Fotfolket, dvs ett litet gäng pensionärer runt 70 på vandring, besökte Trollhättan förra veckan. Målet var att se lite kulturhistoria längs med de mer än 200 år gamla kanalerna med dess system av slussar byggda innan de större båtarna började trafikera staden, på sin väg från Göteborg upp till Vänern och vidare. Numera till stor del ersatt av lastbilar, men den yngsta slussleden är fortfarande i drift med planer på att utöka kapaciteten med en ny, bredare sluss. Helt rätt i tiden, med hänsyn tagen till effekterna på klimatet.

Hydrauldriven gång- och cykelbro med motvikt, i drift dagligen. Den gamla järnvägsbron, som var svängbar 90 grader tvärs över kanalen, är numera ej i bruk men välhållen i gott skick.

De gamla slussarna nyttjas inte längre, för smala för dagens båttrafik. Tidens tand gnager på dem men ett gediget hantverk har genom decennier gjort motstånd.

Den gamla vattenkraftstationen tronar som ett fort eller en borg på berget, en arkitektur som berättar om stolthet över ett svunnet hantverk. Familjen Storskrake kan sola i lugnet, störttappningar av älvens vatten sker inte längre här.

---

Trollhättan – 3 september 2024