LIV I FRI LUFT

På gränsen – dag 1

14 maj 2011

”Efter veckovis av förberedelser, motion, viktminskning både själv (-5 kg) och ryggsäck (-4 kg) genom inköp av ny lättviktsutrustning (tält, sovsäck, liggunderlag, kök), bar det iväg. Mette skjutsade mig till Älgafallet i Vassbotten tidigt i ottan, då hon måste in till Halden för att jobba extra. En skön morgon, friska SV-vindar, 8-10 grad C och växlande molnighet, höll kroppstemperaturen på rätt nivå.”

”Tog vägen mot Vassbotten och tillbaka mot Älgafallets ovansida. Följde sedan den välmarkerade Bohusleden hela vägen till Kornsjön, där jag vek av norrut längs dess östra sida. ”

”Leden gick bort sig ibland på hyggena men var lätt att gå. Slingrar sig fint i början längs några myrar. En orrtupp lyfte framför oss på en bergkam. Ett tiotal små tjärnar passerades längs gränsen.”

”Kändes mycket bra till att börja med, men efter en dryg mil värkte axlar och benen, som nu fick dra runt på 101 kg, blev allt tyngre.”

”Framme vid Kornsjöns västsida gick jag rakt ner vid den gamla stenkojan. Slökasta lite från klippan ut i en fin lugnvik men fick bara njuta solvärme.”

Resterna av torpet Fjället längs gränsriddarstigen.

”Tog en sopplunch innan det var dags för sista biten ner runt Kornsjöns sydspets, förbi en röd och grann gård, längs en traktorstig (helt nybyggd, ej på kartbladet) på sjöns östra sida. Där vägen vek av in i skogen, gick jag ut mot en klippudde. Hittade en perfekt tältplats på den grunda vikens sandstrand. Bara tidig eftermiddag, så efter det Acke laddat med energikäk så småslöa vi i lä bakom udden.”

”Ägnade oss åt middagen (korv och ris) innan fronten nådde in över oss. Vi tryckte in oss i det minimala tältet för 1,2 personer, rulla ut det uppblåsbara underlaget, sovsäck och snarka in – båda två. Regnet fortsatte sakta att smattra mot duken. Vakna till ibland, men kom ur säcken först vid 9-tiden på kvällen. Ingen kvällsfika i sikte, skrev istället lite och tog sedan en snabb tandborstning i regnets lugnare paus. Somnade om till en ugglas hoande, hörbart genom tältsmattret.”

På gränsen

Introduktion

På gränsen till vansinne, tyckte en del kontorsråttor i Tanum när jag berätta om min tioårsplan. Att ta mig till fots längs norsk-svenska gränsen. Ett par veckor om året, från Vassbotten i Strömstad till Treriksröset, ett par hundra mil totalt. Mål i livet bör man ha, annars tenderar det att fastna i djupa leriga traktorspår, segt och tungt.

Att leva vidare på gamla meriter och minnen håller inte kropp och knopp i balans. Gränsvandringen blev moroten till att skaka liv i försoffade lemmar. Hundpromenaderna kompletterades med milslånga skogsturer och så småningom också löpträning. Allt för att kunna släppa av några extrakilon runt magen och byta ut det mot livets nödvändigheter på ryggen.

Genom att starta söderifrån sen vår och gå norrut, så fick man inte bara solen i ryggen mestadels utan också uppleva ständig försommar de första fem åren. Helt enkelt genom att starta varje år samma datum som man avslutade året innan.

Vägen gick så nära norska gränsen som möjligt, några gånger i Norge. Mestadels på gamla stigar och skogsbilvägar, ibland obanad terräng och tyvärr asfaltvägar när slöheten och hemlängtan blev för stor. Tält var en nödvändighet, även om man ibland hittade öppna skogskojor, fäbodar och upp mot fjällen turiststugor.

Mat var det bara att bära med sig men i skogslandet gick det att dryga ut med fisk. Passera man en butik var det fest i dagarna två, så mycket man orka bära. Vatten fanns det i rikliga mängder, i de mestadels helt obebyggda gränstrakterna. Men man fick inte ha för stora krav på färg eller smak, men kokt till te och kaffe fungerar det alltid.

