Fullmånen vill bara fram, trycker sig genom slöjmoln. Så långt borta, men vill ändå närmare. Kalla kårar kryper på en del ryggar, andra ser ett ljus i oktobermörkret. Den gamla lönnens innandöme lever upp i månljuset. Skuggor spelar ett spratt med vår fantasi. Fåglar ruvar bland höstblad, fladdermöss lurar bakom grenar och, visst döljer det sig inte en jättespindel bakom en stam. Möjligt kanske på södra halvklotet. Vi kan lugnt dra oss tillbaka, in i stugvärmens trygghet och drömma oss bort till andra världar…….
Fri eller fånge
Vem är mest fri egentligen? Den som måste slita hårt för sin egen lycka och välgång, eller den som har sin framtid serverad på en guldtallrik. Den unga tornfalken har vuxit upp någonstans i Norden i sommar. Nu när vi är i oktober måste den söka värme och byten längre söderut, med alla de faror det innebär. Den hinner se och kanske uppleva mycket som en övervintrande talgoxe inte ens kan fantisera om. Den har istället accepterat tryggheten i staden, nära människan. Här finns det de som lägger ut mat hela vintern. En del av dem har byggt små växthus som man kan ta sig in för att hitta insekter, även om de genomskinliga väggarna är svåra att forcera när man skall ut igen. Friheten har alltid ett pris, oavsett om man är en vagabond eller bofast.
Levande vatten 9
Transparens
Vattnet, en spegling av kosmos kanske. Transparent i sin renaste form. Samlar ljus och sköter en omfattande reglering av syre och koldioxid. Bara i dess stillhet kan vi betrakta oss själva. Rörelserna förbryllar, förblindar och skapar kaos i vår föreställning om hur materian ser ut. Vattnet ser kanske tillbaka på oss och ångrar sin skapelse……..
Energi från vinden
Ett växande men nödvändigt och betydelsefullt inslag i landskapsbilden
Strandsnäcka
En vanlig strandsnäcka (Littorina littorea), ensam blickande ut över havet. Nä, fullt så romantiskt liv har den nog inte. Frågan är hur mycket den upplever av ljuset utanför, instängd i sitt skal. Denna har dessutom satt sig lite väl exponerad för vågorna, men den är kanske så gammal som 3 år, med en erfarenhet att inte släppa greppet om stenen.
Den vanliga strandsnäckan betar stenar och på botten efter många olika typer av alger, mestadels kortlivade snabbväxande arter och unga plantor, men också döende plantor på botten eller i hällkar, ja till och med lavar på klipporna. Den håller också tillgodo med en diet på larver av djur som havstulpaner och i det fria vattnet kiselalger.
Det är sällan man ser en stressad strandsnäcka, i bästa fall kan man på en kvart se hur de vänder på sig lite, annars är hastigheten vanligtvis 1-2,5 m i timmen. Hamnar den på fel plats eller vid lågvatten med ett lugnt hav, kan de klara sig flera veckor utan att torka ut. De skyddar sig genom att dra sig in i skalet och stänga till mynningen med ett hornartat lock som sitter på fotens ovansida. När de dragit sig in i skalet kan de inte hålla sig fast vid underlaget med foten längre. För att inte ramla ner från stenar och klippor och hamna på alldeles för djupt vatten utsöndrar de slem från foten, som blir hårt som ett lim i luften. De klarar även köldgrader och att frysas in, fast de flesta föredrar då djupare och varmare vatten.
Snäckorna parar och förökar sig under våren och fram till mitten av sommaren. Då kan man hitta hanar som försöker para sig med honor, genom att hanen kryper upp och placerar sig på den högra sidan av honans skal. Därifrån för han in sin långa penis under skalet på honan. Honan kan lagra sperman i en liten blåsa och sedan befrukta flera äggkullar flera dagar efter parningen. Äggen, som tillsammans svävar omkring i vattnet , kläcks efter en knapp vecka och ut kommer larver som svävande i vattnet äter plankton. Efter ca 3 veckor omvandlas de för ett liv på botten och bottenfäller på grunt vatten. Det finns ytterligare tre arter av strandsnäckor på Västkusten, men dessa har inte frilevande larver, utan generationerna blir bofasta på samma strand.
Fakta hämtade från Vattenkikaren, Göteborgs universitet.
Strandfynd 3
Höst vid havet
När jag hittade Makaonfjärilens larver här på Saltö senast (se tidigare inlägg) blev jag nyfiken på vart de tagit vägen. Återvände efter nästan en månad för att leta eventuella puppor. Hittade inga i närheten av värdväxten Strandkål, men tro det eller ej, två fullvuxna larver som fortfarande inte hade förpuppats i slutet av september. Ägnade istället en stund åt att se på strandväxternas vinterförberedelser, endast några få blommor av Trift stod som små ljuspunkter på stenstranden. Annars var det fotosyntesens sista dagar.
Stängt för säsongen
Sista september, mörkret faller över fisketjärnen. Nu är det stängt för sommarens fiske. Öringarna skall leka i bäckarna, sedan vila upp sig och försöka klara ännu en vinter på mager kost. Till våren kommer ystra småyngel att förgylla vattnen igen, till glädje för de gamla och erfarna i djupet, men också för en och annan privilegierad stadsbo.
Höst i Rogen 16
Selet, lugnet är återställt
Plötsligt stannar jokken upp, tystnar och det vita skummet förvandlas till en mörkare spegel av omgivningen. Ett lugnvatten eller ett sel har bildats, där jokken breder ut sig och topografins utplaning bromsar upp vattnet. Början av selet är oftast lite djupare men när vattenhastigheten minskar sjunker mycket av forsens material till botten, göder vattenväxter och insekter, till gagn för fisken som lever i jokken.
