Inget väder får stoppa morgonens hundrunda. Vid ihållande regn brukar det gå rekordsnabbt, där är vi ense alla tre. Kameran åkte upp runt halsen denna dag när åsynen av ett vitt puder på gatorna fick oss alla på bättre morgonhumör. Ljusnade mycket långsamt, innan man såg den helgrå himlen. Det blå ljuset förstärks av kontrasten mot den vita snön, belysning – något som ögat inte alltid ser på samma sätt.
Samtliga foton Strömstad, 2020-12-26
De har ännu inte lärt sig att kissa på WC, våra två hundar, även om de är smarta. Däremot stannar de instinktivt när jag lyfter kameran under morgonrundan. Som regel i mörker vintertid, men den här dagen fanns det en strimma hopp i soluppgången. Ofta tar vi en sväng runt sjön mitt i Strömstad, samtidigt som staden vaknar till och ljusen tänds i fönstren. Fördelen med att fota med hundar på promenad är att man måste ut och att de stannar rätt ofta så man kan lyfta blicken och se det man missar var dag annars.
Samtliga foton Strömstad, 2020-12-18
Tystlåten och graciös, lite tillbakadragen, fiskar alfågeln (Clangula hyemalis) en råkall januaridag i Råssö hamn, långt från sina hemtrakter i de högalpina svenska fjällen. Böjer mjukt hela sin kropp, dyker ljudlöst och svingar sist av allt stolt den långa stjärtpennan i en svepande rörelse. Trivs med sällskap av de mer stressiga kniporna eller de sävliga gräsänderna. Både utseende och dess stolta uppseende avviker markant från mängden.
Det var en gång en liten värld, nästan platt med otaliga lågvuxna öar. I denna värld rådde ett lugn, som bara små världar kan uppbringa. Dess invånare litade på varandra, liten som stor, gammal som ung. Utanför fanns det okända. Det som man hörde ibland men sällan såg.
På en av dessa mindre öar levde en liten mus som hade allt den behövde, skydd och föda. Livet var inte lätt, men det var lika för alla. Utom för bocken. Han kunde röra sig obehindrat i denna värld genom att hoppa mellan öarna. De flesta var rädda för honom. En objuden gäst som dök upp när man minst anade det.
Världen hade börjat krympa. De minsta öarna hade blivit mindre och avståndet mellan dem större. Musen hade det svårt. Att ge sig ut på den hårda resan till en större ö hade ingen mus gjort förut. En kväll i skymningen bestämde han sig. Det fanns inget val. Han ställde sig tvekande på stranden till det stora tomrummet, som fyllde världen mellan öarna.
I samma ögonblick skälvde marken bakom honom. Han hukade sig ner i bockens skugga. Bocken tog ingen notis om honom utan sökte bara stilla sin hunger. En djup suck hördes ur hans skägg. Musen tog sig i kragen och undrade hur det var fatt. Världen krymper och födan räcker inte till mig längre, sa bocken. Han var lika desperat som musen och visste inget råd längre.
Jag kan visa dig om du hjälper mig härifrån, sa musen. Jag kan känna doften av frodiga växter på långt håll men klarar inte det stora tomrummet. Bocken blev genast bättre till mods och bad musen klättra upp på sin rygg och hålla fast sig. Han tog sats och flög högt över tomrummet till nästa ö. Musen pep upphetsat, fortsätt bara mot ljuset på andra sidan.
De var båda så upprymda att de inte såg de mörka skuggorna som avspeglade sig bakom dem. I nästa hopp lösgjorde sig två flygande varelser ur mörkret. Se upp, skrek bocken, smådrakarna tar dig. Musen hade aldrig sett smådrakar förut och var därför inte det minsta rädd. Han fräste åt dem och gnisslade sina tänder så det sprakade och slog gnistor runt bocken, så att smådrakarna blev dagblinda och föll ner i tomrummet.
Bocken tackade musen när de landat på nästa, något större ö. Hur bar du dig åt, sa han. Musen svarade bara med en axelryckning och sa: – Inget speciellt, jag var bara mig själv och röt som en mus. Bocken skakade på huvudet och hummade tyst tillbaka: – Ser ut som vi kan ha nytta av varandra i framtiden om vi håller ihop.