Ni är välkomna att hänga med på en tur genom Sveriges och Norges landsbygd med start i morgon bitti, 14 maj år 2011. En dagsetapp kommer till er varje dag, för de som törs och orkar följa med. All citerad text som följer är tagen direkt ur min dagbok för turen.

*En 55-plussare och hans blandrashund Acke redo för start*

Ockupanter

Min utkikspost i havsviken har ockuperats. Inte så att de stör mig, men lite fundersam blir man ändå på varför. I en ständig ström rör de sig upp och ner längs en bärande takstolpe. Stannar och kommunicerar med varandra varje gång de möts på väg åt varsitt håll. De rör sig längs samma linje och den låga kvällssolen ger dem deras rättmätiga utseende. Skuggorna återger styrkan, uthålligheten och modet att gå lodrätt.

Detta får bli en slags övergång till mitt gamla projekt, på egna ben genom Sverige. Jag kommer att pausa nya inlägg nu under sommaren, då jag själv tänker ägna mig åt att utforska andra nya platser. Under den tiden får ni hålla till godo med min längsta ”resa” till fots, som tar sin början nästa vecka, med en kort introduktion den 13 maj . På återseende!

Nöddökilen, Strömstad – 30 april 2025

Kvällsavrundning

Gravändernas lite stingsliga beteenden har nästan helt klingat av, bara ett par ”ungtuppar” spänner sig. Lite uppvisning i näbbfäktning med sträckta halsar och några spänstiga vingslag kanske imponerar på damerna runt omkring. Men snart avslutas kvällen som vanligt, lite snacks till kvällsmål och putsning så allt ligger på plats inför nattens vila.

Nöddökilen, Strömstad – 30 april 2025

Kvällens sista färd

Grågässen har varit lite oroliga. Ungarna är så små att de inte kan gå helt säkra för tranorna som anlänt långt bort på strandängen. Först bara ett par. Men när fler landade och spred ut sig längs stränderna, fattades ett gemensamt beslut i föräldragrupperna. En samling av 36 tranor kan innebära bekymmer. Dags att ge sig ut på vattnet igen för att hitta en plats som var säkrare inför natten. En storfamilj simmade först över och intog strandängen på en liten halvö. Vindskydd i lä av klippor och vatten på tre sidor kändes nog tryggare.

Fler följde efter, när inget skedde med de modiga pionjärerna. De rörde sig långsamt i små grupper, ofta i skuggan av skogen på andra sidan, på tryggt avstånd från min plats och ljudet från stugorna bakom mig. En havstrut gjorde en tur in över viken, iakttog allt som skedde, men återvände snart till sin egen klippa längst ut i viken, där de brukar häcka år efter år.

Fler och fler familjer anslöt sig till den trygga gemenskapen allt eftersom ljuset sakta försvann. När några sträckte ut vingarna inför natten fick man nästan känslan av att anspänningen släppt, för att tag åtminstone. Kvällshimlen ändrade konstant på vattnets färgskala, när solen gick i ett moln eller bröt igenom skogskanten i väster. Den svaga vinden la sig också till ro och viken tystnade.

Nöddökilen, Strömstad – 30 april 2025

Stökig kväll

Valborgsmässoafton brukar vara en stökig kväll. Verkar som det smittat av sig lite på fågellivet i viken också. Några unga grågäss gav upp tidigt för ett lugnare ställe att övernatta på. En bidragande orsak var säkert gravänderna som parvis inte kunde hålla sams om bästa matplatsen. Eller så frodades svartsjukan en festkväll som denna, när någon annan hane kom lite för nära fästmön.

När de unga tu som bäst njuter av en fin kväll är det alltid någon som stör sig på det och skall lägga sig i. Inte bra för kvällsstämningen att behöva brusa upp och kanske äventyra ett lyckligt slut i solnedgången.

Äntligen, lugnet börjar lägga sig och matron infinner sig.

