Hemresan 30 juni 2015

”Upp redan kl 5, för en snabbfrukost i min hyrstuga. Fick skjuts av Knut på Skarvruet ner till bussen i Funäsdalen. Avgång 5.50 med Östersundsexpressen och byte direkt i Hede mot Sveg. En lång väntan i Sveg på Morabussen, som gick först kl 10. Framme i Mora strax efter 12. Bilen stod kvar utan P-böter eller vandalisering – men het inuti! Hemma i Strömstad först vid 19-tiden, seg körning på slutet men inga problem.”

Sammanfattning etapp 5

Årets etapp blev omväxlande, både väder och miljö, men framförallt blev det leder att följa, med bara mindre avvikelser. Med risk att man tittar lite för mycket på sina egna steg, går lite väl långt och inte alltid njuter fullt ut av allt runt omkring. Avgörande för njutningens höjdpunkter är ändå vädret, när man inte bara kan gå hem om vädret vänder. Det bästa vädret sammanföll detta år med dagarna i Rogen, vilka dagar sen. Hade nog kunnat stanna en till dag, med facit i hand. Rogen blev sedan mitt ”andra-hem” 2-3 veckor om året, vinter-sommar-höst, efter det att jag innan pensioneringen köpte en del stugveckor i Fjällvattnets förening.

Lundhagskängorna var detta år utbytta mot smidiga, lite högre, stoppade läderkängor. Väl insmorda fungerade de fint hela turen. Blev aldrig helt genomsura och torkade snabbt i solen. Kunde bli lite svettiga ibland men framförallt satt de bra på foten och klarade steniga leder förträffligt. En enda liten blåsa på en tå, då jag hade för mycket strumpor på i början.

Ryggsäcken fungerade, men var lika besvärlig som vanligt med stroppar som lossnade och en bröstrem som hamnade upp under hakan. Klättermusens tyg i all ära, men dess konstruktioner är inte gjorda för långvandring i mitt tycke. Mest nöjd med den nya kameran, även om skärpan inte var 100% vid max zoom. Den var lätt, så nacken klarade sig. Därmed oftast tillhands, även om jag inte tordes ha den framme vid regnväder. Fungera även som kikare ibland med 130 ggr förstoring och bra stöd.

Tankar om vatten

Efter mina turer och under hela projektet med gränsvandringen fick jag ofta två frågor. Den första var om jag inte var rädd att vandra och tälta ensam. Det slog mig faktiskt aldrig någon gång, förrän efter mötet med björnarna (se tidigare inlägg). Den andra frågan handlar om mat och framförallt tillgång till rent vatten.

Nu när jag hunnit avverka de större mer tätortsnära skogslänen och kommit upp mot Härjedalens och Jämtlands fjällvärld har frågan så att säga runnit ut i sanden. Här uppe finns det inget annat än rent vatten, även om man skall vara försiktig med att dricka sjövatten, speciellt från mindre tjärnar och myrsjöar. Vattnet är inte förorenat, men stillastående vatten kan innehålla för många, både levande och döda partiklar. Säkrast att använda vattnet kokt i te och snabbkaffe, eller vid matlagning. Men ibland har nöden ingen lag. Sjuk blev jag aldrig någon gång, även om magen kunde reagera.

Mina resor längs gränsen har fått mig att inse värdet av drickbart vatten. Hur den minsta lilla rännil genom en mosse kan uppbringa klart och gott vatten tack vare naturens egen förmåga att hålla vattnet vid liv. Vattnet filtreras på sin väg, det luftas vid höjdskillnadernas fall och skummet binder ytliga föroreningar. I de lugna partierna av vattendragen sker sedimentering på botten och strandvegetation liksom vattenväxter tar upp den näring de behöver. Vattnet får liv på sin väg och pånyttföds ständigt när det smattrar mot tältduken.

I dessa gränstrakter har det funnits människor sedan istidens glaciärer drog sig tillbaka, alla beroende av vattnet. Förutom enstaka fritidshus och gamla gårdar utan tamdjur idag, är trakterna i stort sett folktomma. Boskap och får kan annars vara en grogrund för sämre vattenkvalité, precis som fritidsbebyggelse med egna lösningar på avlopp. För mig blir det friska vattnet en viktig komponent som ändå får mig att betrakta dessa gränstrakter som vildmark. Det blir ännu tydligare när man studerar flygbilder från 1960 fram till nu, ser de många små vattendragen som finns kvar och skapar dessa tydliga livsnerver i naturen.