SLUT (kanske)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2020-12-23
English translation:
Once upon a time there was a small world, almost flat with countless low-lying islands. In this world there was a calm, which only small worlds can bring. Its inhabitants trusted each other, small and large, old and young. Outside, there were the unknown. What you heard sometimes but rarely saw.
On one of these smaller islands lived a small mouse that had everything it needed, protection and food. Life was not easy, but it was the same for everyone. Except for the billy-goat. He could move freely in this world by jumping between the islands. Most of them were afraid of him. An uninvited guest who showed up when you least expected it.
The world had begun to shrink. The smallest islands had become smaller and the distance between them greater. The mouse was having a hard time. Embarking on the hard journey to a larger island, no mouse had done before. One evening at dusk he decided. There was no choice. He hesitantly stood on the beach to the large emptiness that filled the world between the islands.
At that moment, the ground shook behind him. He crouched down in the goat’s shadow. The goat took no notice of him but merely sought his hunger. A deep sigh was heard from his beard. The mouse took courage and wondered how it was. The world is shrinking and the food is no longer enough for me, said the goat. He was as desperate as the mouse and knew no advice anymore.
I can show you if you help me out of here, said the mouse. I can smell lush plants in the distance but can’t handle the big emptiness. The goat immediately became more comfortable and asked the mouse to climb on its back and hold on. He took charge and flew high over the great emptiness to the next island. The mouse pep excitedly, just continue towards the light on the other side.
They were both so elated that they did not see the dark shadows reflected behind them. In the next jump, two flying creatures detached themselves from the darkness. Watch out, the goat shouted, the little dragons will take you. The mouse had never seen dragons before and was therefore not in the least afraid. He hissed at them and gritted his teeth so that it crackled and struck sparks around the goat, so that the little dragons became day-blind and fell into the great emptiness.
The goat thanked the mouse when they landed on the next, slightly larger island. How did you behave, he said. The mouse only responded with a shrug and said: – Nothing special, I was just myself and roared like a mouse. The goat shook its head and hummed quietly back: – Looks like we can benefit from each other in the future if we stick together.
THE END (maybe)
En dag med blek decembersol, delvis skymd bakom tunna moln vid horisonten. Nattis som inte hunnit tina i ett dike längs skogsvägen. Kan aldrig sluta fascineras av vatten, speciellt i denna spröda form. Man undrar vilka matematiska formler som ligger bakom denna mönsterdesign. Variationen är total. Om det finns ett varför eller kanske bara ett därför att. Ju mer man tittar, desto större blir frågan.
I många inlägg har jag lagt ut en serie bilder som skall försöka skapa en berättelse, ge en stämning eller förklara något. Denna serie har inget annat syfte än att, i mina ögon, återge något ofattbart vackert genom min lins. Jag har numrerat 10 bilder nedan av den anledningen att det vore intressant att få höra hur ni ser på dom. Bildkritik förekommer så sällan, men är så spännande att få ta del av, att få se bilderna med andras ögon.
Jag ser helst att ni plockar ut en av de 10 bilderna och skriver en kommentar, varför ni valde just den. Ingen tävling och skall erkännas att jag blivit inspirerad av Terjes blogg för att skapa mer diskussion kring bilder och deras uttryck eller avtryck. Försöker mig på en översättning för mina utländska följare:
A day with pale December sun, partly obscured behind thin clouds on the horizon. Nights that have not had time to thaw in a ditch along the forest road. Can never stop being fascinated by water, especially in this brittle form. One wonders what mathematical formulas are behind this pattern design. The variation is total. If there is a why or maybe just a because. The more you look, the bigger the question becomes.
In many posts, I have posted a series of pictures that will try to create a story, give a mood or explain something. This series has no other purpose than to, in my eyes, reproduce something unbelievably beautiful through my lens. I have numbered 10 pictures below for the reason that it would be interesting to hear how you look at them. Image criticism occurs so rarely, but is so exciting to take part in, to see the pictures through the eyes of others.
