…är den andres bröd, som det så grymt brukar uttalas i alla märkliga sammanhang. Lika grymt som förutsättningen för att kunna föra krig mellan och inom länder. För ingen tror väl att stridflygplan, tanks eller automatvapen är gåvor från himlen. Allt skall betalas, förr eller senare.
Växtvärlden är i mina ögon mycket humanare än oss upprättgående däggdjur. Laven tar ödmjukt hand om det döende trädet, vårdar det och påskyndar en process som i slutändan ger bra förutsättningar för nästa generation att skjuta skott, spira och nå dagsljuset återigen.
Ständigt gör de mig förvånad, levande träd som aldrig verkar ge upp. För många kanske de ser ut att vara döda. Inga svällande knoppar eller gröna blad än så länge men i deras inre pågår en ständig kamp för överlevnad, in i det sista. Vind och snö skördar sina utvalda offer, grenar går av och skapar öppna sår, däggdjur och hackspettar misshandlar de yngre och de äldsta men träden viker inte för motgångar. En förmåga att själva producera antibakteriella substanser och kapsla in såren borde göra vetenskapen full av avund. Ändå tycks vi inte behandla dem som levande varelser utan mest som en råvara att utnyttja.
Igår när jag och mitt barnbarn på åtta år gick ut för att rasta hundarna kom det spontant. Titta morfar, dom som bor där stöttar Ukraina. Och där en till, säger hon glatt pekande på en annan flaggstång med en tvåfärgad svensk vimpel i Ukrainas färger. Hon såg det som en solidarisk handling då vimpeln liknade exakt Ukrainas gul-blå flagga. Jag stöttade henne i hennes uppfattning och hoppas få se fler gul-blå vimplar i villakvarteren.
Barnen vet mer än vi tror och tänker på ett rakt, klokt ovuxet sätt. Tänk om årets traditionsenliga demonstrationer på 1:a maj istället skulle byta de röda fanorna mot gula och blå, samla miljontals med människor världen över för att visa på vad åsikts- och yttrandefrihet innebär i realiteten.
Spekulationerna går varma nu om vad som kanske kommer ut av förhandlingarna i Turkiet. Oavsett resultatet får vi aldrig glömma hur kriget startade, av vem och med en egen hemmasnickrad världsbild som utgångspunkt. En gammal föråldrad världsordning som ingen längre tror på eller vill offra sig för. Endast ett totalitärt förtryck av det egna folket gör det möjligt att fortsätta. De tysta i Ryssland bär ett stort ansvar.
Freden kommer inte som en välgörare. Kompromissandet ger två förlorare som aldrig kommer att vara nöjda. Väst har anammat tesen om att världsdemokratin är hotad, speciellt Europas. Men faktum är att det inte har funnits så få demokratiska styren i världen som nu historiskt sett. Med en ny mur av hat och fördomar mellan ett öst- och väst i Ukraina, befästs den nuvarande polariseringen av samhällen och länder. Utan att angripa dess grundorsak kan inte världen demilitariseras.