I de lugnaste vatten, lurar de största fiskarna. Det kan nog stämma bra när man tänker på ett sel. Det finns dock en stor hake. Lugnvatten betyder oftast en lugn vattenyta, där vi ser botten. Vilket innebär att fisken ser oss dessförinnan, då inga virvlande strömmar hindrar synskärpan. Att fiska i ett sel kan innebära en lång väntan i skymundan för att till slut få syn på en öring som försiktigt går upp i ytan och snappar åt sig en dagslända. Är strömmen kraftig ut i selet, är kanten på strömfåran ett säker ståndplats. Bakströmmen syns på ytans skum som vandrar motströms. Fisken har där fullt fokus på föda som hastigt sveper förbi i strömfåran.
Strandvegetationen är oftast rikare runt ett sel, med flackare och fuktigare stränder. Vårens översvämningar för med sig material som gynnar många växter. Har strandkanten rätt sammansättning och är tillräckligt mjuk, trivs även bävern här såpass långt norrut. Den får dock hålla till godo med björk som stapelföda.
Ordet sel ingår i många svenska ortnamn. Följer man Umeälven uppströms, västerut från min hemstad Umeå i Västerbotten mot orten Storuman, hittar man ett pärlband av sel som gett namn åt orterna Kolksele, Fällforsselet, Harrsele, Selsberg, Ramsele, Bastuselet, Lillsele, Tuggensele, Tannsele, Lycksele, Betsele, Granselelund, Umgransele, Nya Rusele, Pausele, Barsele, Nysele, Grundsel innan man når Stensele. Därefter försvinner orter med sel i namnet. Istället för sel blir det stora långsträckta sjölika regleringsmagasin i den hårt exploaterade älven, som avlöser varandra ända upp mot norska gränsen.
Det här var allt från Rogen och Härjedalen för denna gång, men det dyker säkert upp mer i framtiden. Hoppas ni fick en liten inblick i ett av Sveriges mer orörda områden.
Samtliga foton tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020
Höst i Rogen 15
Jokken lever, kuoikka regerar
När vattnet släpper taget om forsnacken, finns det inte längre någon återvändo. Forsen, eller som det heter på samiska kuoikka, släpps lös. I början kanske ett försiktigt porlande, varefter omgivningens lutning, branta sidor, block och sten brådskande skapar en symfoni av vattenrörelser. I ena stunden verkar vattnet koka där luft trycks upp underifrån för att i nästa ögonblick rasa över kanter och stenar på botten.
Skummande som fradga kastar det sig brådstörtat utför, vacklar aldrig utan målet är klart. Klar fjälluft sugs in och skapar det mest kristallklara glitter som går att uppbåda på denna jord. En liten upphöjning på botten, plötsligt har en stående våg bildats. En våg som stannat upp i forsen, som den vore tveksam åt vilket håll den skall röra sig.
Färgade stenar och växter på botten blandas upp med trädens skuggor, det himmelsblåa och tidiga höstfärger. Färgkombinationer som ingen designer eller modeskapare kan efterlikna, så föränderligt som det är i varje ögonblick.
Att studera ett vattendrag, en bäck eller en fors, kan få tankarna att fullständigt glida iväg. Blicken söker en fast punkt som inte finns. Bara kamerans frysning av ögonblicket kan avslöja vattnets kraft och liv. Tittar man för länge dyker allehanda varelser upp, dolda för det mesta men likväl väsen som är förenade med det levande vattnet.
Samtliga foton tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020
Fortsättning följer imorgon, men sen är det tyvärr slut för denna gång från Rogen.
Höst i Rogen 14
Forsnacken, jokkens kröning
Fjällbäcken med dess lugnvatten och forsar är det som sakta skapar och omformar landskapet. När vårfloden kommer finns inga hinder som är för stora, is och vattenmassor sveper med allt som är i vägen för vattnets framfart. Förresten, jokk är den försvenskade skrivningen av johka (nordsamiska) och jåhkkå (lulesamiska).
Mysklan i Rogen
Från sjön eller en lugnt flytande del av bäcken trängs vattnet ihop i sidled och djupled. Vattnet liksom böjer sig som över ett krön för att sedan släppa taget ner i den oförutsägbara strömmen, ner i forsen. Forsnacken är övergången från vattnets lugna tillvaro till ett till synes kaotiskt rumlande utför. Det samiska ordet för forsnacke är luspie, som betyder ”utlopp från sjö”.
Den levande jokken med friskt syremättat vatten är en förutsättning för många vattenlevande insekter och speciellt ädelfisk. Den ger Rogens öring och harr lämpliga bottnar för lek och skapar skydd för deras rom och yngel. Senare hittar de sina unika ståndplatser för födosökande. Tidigt i min barndom fick jag lära mig läsa av en jokk. På forsnacken koncentreras byten från sjön eller ett sel, både på och under ytan. Framför en sten delar sig strömmen och större fiskar orkar gå ut i strömmen för att ta byten som hastigt accelererar över nacken. Bakom stenen bildas en bakström som nästan gör fisken tyngdlös. Med endast små justeringar av fenorna kan en liten öring plocka små insekter som ramlat ned från videsnår eller fjällbjörk längs jokkens kanter, innan de hastigt sveps med nedströms.
Samtliga foton tagna i Rogens naturreservat under perioden 5-11 september 2020
Fortsättning följer …….
LIV I FRI LUFT 