alldeles vid stigen, i över en timme, medan alla hemvändande julfirare hastigt passerade i större och mindre grupper, fokuserad på mitt bara.

Saltö, Kosterhavets nationalpark – 25 december 2025

Vågornas vals

Havet är djupt, stort och mäktigt, samtidigt som det kan vara smäktande lent och mjukt.

Med denna våta symfoni vill jag tacka alla trogna bloggvänner och de ni känner för ytterligare ett spännande år med utbyte av funderingar, underbara bilder och intryck. Samtidigt vill jag passa på att önska er alla en riktigt God Jul, med en förhoppning att ses på det nya året igen.

Capri, Strömstad – 20 december 2025

Skog till Hav

Mättnaden är total. Skogen är fylld av nya våtmarker efter en ovanligt regnig höst och vinter. Vanligtvis torra diken eller sänkor vattenfylls och bräddar över, strömmar genom tät vegetation, bildar små träsk av de vanligtvis uttorkade kärren och hittar obönhörligt nya vägar för att sluta kretsloppet i mötet med det salta vattnet. Kretsloppsmagi som håller oss alla vid liv.

Saltö, Kosterhavets nationalpark – 17 december 2025

Formbarhet

När jag ser träd som söker sin egen frihet, trängs med andra för att överleva, har bråttom att nå ljuset längst upp, utan att aldrig riktigt komma fram, då ligger kopplingen till oss människor mycket nära. När jag tog bilden nedan, så hade jag en annan bild i färskt minne framför mig, av bloggaren Harrie från Nederländerna (se hans inlägg här). Även om utgångspunkten för våra bilder kanske inte är desamma så finns det symbolik som jag inte kan undvika. Människan, i detta fall förvaltaren av denna lilla del av nationalparken, har tagit ett beslut utifrån en naturvårdande skötselplan. Två medelålders granar har stympats 3-4 meter upp i en öppen gräsklädd, fuktig glänta mellan tallar och björkar.

Oavsett motivet, att försöka återställa skogen till en mark för betande boskap, så är det ett tydligt exempel på vår bild av hur vi vill att skogen skall se ut, vilken epok i vår utveckling den skall återge. Vi försöker forma igen, trots att utvecklingen ser helt annorlunda ut idag jämfört med skogsbete på 1800-talet. Visst gynnas vissa arter och några kanske också återvänder, men träden som bildar skogen lever ändå sina egna liv, kämpar och droppar av sina sköra avkommor i det dolda där mossan är mjuk och välkomnande. Vi hör inte trädens synpunkter även om de själva kommunicerar med varandra.

Saltö, Kosterhavets nationalpark – 12 december 2025