Nöddökilen, Strömstad – 30 april 2025

Omgruppering

Havsnivån har stigit något under kvällen så herr och fru gravand befinner sig på simdjupt vatten, men tillräckligt grunt för att kunna nå de ätbara bottenlevande snäckorna. Plötsligt störs kalaset av en mängd objudna och något högljudda middagsgäster, som inte verkar förstå att de passerar rakt genom dukat bord.

– Hallå där, vart är ni på väg nu då. Kan ni inte bestämma er! Måste ni klafsa omkring mitt i maten, säger gravanden upprörd.

– Vart ska vi ta vägen då, gnäller gåsmammorna i en kör. De högljudda människorna håller ju på med nåt slags firande i stugorna. Tror det kallas valborgsmässoafton. Vi vet inte varför, men vi får ta lite simträning med de små tillbaka till andra sidan igen och hoppas att det är lugnare där.

Hägrarna spanar på grågässens omgruppering. Kanske ser de en chans att någon gässling inte orkar och halkar efter de övriga. Men gässen är många nu och håller ihop. Kanske bäst att avvakta och dra sig till udden längre ut där de andra hägrarna håller till. Kanske det vankas fisk till kvällsmiddag istället.

*Nederst, fyra gråhägrar och en rödbena*

Nöddökilen, Strömstad – 30 april 2025

Förskolestart

Nu är det hårda tider för dygnsgamla gässlingar i havsviken. Föräldraansvaret är tungt med rävar i skogsbrynet, hungriga tranor och hägrar på strandängen samt vaksamma havstrutar som cirkulerar runt. Ständiga förflyttningar, från ena sidan viken över till den andra. Ut på mjuk lerbotten, över bäckar och vattensamlingar. Livets skola har bara börjat, så det gäller att haka på de andra. Mycket att lära och mängder att erfara.

– Nej! Nu kommer dom allihop, inte får man vara i fred.

– Hallå! Vart är ni på väg då?

– Har ni inte hört! Det är ju inskrivningsdag i förskolan idag.

– Vakna nu lilla Gåsan, vi måste skynda oss så vi inte missar förskolan.

– Men jag trivs ju bäst här. Va! går ni bara. Men jag då!

– Hallå! Mamma, inte så bråttom. Vänta på mig pappa!

Nöddökilen, Strömstad – 30 april 2025

Allt är inte kråkor

Kajor och gråkråkor, lika men ändå så olika. Arterna håller sig oftast åtskilda var för sig, men nästan alltid i flock, större eller mindre. En gemensam strategi tycks de ha och det är att fler ögon ser mer, både vad gäller föda och rovfåglar. De verkar också dela med sig om det finns i överflöd, där kajorna syns mer lojala mot gruppen medan kråkor kan ta sitt och dra iväg ibland, uppvaktad av de andra. Kajorna flyger oftare i olika formationer, mer tätt ihop. Kråkorna tar det mer med ro och hakar på varandra om behov finns. Storleken avgör säkert. Men tillsammans i en och samma flock verkar det bli kaosartat, ingen synkronisering utan var och en verkar lösa sin egen väg.

Orrevikskilen, Strömstad – 29 april 2025

Svart hätta

Den sticker inte direkt ut, där den håller sig dold i alens täta grenverk. Än så länge synlig bland fjolårskottarna och de ynkliga små gröna årsskotten. Sången är det som avslöjar den, i mitt öra ingen ljuvlig skönsång. Snarare lite av ett mixat soundtrack från både rödhake och koltrast. Ja, ni förstår kanske att det kan låta lite extra av allt ibland.

Ljudspår från egen inspelning i år via appen BirdNET (högre volym rekommenderas)

Äldre nedladdad inspelning från XenoCanto

Det som istället sätter en speciell prägel på svarthättan är just den svarta hättan. Eller kanske snarare ett kolsvart våtkammat bakåtslick, inte olikt en raggare från 50-talet. Jag tror nog faktiskt att utan den lite tuffa stilen, skulle nog honan med chokladbrun hätta, inte vara speciellt imponerad. Men lite av en fegis var han ändå, nyfiken men gav upp snabbt och tordes inte utmana min mobils härmande läten.