Ibland förmedlar inte bilden ens egen minnesbild, som kanske var lite väl förskönad, eller så misslyckas man med exponering i annorlunda ljus med stora kontraster. Starflocken som flög över sanddynerna i Thy nationalpark (se tidigare inlägg) var först huvudmotivet. Efteråt försöker jag hitta känslan av det skira ljuset i de ljusa dynerna utan att förstöra himlen. I det gamla mörkrummet kunde man pjatta och efterbelysa vissa partier. Här har jag bara delat upp bilden i två delar och visat på hur olika det kan bli. Rätt eller fel, upp till betraktaren. Men, manipulerat är det!
Starar (Sturnus vulgaris) – Thy, Danmark, 2017-07-17
Vattnets inneboende kraft blir aldrig så tydlig som när man befinner sig på en långgrund sandstrand, som här juli 2017 i Thy nationalpark i Danmark. Vågorna rullar in utan uppehåll och bygger upp sig när de närmare sig havsbotten. Obönhörligt tar de tillbaka årtusenden av lagrad sand och sten. Allt blir synligt för oss som vandrar längs med denna utsatta västkust.
Vi kan hitta intressanta rester från utdöda djur och växter, forskningen till gagn. Samma forskning som försöker få oss att inse de förödande konsekvenser som klimatförändringarna kommer att innebära för de kustnära samhällena. Högt vattenstånd, ebb och flod och en höjning av havsvattennivån kommer sakta men säkert att svepa bort denna nationalparks sanddyner, om vi inte får våra folkvalda på andra tankar.
Vackert kan det tyckas men egentligen ett pågående vansinne . . . . .
English summery
The inherent power of water is never as clear as when you are on a shallow sandy beach, as here July 2017 in Thy National Park in Denmark. The waves roll in without stopping and build up as they approach the seabed. Inexorably, they take back millennia of stored sand and rock. Everything becomes visible to us who walk along this exposed west coast.
We can find interesting remains from extinct animals and plants, the research to benefit. The same research that tries to make us realize the devastating consequences that climate change will have for coastal communities. High water levels, ebb and flow and a rise in sea level will slowly but surely sweep away the dunes of this national park, if we do not get our elected representatives on other thoughts.
It may seem beautiful, but really an ongoing madness. . . . .
Klipporna ser ut att vara orubbliga. De förändras inte tycker vi. År efter år ser de likadana ut. Visst breder lavar, mossor och alger ut sig med olika hastighet beroende på sin miljö och närhet till vatten. Samma vatten som under tusentals år format dom som de ser ut just nu. Vatten som vi inte kan hålla i handen utan att det rinner mellan våra fingrar. Dess outtröttliga samspel med allt levande och ”dött” fast material är inte synligt i vårt eget tidsperspektiv. Men vattnet slipar saktmodigt, förfinar, skulpterar och tar sakta tillbaka det som vattnet behöver. Ett till synes evigt och oföränderligt kretslopp. Kommer någon människa om tusen år att se på sin omgivning som vi ser den nu. Finns det en chans att våra tidsdokument finns kvar som jämförelse. Glasplåtarnas era är förbi, vad kommer sen?
Samtliga foton Kockholmen, Strömstad – 2020-02-26
English summery
The rocks look adamant. We do not think they change. Year after year, they look the same. Of course, lichens, mosses and algae spread out at different speeds depending on their environment and how close it is to water. The same water that for thousands of years shaped them as they look right now. Water that we can not hold in our hand without it is flowing between our fingers. Its unremitting interaction with all living and ”dead” solid materials is not visible in our own time perspective. But the water grinds mildly, refining, sculpting and slowly taking back what the water needs. A seemingly eternal and unchanging cycle. Will a human being in a thousand years’ time look at his surroundings as we see them now. Is there a chance that our time documents remain for comparison. The era of glass plates is over, what comes next?
Regn borde aldrig få hindra en bildmakare. Kameran på hyllan och ner i arkivet istället. Skönt då att få återuppväcka vårens spädgröna grönska och vandra i minnena. Denna dag 17 maj 2017 i en skånsk bokskog med goa gubbar.
Trees every tuesday, accepted challenge from Susan.
Jag måste erkänna, bara ett foto på över en vecka. Orsak? Fokuserad på fiske i Härjedalen, närmare bestämt med den ensligt belägna stugbyn Fjällvattnet som bas. Så allt ni sett och läst under veckan låg uppladdat som gammal skåpmat, men rester är också gott!
Härjedalen och södra Jämtland huserar en mängd små tjärnar och stora sjöar. Här ligger också Rogens naturreservat, lättast åtkomligt och framkomligt med kanot eller kajak. För den fiskeintresserade finns gott om harr, en del stor öring finns det med och abborre i nästan varje stillastående vatten.
Det som är mest slående för en sörlänning kanske är det fantastiskt klara och rena vattnet som finns här. En förutsättning för allt liv i dessa vatten och för de fastboendes försörjning. Ett rikt fågelliv med lommar i varje sjö, vadare som drillsnäppa och skogssnäppa, änder som småskrake och sjöorre, bergfink i varje buske, ja bara för att nämna några karaktärsarter.
Vi hade en kall, tidvis blöt vecka men avslutade med en ljus natt där man aldrig ville gå och lägga sig. Sista och enda fotot från i år togs kl 1 på natten. Övriga foton togs 2019 i början av augusti, den grånade fiskaren (d.v.s. undertecknad) fotad av min fru med mobilen. Så då har ni fått en mycket kortfattad reseskildring.
Vi i Norden kan dränka oss i lyx, friskt porlande vatten från fjället ner genom skogsbygderna och ut till havet, ett till synes evigt kretslopp. En lyx få förunnade, en oerhört värdefull resurs som i andra världsdelar orsakar krig till och med. Fritt fallande vatten har en inneboende strävan att levandegöra sig självt genom sina rörelser i alla plan. Tar inte den kortaste vägen, utan meandrar i slingor för att syresättas, sedimentera föroreningar och därigenom rena sig själv. Vi försöker efterlikna den naturliga reningsprocessen men fastnar oftast i tekniska lösningar som kräver mycket energi och i slutändan kemikalier.
LIV I FRI LUFT 