Sammanfattning

Den andra etappen år 2012, från Charlottenberg i Värmland, fick abrupt avslutas efter endast fyra dagars vandring. Vädret var mer på min sida detta år men kroppen tog mer stryk. Försökte i efterhand utröna vad som gick fel och kom till följande slutsatser. I och med att jag initierade stegtävlingen på min arbetsplats som ett hälsoprojekt under våren så var jag ju tvungen att själv ligga i. Blev tyvärr för många mil på asfalt och annat hårt underlag. Där har vi grunden till att jag fick inflammerade senor/leder och senare så kallad hälsporre som följd.

Det blev sedan inte bättre av att gå med svarta Lundhags kängor i de första dagarnas värme på relativt hårda vägar. Varma svettiga fötter är en perfekt grund för skavsår och med sulor som inte var anpassade till mina höga fotvalv var ytterligare problem bara en tidsfråga. Så, väl hemma efter den korta etappen blev det att vila från vandring i sex månader, gjuta nya inläggssulor efter mina fötter (en typ för lätt och en för tyngre belastning) och träna vader och hälsenor genom exempelvis tåhävning.

Skavsår på axlar får också tillskrivas värmen. Med bara en svettig tunn tröja så skaver det ganska snabbt. Jag hade dessutom problem med att ryggsäckens bärremmar inte gick att justera som de var tänkta att fungera, ett fabrikationsfel som tillverkaren Klättermusen inte tänkt på när den relativt lilla säcken belastas med minst 20 kg.

Finnskogsleden, i spåren efter de finska invandrarna och deras röjningar av ny mark i gränstrakternas obygd, var dock en intressant upplevelse och erfarenhet. För det mesta en välmärkt led, med lite avstickare i Norge. Solket i bägaren blev tyvärr att se hur kalhyggena blev allt större ju längre norrut jag kom. Detta påverkade inte bara vägval, utan även fysik och humör som ni kanske förstått.

Tankar om landsbygd

Funderar lite kring hur landsbygden utvecklats, eller snarare avvecklats. Skillnaderna mellan de glest bebyggda gränstrakterna och de mindre samhällena med tillgång till någon form av samhällsservice. kanske också lite mer subjektivt om det ser annorlunda ut hos vår västliga granne Norge. När man gått en bra bit längs gränsen blir det ändå påtagligt att den finns med gulmålade riksrösen och röjda raka linjer i skogen. Men gårdar vid gränsen är ofta sammankopplade via gamla leder, körvägar eller nya skogsvägar för skogshuggning.

Man kan skönja det historiska perspektivet, där gårdarna på ömse sidor var mer beroende av varandra än av den egna staten. Varken den fysiska eller språkliga gränsen utgjorde något hinder. Vattendrag, sjöar och gårdar har samma språktradition, mycket sprunget ur hur markerna nyttjades och av vem. En beskrivning av vilka resurser som stod till buds långt från närmsta dagligvaruhandel. Hur många Abborrtjärnar eller Fisklöstjärnar som finns vore intressant att ta reda på.

Det svenska arvet i dessa trakter, under etapp 1 och 2, finns där i form av bevarade sätergårdar och finngårdar. Den svenska modellen syns vara att göra om dem till avskilda reservat, som besöksmål för historieintresserade och ett arv att vårda av ideella lokalpatrioter. Det blir liksom öar i ett landskap där marken runt ängarna för djur på skogsbete, omvandlats till produktion av timmer och pappersmassa. Enstaka boplatser, blir ett kulturminne med en liten plakett som endast talar om att någon röjt och bott här.

Utan att ha sett tillräckligt mycket på den norska sidan så värnar man två saker. De gamla, historiskt viktiga lederna, vill man hålla vid liv. De berättar om pilgrimsfärder och smuggelvägar under 2:a världskriget, där informationsutbytet mellan länderna var heta nyheter även om det gått veckor mellan besöken. Stugor och gårdar hålls vid liv, arv förvaltas, om än bara som fritidsboenden ibland. Detta, mycket tack vare att det fortfarande finns körbara vägar som underhålls, inte bara för skogsbruket.