I prefer that you pick out one of the 10 pictures and write a comment, why you chose it. No competition and I must admit that I was inspired by Terje’s blog to create more discussion about pictures and their expression or imprint. Google helped me on this translation for my foreign followers.
Samtliga bilder från Bullareskogen utanför Strömstad, 2020-12-23
Blåmes (Cyanistes caeruleus)
OBS! Vissa bilder är grafiskt manipulerade i efterhand med filter eller sandwichteknik.
”Enligt färdplanen skulle detta vara dagen för Kebnes sydtopp. Slapp dock detta. Molnen låg lågt i dalen och duggregnet kom tätt från öster idag. Softa i slafen till halv åtta. Behövdes efter nattens pärs. Vakna en gång genomblöt av svett. Tog en treo innan läggdags, måste ha varit en feberknäpp eller en liten sårinfektion på hälen som gav effekt. Känns betydligt bättre idag. Skinnet tunnt på hälen som är lite varm. La på en steril kompress för att slippa nöta mer på den.”
Den här småblöta dagen ägnades helt åt att undersöka fisket i en större sjö sydost om Vistas. Därav ytterst få bilder pga vädret och fokus på viktigare saker! Så för den som överhuvudtaget inte tycker att fiskehistorier är nåt att läsa, hoppa över denna dag. För er andra så är citaten direkt hämtade ur dagboken och därmed sanningsenliga! För nördarna så använde jag ett lätt teleskopspö med haspelrulle, små skeddrag eller spinnare och 2 flugor som upphängare framför, knutna direkt på linan typ Fireline.
”Tog det lugnt på leden upp till den första sjön. Vek sedan av upp i ett pass och sedan ner till den stora sjön Jierttajavri (889 m ö h), på dess norra sida. Tre tältpar höll på att packa ihop när jag kom upp vid 11-tiden. Blåste från sydost och duggade fortfarande sporadiskt. Sjön var stor, ca 3×1 km. Västsidan var brantare men jag valde den östra då den gav lite lä. Stränderna var inte speciellt djupa.”
”Drygt halvvägs längs östra sidan var det djupt där en del stenblock låg i strandkanten. Här kom det första försiktiga nappet som gav rätt svar. Det finns fisk! Dessutom fanns det gott om fjällabb. Såg tre vid den norra änden och vid ett tillfälle kom det en flock på 17 labbar, högljudda över mitt huvud. Gott tecken antar jag.”
”Första riktiga hugget kom i den första lugna lä-viken i söder. Högg en bra bit ut när solen bröt igenom för första gången. Gjorde ett luftsprång och släppte. Strax efter högg det igen. Denna gång var jag med och lirkade inget. Det behövdes inte, öringen följde med utan körningar vid land, ville snarare rätt in i stenkanten. En märklig variant av öring. helt blank, lite blålila glans, samt tätt med prickar eller små streck, storlek 35-40 cm.”
”Såg fisk där bäcken rann ut. Typiskt öring, ingen röding hade stått så tidigare under turen. Bytte till nyare drag med skarpa krokar. På fjäderdraget blev det race. När jag äntligen fick kläm på öringen gick den så snabbt mot land att jag fick lyfta med lång lina. Men istället för på land hamande den i en göl vid strandkanten. När jag brådstörtat försökte lyfta den till riset så fastnade flugorna, draget försvann och fisken simmade i panik mot land. Jag kastade mig ner i gölen med kängor och regnbyxor för att stänga av den enda vattenvägen ut i sjön. På tredje stöten från öringen kastade jag mig över den och skopade upp den på land med bägge händerna. En sån pärs! Draget som satt på land hittades inte! ”
”Ville väl egentligen inte sluta. Hade en fikapaus mellan rycken och kände att kvoten på max fem fiskar var tillräckligt. Den sista släppte jag tillbaka för att kunna ta en sista stor. Trots att jag tappade 5-6 fina öringar så måste ändå detta vara så nära drömmen som möjligt. Fyra blanka öringar, i snitt 40 cm och mellan 6-7 hg per styck.”
