BÄCKEN
Sjön är frusen med decimetertjock is, men bäcken står emot vid utloppet. Det första lugna partiet på forsnacken har en tunn isskorpa med frostiga mikrogranar. Efter dämmet klamrar sig isen fast på stenar i strandkanten, sköljs över och försöker bygga muskler för att kanske bilda en brygga över till andra sidan. Den ständiga rörelsen i vattnet gör kampen ojämn.
Samtliga bilder från Bulllareskogen – 2021-01-27
De tvåbenta (forts på del 5)
NEJ! Det hördes ett vrål från ovan bakom musen. Han hade svårt att urskilja varifrån det kom. Rösten lät bekant men annorlunda. Det enda han såg var de enbenta varelsernas ludna mörka huvuden som stack upp vid horisonten i det okända. En något dovare och uppfordrande uppmaning kom strax därefter: Försiktigt, vänta! Det fick honom att fokusera på en bekant profil i halvmörkret. Det såg ut som bockens huvud, som långsamt försökte resa sig bakom de enbenta!
Är det verkligen du, bocken, försökte musen få fram. Ja, det skulle man kunna säja, svarade bocken. Fast viktigast av allt just nu är att du inte dricker vattnet där du står. Allt vatten vid den stora tomheten har blivit förstört. Titta vid sidan om dig, i kanten av tomheten, så ser du orsaken. De tvåbenta har hittat till vår lilla värld och ända in i det okända. Titta noga så ser du en som har lämnat ett avtryck efter sig.
Musen ryggade tillbaka inför det skrämmande spåret av något som måste vara en gigantisk varelse. Han titta på bocken med sina små uppspärrade ögon och undrade vad som egentligen hade hänt. Bockens förklaring var nästan lika skrämmande som upptäckten av att det fanns tvåbenta i det okända.
När man träder in i det okända blir man ett med sammanhanget, sa bocken. Jag som redan var för gammal för att ränna runt efter nya mål och lyckan bortom nästa ö, har tagits upp i det okändas stora gemenskap. Min uppgift, bland många, har blivit att varsla andra och dela med mig om vetskapen om de tvåbenta och hur de ser på det okända. Vi känner inte till allt, men de nya helt annorlunda spåren efter dem gör alla mycket oroliga.
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-04
English translation:
The two-legged (continued on part 5)
NO! A roar was heard from above behind the mouse. He had a hard time figuring out where it came from. The voice sounded familiar but different. The only thing he saw were the hairy dark heads of the one-legged creatures that protruded from the horizon of the unknown. A slightly duller and more encouraging call came shortly afterwards: Careful, wait! It made him focus on a familiar profile in the semi-darkness. It looked like the goat’s head, slowly trying to get up behind the one-legged!
Is it really you, the goat, the mouse tried to get out. Yes, you could say that, replied the goat. But most important of all right now is that you do not drink the water where you stand. All the water at the great emptiness has been destroyed. Look next to you, at the edge of emptiness, and you will see the cause. The two-legged have found their way to our little world and all the way into the unknown. Look closely and you will see one that has left an imprint behind.
The mouse backed away from the frightening trail of what must be a giant creature. He looked at the goat with his small wide-open eyes and wondered what had really happened. The goat’s explanation was almost as frightening as the discovery that there were two-legged in the unknown.
When you enter the unknown, you become one with the context, said the goat. I, who was already too old to run around for new goals and happiness beyond the next island, have been taken up in the great community of the unknown. My task, among many, has been to warn others and share with me the knowledge of the two-legged and how they look upon the unknown. We do not know everything, but the new completely different traces after them make everyone very worried.
THE END ( to be continued)
ISGÖL
Gölen i skogen fryser till och töar om vart annat. Lite snö har töat och bildat en frusen bäckfåra ovanpå isen. Skogen ger skugga, men regnet strilar ner från träden, bryter ner och bygger upp. Ljuset når knappt ner, varierar ständigt där mörkret återger strukturer i omvandling.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-12
Nötväcka (Sitta europaea)
OBS! Vissa bilder är grafiskt manipulerade i efterhand med filter eller sandwichteknik.
Dagens etapp var en av de kortare, 3 km motorbåt söderut från Sitojaurestugan och sedan vandring en mil upp över en fjällkam ner till Aktse och entrén till Sareks nationalpark.
