Svettades häromdagen på torra ängar i utkanten av Strömstad. Målet var att hitta ny mark och kanske några intressanta insekter mitt på dagen. Mycket fanns det som alltid när man går ner i svampplockarställningen. Bland glesa bestånd av kråkvicker kom jag inpå, ett på håll anspråkslöst, Gulbrokigt slåtterfly (Euclidia glyphica) som visade upp sig i solglansen.
En skugga dök upp bakom med kraftigare antenner och det blänkte grönmetalliskt. Med en riktigt lång tunga nådde fjärilen längst in i blommorna efter dess nektar. Ibland fuskades det och tungan slank in i de små hål som andra gjort vid blombasen (syns på någon bild faktiskt). När juvelen klev fram i mitt rampljus uppenbarade sig en makalös färgintensitet i grönt skimmer.
Mina första Ängsmetallvingar (Adscita statices) hade uppenbarat sig, totalt fyra stycken kom fram efterhand. Glansen skiftade med ljusets vinkel och skuggorna blev djupa ibland. Egentligen villa jag aldrig sluta, men såg framför mig ett arbetspass framför datorn på minst en hel arbetsdag. Det går ju inte som pensionär! Lutade mig istället på armbågen, drog ner glasögonen på näsan och bara tog in hela händelsen.
Några regndagar och man tittar över backupen på sina bilder. Hittar då lite gamla Photoshopalster och då ställer sig frågan: Foto eller Konst? Eller finns det något som man skulle kunna kalla fotokonst? Vilken mening skulle det i så fall fylla om man försöker kämpa för ett myller av liv på planeten Jorden? Öppen fråga att begrunda!
Short summery: A few rainy days and I had to look over the backup of my pictures. Found some old Photoshop-pics and asked myself the question: Photo or Art? Or is there something you could call photoart? If so, what sense would it make if we are trying to fight for an multitudinous life on planet Earth? Open question to make some reflections about!
Naturlig konst på granit – Kockholmen, Strömstad, 2020-02-26
Där är hon igen, den snabba madam vargspindel. Hon skyndar sig över grusvägen åt mitt håll. Jag förstår inte riktigt hur jag tänkte i min ungdomliga morgoniver att försöka hitta bästa solläget. Solen värmer mig snabbt i gräskanten mot vägen men man vet tyvärr aldrig vem som hälsar på.
Som tur är verkar tornfalkarna ha flyttat till det övergivna husets gamla holk. Bivråken har jag inte hört alls i år. Likaså bra är det. Den går aldrig att lita på.
Fast ormvråksparets grälande om vem som skall ordna frukost till ungarna börjar bli tjatigt. Men så länge det finns tillräckligt med sork så är det lugnt för min del.
Jag tror inte hon med för många ben har hört mig. Tur att jag inte är tillräckligt varm i kläderna för ett försök att repetera inför årets spelningar. Nattkylan sitter fortfarande i kroppen och mina vältränade lårmuskler känns stela . Samtidigt får jag inte tappa fart gentemot de andra artisterna.
Det tisslas att den gamle övervintraren drog igång för tidigt med spelet och blev offer för en törnskata på genomresa. Jag får allt trycka här ett tag till så kanske madam passerar utan att bry sig.
Sträckspindlarna körde övertid hela kvällen i går och har gjort min hemmaplan till en veritabel hinderbana. Brukar normalt inte vara några problem med deras lite slarviga nät, men daggen kan ställa till problem. Speciellt om jag behöver göra om gårdagens panikhopp med mina lite för mjuka leder och knän. Den åkersorken skrämde verkligen slag på mig.
Fast jag minns fortfarande den sturska sträckspindeln som överföll mig förra veckan när jag skulle ömsa. Som tur var så höll den gamla halsskölden och de små täckvingarna motstånd tillräckligt länge innan jag fick iväg en benspark på ligisten.
Hungrig börjar man bli också. De finaste färska bladen sitter längst ner vid marken, men det är inte läge för det nu. Jag får vänta ett tag till, läspar i mig lite daggdroppar så länge.
Vad nu då! Mitt strå börjar vaja trots att det är lugnt och stilla. En av alla dessa evinnerligt dumma blomflugor! Kommer säkert att avslöja mig!
Det här går aldrig!
Så mina vänner, var inte oroliga, vår vän gräshoppan klarade den har dagen också, precis som många andra. Återstår att se om vi klarar av att ta hand om oss själva?
Short summery in some type of english:
There she is again, the fast madam wolfspider. She hurries across the road in my direction. I don’t really understand what I was thinking this morning, while trying to find the best sun position. The sun warms me quickly on the grassedge towards the road but unfortunately you never know who is coming. Fortunately, the Kestrel seems to have moved to the abandoned house and I have not heard the Honey buzzard this year either. It is equally good. They can never be trusted.
But the buzzards they quarrel, about who’s going to get some breakfast for the kids, is starting to get tiring. But as long as there is plenty of voles it is okey for me. I don’t think the lady with too many legs has heard me yet . Fortunately, I’m not hot enough in my clothes to rehearse this year’s gigs. The night cold is still in my body and my welltrained legmuscles feel stiff. But at the same time, I must not lose time towards the other artists playing. It is said that the old guy from winterstay started the game too early this year and became a victim of the Shrike who was just passing through. I stay calm here for a while so maybe Madam passes without bothering.
The spiders ran overtime all yesterday evening and have made my homearea looking lika a veritable steeplechase course. Usually, there is no problem with their somewhat sloppy nets, but the dew can cause problems. Especially if I need to do yesterday’s panic jump with my soft joints and knees. That rat really scared me. Now i am getting hungry too. The finest fresh leaves are placed close to the ground, but that is not the place for me now. I have to wait a while, soak some dew drops for so long.