”Innan hemfärd ville jag så gärna testa den lilla sjön (11 på flygfotot) som bäcken kom ifrån, ett par hundra meter upp. Den låg i en gryta, omgiven av myrmark på tre sidor och lite djupare med stenterräng på en sida. Smög fram, knäa och kasta med mepps mot viken där utloppet var. Smack, direkt när jag tog första vevtaget blev det tvärstopp. Trodde på bottennapp först, men sen så rörde sig linan i sidled. Då först fattade jag. Den första öringen på turen som tagit på översta flugan (silverkropp med röd-blå-lila vingar). Draget hade förstås draggat botten och fastnat ett tag. Den gira ett par gånger och körde sen rätt in i en tuva gräs vid myrkanten. Tog in lina, sprang och ryckte upp den på land. Kvar någonstans var draget, igen! Denna var en klassisk insjööring, rundare och mörkare med gulgröna sidor och inslag av röda prickar, drygt 40 cm.”
”Packade ihop vid 16-tiden och småsprang ner på lätta fötter på 1½ timme. Rensa fisken i bäcken nästan nere. Lämna tre öringar till stugvärden som tack för tipsen och fick matolja och Husmans knäckebröd som tack tillbaka. Tryckte i mig den stora med pasta och ostsås (bra kombination!). Elda och torka mina kängor tills det blev segt. P.S. såg lom, simsnäppa, vigg, rödbena, ljungpipare m.m. vid sjöarna.”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Övervintrare och lite ofokuserat III
Fågellivet i december runt Kockholmen är något tillbakadraget. Skogen rymmer karaktärsarten tofsmes men också allt oftare gärdsmyg och rödhake vintertid. I de grunda vikarna ses nästan alltid knipa, skrakar och knölsvan, skärpiplärkor på stränderna och längre ut på skären den vanliga storskarven. Fåglarnas fokus under hela vintern går bara ut på en sak, att hitta något ätbart. Ibland kan man därför komma vissa av dem nära men för det mesta drar de snabbt vidare för att stilla sin hunger ostört.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2020-12-16
Sand på strand
Kan inte säga att det finns sandstränder på Kockholmen, kanske mera sand på en del stränder och klippor. Sanden är i ständig rörelse. De grunda havsvikarnas ljusa partier utan tång avslöjar utbredda sandbottnar, som skapar sin speciella fauna och flora. Plattfisken trivs och havsöringen jagar där i ”skogsbrynet” mellan tångskog och öken. Stormar för upp den lätta sanden på land och högvattnet tar tillbaka. Nederbörd över land skapar tillfälliga vattendrag som för med sig sand ut i havet. Samtidigt lakas klippornas gnejs ur och ger sanden en rödrosa ton på vissa platser.
Sten och berggrund
Kockholmens geologi anses vetenskapligt vara mycket intressant, speciellt för att förstå hur berggrunden bildades. Här dominerar gnejser av olika slag medan bohusgranit är mer sparsamt förekommande. Den lättvittrade gnejsberggrunden gör markerna förhållandevis mineralrika och skalgrus bidrar med kalk. Vanligast är en grå glimmerrik gnejs – bildad för omkring 1 600 miljoner år sedan – och en något yngre rödgrå gnejs med inslag av granit, ofta kallad gnejsgranit. Här finns också diabasgångar, i form av mörka raka streck i berget, som bildades när diabasmagma från jordens inre trängde upp i sprickor i jordskorpan för ca 1 400 miljoner år sedan.
Isräfflor och jättegrytor hittar man ofta på klipporna, vilka utgör spår av istider. Tyvärr hittar man fortfarande också uppspolade rester av oljeutsläpp från tankers. På de flacka och grundare delarna, bildas hällkar med vatten, med egna ekosystem beroende på salthalt och vattenståndets påverkan. Mineraler löses upp och vattnet färgar klipporna. Sand tillförs från djupare partier vilket gynnar små blötdjur, snäckor och strandalger.
LIV I FRI LUFT