”Helgrå morgon, ingen vind men duggregn som övergick i hällregn innan turbåten med samen Kallok avgick klockan 9, för 180 kr enkelresa. Ett tecken av något slag kanske tranornas rop uppifrån sjön var. Vi får se! Sällskap med två blöta tältpar. Under överfarten såg vi på håll en älg som försökte ta sig över det grunda sundet, mellan de två sjöarna. Paren stoppade i det nya vindskyddet vid båtläningen. Jag tog av tröjan och lunkade på i regnet.”
”Rätt tyst i björkskogen över myrarna mot fjällkammen. Enstaka siskor, piplärka och lapp/videsparv hördes. Under båtfärden flög förresten ett lompar förbi. Dagens händelse var nog en övertänd jordlöpare, av större långsmal modell, som idkade älskog i en vattenpöl mitt på stigen.”
”En brant kort stigning vid en snöravin, så var man definitivt på kalfjället. Ingen vits att pausa, då regnet sakta blåste ner i nacken. Sikten var ändå så dålig att locket nästan låg på fjällpassagen.”
”Fick i alla fall en glimt av Rapadeltat men Skierfe får vänta på bättre väder. På nervägen möttes jag av tyskar och fransoser, samt Aktses monstermygg som anföll direkt när björkarna dök upp. Dessa är jämförelsevis dubbelt så stora som myggen uppe på fjället, och helt klart aggressivare.”
”Gjorde mig hemmastadd i den gamla abrahamssonstugan. Klockan var bara halv tolv så jag fördrev dagen med att shoppa, äta, läsa, elda och torka kängor respektive kläder. Satsade på en Skierfetur men ett störtregn stoppade mig drastiskt.”
Aktse och Sarek har jag besökt och vandrat i många gånger i ungdomen på 70-talet. Aktse är en mycket speciell och gammal boplats med en lång historia. Aktse betyder ”nio” på Samiska och namnet kommer ifrån ett stort karakteristiskt stenblock som kallas ”Aktsekallio”. Stenblocket är en gammal offerplats belägen på fjällåsen norr om hemmanet och enligt sägnen har nio björnar, som använt stenen som ide, dödats där under årens lopp.
Hemmanet Aktse ska ha bildats av två bröder, Amul och Pietar Länta, som hade papper på markerna 1829. De första bostäderna var torvkåtor, men under årens lopp har ett antal stugor byggts. Marken som ingick i hemmanet var cirka en och en halv mil lång och sträckte sig längs hela sjön Laitaure. Det ursprungliga hemmanet delades så småningom mellan bröderna. Familjen Länta brukade vallen och slåtterängarna ute på deltat, där slåtterängarna egentligen är myrängen som slogs med lie in på femtiotalet. Den delen av hemmanet som släkten Länta fortsatte att ha i sin ägo finns ännu kvar och är nästan helt intakt, men STF äger en del idag, liksom Svenska Naturskyddsföreningen (SNF).
Inga egna bilder denna helregniga dag, bara lite lånat kartmaterial via hitta.se och foton från wikipedia av Ojan – Eget arbete, Public Domain:
https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=10709716
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
ISKALLA ÖGON
Som att stå i skogen en kall vinterkväll. Stjärnorna syns blinka och röra på sig efter ett tag. Man känner sig nästan iakttagen. Som om alla mumlade tyst, vad gör han där i skogen. I dagsljuset tvärtom, mörka helt stilla ögon som iakttar mig underifrån när jag passerar. Vi blinkar till varandra i samhörighet och fortsätter på våra egna vägar, var för sig.
Bullareskogen 2021-01-27 och Kockholmen, Kosterhavets nationalpark 2021-01-12 (bild 3)
RÄNNILAR
Små tillfälliga, relativt obetydliga vattendrag som söker sig mot havet från regntyngda strandväxter eller överfyllda hällkar. Ritar sin egen karta över klipporna, växer och lämnar efter sig iskurvor som vittnar om tid och rum. Mikroflöden i en megavärld.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-05
ISKAR
Nordostliga vindar har gett lågt vattenstånd i havet. Hällkaren på klipporna som spolas över med jämna mellanrum har hunnit frysa till. En blandning av salt havsvatten och sötvatten från regn kan ge helt annorlunda isbildningar. Tång, grönalger och svartlav hamnar högt upp på land dit vågor inte når för tillfället. Regnvatten tar med sig urlakade ämnen från vegetationen högre upp och färgar isen.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-05
De enbenta (forts på del 4)
I mörkret i det täta riset såg musen faror varhelst han sneglade. När mörkret gick över i gryning, rätade han på sig och kröp försiktigt fram, kisande med ögonen mot de ljusa öppningar som visade sig. Det var helt tyst, precis som det varit hela natten. Trots det, blev det inte mycket till sömn. Bara korta perioder av vila där han drömde om smådrakar, bocken och den hjälpsamma paddan. Den bleka varelsen hade bara försvunnit in i det okändas mörker, när de sent nådde fast mark. Paddan hade också gått sin egen väg, men musen hade varit för trött för att fundera mer på detta.
