INSPIRATÖR #11

En avvikare är vinbärsfuksen, lätt att förväxla med den vanligare nässelfjärilen. Dök upp, denna april månads varmaste dag, framför mina fötter i en lövskogsdunge bland fjolårslöv och mossa. Denna fjolårshane med krafttigt flikiga vingar, lite sliten efter vintern men redo för att bilda familj. Den lilla vita kraktäristiska bokstaven ”c” på vingens undersida avslöjar dess identitet om man blir osäker.

Vinbärsfuks (Polygonia c-album), Hoppetjärn och Grönehög, Strömstad – juni 2020 och april 2022

Dag 56

21 april 2022

Snart diskuteras krigets gränser, inte begränsningar eller gränsen för hur lågt man kan sjunka för att bevara sin makt. Inte heller var gränsen går för offrandet eller omvärldens verkliga ögonöppnande. Nej, den fysiska landgränsen för den framtida så kallade freden blir nästa fas i kriget. Målet i Putins ögon, besvikelsens vallgrav i försvarens ögon. En djup svart linje som snart kommer att likna en massgrav över mänsklighetens rädsla.

En rädsla som tar sig olika uttryck. På ett år svänger alla politiker och gör som den fege alltid gjort, gömmer sig bakom ryggen på den som är störst och till synes starkast. Utan att inse att det också blir en kapitulation i form av underkastelse, en egen bestämmanderätt som genast kommer på skam. Stor blir större och världen rustar vidare, ökad BNP och tillväxt för att tillverka vapen och rädda klimatet. Ekvationen ser konstig ut…..

Om tårar kunde urholka stenansiket

De rullar in

Helt plötsligt, i mitten av april, var de där. Uppradade inne i den grunda havsviken eller kil som det kallas här. En obestämd rovfågel bakom mig fick både gäss och storspov att lätta och omlokalisera sig närmare vattnet. Några grågäss samlades i uppståndelsen kring årets första gässlingar, gyllengula mot den blå bäcken passerande leran. Spovarna rastade tyst några timmar. Någon tog sedan ton, det stegrades och kören föll in samtidigt som de lyfte. Svepte ett par varv runt viken, liksom för att registrera platsen, för att sedan samlade lyfta allt högre mot norr och myrlandskapen. Porlandet försvinner sakta i fjärran och middagslugnet lägger sig.

Storspov (Numenius arquata), Orrevikskilen – 15 april 2022

Dag 49

14 april 2022

Hur lång kan en dag vara, en evighet för de som är utsatta för konstant osäkerhet om vad som kommer att ske nästa minut eller sekund. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken under mark, i en källare under en vecka, sju sådana dagar som inte ser något slut. När mat och vatten sedan sinar och sju dagar blir till sju veckor utan hopp finns till slut bara ren överlevnadsinstinkt kvar. Människan blir åter det djur det är.

Fast vi vet att det sker hela tiden, runt hela jordklotet, krig och konflikter, om makt över mat och naturresurser, kan vi tryggt avskärma oss. Det rör inte vår stam. Vi kan skicka all form av hjälp, skaka hand och bevittna massförstörelsen och morden på civila, men i den av oss ursprungligen uppdelade världen skapas inte samhörighet, den konsekvens av vår sociala egenskap som skapade människan.

Media sköljer över oss, visar barbariets rätta jag och spekulerar i nästa fas av kriget. Snart två månader av krig som inte kommer att sluta i någon seger. Överlevarna kan aldrig förklara för offren, inte heller för deras barn. Splittrade familjer, släkt och vänner på var sin sida om en ny framtida konstruerad gräns. Alla söker en trygghet för sin framtid. Den finns bara utanför landets gränser men kommer inte att vara trygg för evigt.

Putin har lyckats i den bemärkelsen att ryska folket kan se omvärldens feghet. En rädsla för politisk instabilitet i t.ex. Tyskland vid ett stopp av gasimporten blir som att ge med en hand och ta med den andra, oavsett hur mycket vapen de skickar över gränsen till Ukraina. Han kan fortsätta hävda att de måste hålla tillbaka NATO och deras expansion för att förgöra Ryssland, när gränsland som Finland tvingas till forcerad handläggning och inträde i NATO.