What now! My straw starts waving even though it is calm. One of all those stupid flower flies! Will surely reveal me!
This is not going to end well!
So my friends, do not worry, our friend the grasshopper managed this day too, like many others. Still to see if we can take care of ourselves?
Tidig morgon vid den gamla löparslingan, lite kyligare än tidigare dagar och helt stilla lugnt. Dimman dröjer sig kvar, gräset är fuktmättat av dagg. Råbocken skäller i skogskanten men målet för dagen en rävhona, håller sig undan. Liksom tranparet med sina två ungar som brukar hålla till längs bäcken på ängen.
Försöker istället fånga in det bländande morgonljuset. Blicken dras till alla spindelnät, som likt sköra fallskärmar vilar på grässtråna. I centrum på de flesta näten sitter en Sträckkäkspindel av något slag och inväntar de första flygburna bytena. Men de sitter fortfarande dolda i gräset i väntan på den värme som skall torka dem. En Rödfransad björnspinnare (Diacrisia sannio) försöker dölja sig men den gulröda pälskragen lyser avslöjande kontrastrikt.
Växtligheten försöker samla upp och tillgodogöra sig så mycket som möjligt av daggen. Torkan har varit långvarig men nu är marken i alla fall täckt och skuggad av växterna. Får ängen stå orörd i sommar kan de flesta invånarna dra nytta av dess frodighet. För ormvråken som har ungar i närheten spelar det kanske ingen större roll, men för övrigt livsmyller kan det vara avgörande.
En del böjer på nacken och vänder huvudet mot Mecka. Jag böjer mig ned och ser in i makrokosmos. En het och strålande dag som igår 16 juni, med gott resultat förutom en rödbränd nacke. Det var gott om blombockar, vanliga bruna Ängsblombockar trodde jag med helsvarta antenner, svart mittbena och rumpa. Det skulle visa sig att det även fanns Fläckhornade blombockar, med tvåfärgade antenner utan mittbena. Man lär så länge man kröker rygg. Båda kalasade friskt på Ängsvädd.
Gulvingad fältmätare (Camptogramma bilineata)
Solmott sp ?
Ljuvliga små fjärilar höll sig dolda i gräset och i snåren. Vissa var omöjliga att se förrän de skrämdes upp, fladdrade sen yrvaket som i ett rus hit och dit innan de bara verkade ramla ner någonstans, som blicken inte hann uppfatta. Så upprepade sig mönstret igen. De flesta tillhör den stora familjen solmottar. Måttet är rågat, har fått en ny innebörd efter åtskilliga misslyckade försök.
De vackra mätarna, som t.ex. blåbärslundmätaren i ingressen, sitter gärna kvar i en solstrimma om man smyger länge och försiktigt. Den verkar nästan som att strålkastarskenet är beroendeframkallande. Den Gulvingade fältmätare rörde sig för att hitta en spotlight som passade.
Spindlar kan vara små men mycket utstuderade när det gäller att fånga sina byten. Den har lilla Blomkrabbspindeln testade två sätt att försöka sig på en blåvinge eller en liten blombagge. Väl kamouflerad på spetsen av ett kronblad, med utförsbacke till blommans mitt, har den full kontroll på allt som händer och känner dessutom av minsta rörelse. Annars kan man lägga sig stilla mitt på matbordet, dra samman benen fram så de ser ut som vingar och hoppas på att besökaren är så pass hungrig att den inte märker nåt.
Jag skall försöka komma ihåg att vända kepsen bak-och-fram nästa gång, fast då kanske någon tror att det ligger en däckad skateboardåkare i gräset . . . .
Började försiktigt att fotografera trollsländor förra året. En inte helt lätt uppgift skulle det visa sig. I första hand var det viktigt för att kunna identifiera några av de 64 svenska arterna. De större sländorna är ibland samarbetsvilliga för posering medan mosaiksländor ständigt drar omkring och de mindre flicksländorna visar på en uppsjö av variationer. Idag fann jag ett par hanar enligt ovan som skulle visa sig vara en av de få observerade Spetsfläckade trollsländorna (Libellula fulva) som setts i Bohuslän. Rekommenderar varmt fälthandboken ”Trollsländor i Sverige” för den vetgirige.
Större ängstrollslända (Sympetrum striolatum), 2019-09-15
Bred trollslända Libellula depressa), 2020-06-02
Det mest anmärkningsvärda, enligt min mening, är trollsländornas enorma ögon, rovdjur som de är. De har fasettögon, som hos vissa går ihop i pannan, och innehåller uppåt trettiotusen delögon. Vilket man som fotograf ofta kan se, då de vrider huvudet nästan 180 grader för att ha ryggen fri. De klena benen används mest för att fånga och hålla fast byten. Vingarna är förhållandevis styva och vingparen kan styras var för sig, så de kan ryttla stilla i luften och till och med backa. Med munnens käkar och läppar kan de bita och krossa sina byten.
Samtliga foton på i detta inlägg är tagna i Strömstads kommun. Hur de lever och dör tar vi nästa gång . . . . . . .
Alla kan bidra, se bara på våra vanliga nyckelpigor. Små men alltid välkomna och välkomnande tillbaka. Som denna som behagade posera mitt i fikastunden på bordsduken innan den lyfte för att inta dagens rätt i perennrabatten. Lätt att artbestämma och rapportera i t.ex. Artportalen, trots att den har 25 prickar och en trekantig fläck och heter 22-prickig nyckelpiga. Fast dagens kunskapspåfyllning blir då att 20 heter viginti och 2 duo på latin, dvs 22 punkter. Kul!
Mångfald snart lika slitet som miljö. Myntar därför ett nytt begrepp; Livsmyller. Se och lär mer på:
LIV I FRI LUFT 