Ute i det fria, ramlade musen baklänges. Han reste sig igen på bakbenen, spanade upp så högt han förmådde i ett försök att få syn på himlen. Framför honom reste sig en massiv hord av enbenta varelser. Helt stilla, men det viskades lite, kunde han urskilja. De var gigantiska, rakryggade och nästan lite ståtligt stolta tyckte han. När den första chocken lagt sig, kom han ihåg vad han hört som liten om det okända.
Det okända var oändligt stort och hade varken början eller slut. Hörsägen sa att det var enfotingarna som höll samman allting. De behärskade ett dolt sätt att kommunicera under ytan på det okända. Därför såg man dem aldrig förutom när de utvecklades och reste sig upp på ett ben, med utsträckta armar mot himlen. Det måste vara detta musen såg framför sig. Stadiga enfotingar vars kroppar tryggt reste sig över det okända som en skyddande kupol.
Musen tordes inte gå in i det okända, föda fanns det gott om på marken, men han började bli törstig. Smög sig sakta fram till kanten av den stora tomheten, i närheten av den plats paddan lämnat honom under gårdagskvällen. Den tröga massan hade inte nått hit ännu och i kanten sipprade det fram klart vatten. När han böjde sig ner för att dricka, stelnade han på en sekund. Lite längre ut låg resterna av en smådrake i tomheten, bara ett skelett återstod. Vad hade skett och så hastigt?
SLUT (fortsättning följer)
Hände i Bullareskogen, Strömstad – 2021-01-04
English translation:
The one-legged (continued on part 4)
In the darkness of the dense rice, the mouse saw dangers wherever he glanced. When darkness turned to dawn, he straightened up and crept forward gently, squinting his eyes at the bright openings that appeared. It was completely quiet, just like it had been all night. Even so, he didn´t get much sleep. Only short periods of rest where he dreamed of little dragons, the goat and the helpful toad. The pale creature disappeared into the darkness of the unknown when they reached solid ground late. The toad had also gone its own way, but the mouse had been too tired to think about this.
Out in the open, the mouse fell backwards. He rose again on his backlegs, scouting as high as he could in an attempt to see the sky. In front of him rose a massive horde of one-legged creatures. Completely still, but they were whispering a little, he could tell. They were gigantic, straight-backed and almost looked a little steadfast proud, he thought. When the first shock subsided, he remembered what he had heard as a child about the unknown.
The unknown was infinitely large and had neither a beginning nor an end. Hearsay said that it was the one-footed who held everything together. They mastered a hidden way of communicating beneath the surface of the unknown. Therefore, they were never seen except when they evolved and rose on one leg, with outstretched arms towards the sky. This must be what the mouse saw in front of him. Sturdy one-foots whose bodies confidently rose above the unknown like a protective dome.
The mouse did not dare to go into the unknown, there was plenty of food on the ground, but he began to get thirsty. Slipped slowly to the edge of the great emptiness, near the place the toad left him last night. The sluggish mass had not reached here yet and clear water was seeping out at the edge. As he bent down to drink, he froze in a second. A little further out, the remains of a small dragon lay in the emptiness, only a skeleton was left. What had happened and so quickly?
THE END ( to be continued)
LÖVIS
Nä, jag tänker inte på vår statsminister eller Roland Johansson, pappa till den kände formel-1-föraren ”Lill-Lövis”. Det är betydligt mer jordnära och stillsamt, nämligen löv och is. I detta skogsparti på min favoritplats Kockholmen, är marken täckt av fjolårslöv och bitvis mycket sank med en gammal brunn som bräddar efter regn. Har tidigare nyttjats till de djur som här gick på bete sommartid. I sänkan ansamlas vatten som sällan fryser, pga tillförsel av grundvatten och sedan bräddar i en liten tillfällig bäck genom löven. Denna dag låg det lite nattis kvar, skuggat av tätt stående ek och bok. Färgskalan är dämpad med bara två toner som kompletterar varandra bra, men försvinner i svart-vitt.
Samtliga bilder från Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2021-01-12
Har du ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
