Den faller, yr omkring, packas ihop, bländar och kryper in i våra skor. Bara väntar på att få omvandlas ytterligare en gång till livgivande vatten. Snön ger oss ett löfte att vara allt levande till gagn, bara vi uthålligt väntar och under tiden omfamnar den.
Lindholmen, Strömstad – 9 februari 2026
Den må vara blek och ha svårt för att tränga igenom ett skirt molntäcke, men solen kommer att göra sitt jobb igen. Igår var det -3 grader C på ena sidan huset vårt och på eftermiddagen när solen träffade framsidan visade termometern +6, vilket fick några av mesarna och grannens gråsparvar att utbrista i korta sångstrofer. Så det finns ingen anledning till att hoppas på en vår, när vi vet att den kommer lika säkert som el-räkningen från det privata elbolaget och kommunens faktura på vår vattenförbrukning. Allt är sig egentligen likt så länge jorden snurrar runt solen och vi med den…..
Lindholmen, Strömstad – 9 februari 2026
Svaren är inte alltid givna, trots tydliga spårstämplar i snön. Rådjuren hade helt klart rört sig längs den isklädda havsstranden, trots riskerna med att halka eller i värsta fall gå igenom isen. Många klövdjur som älg och ren kan äta snö om det inte finns öppet vatten. Hur rådjur klarar detta är jag osäker på, men här såg det faktiskt ut som att de försökt nå öppet hav, även om det var salt. Det fanns inte mycket ätbart annars längs strandlinjen, några vintertorra vindpinade strandörter och något som påminde om ljung var allt.
Räven hade rört sig över den halvfrusna våtmarken runt en bäck, troligtvis i jakt på sorkar som letade frön bland starr och andra vinterståndare. En kort spårlöpa, som kom från ingenstans och försvann spårlöst, tog jag först för ett fågelspår. Det är inte ovanligt att steglits eller siskor hoppar i snön och plockar frön ur samma fröställningar. Men, vid närmare granskning såg det ändå ut som en sork eller mus varit ute och lyckats lura spårfinnaren. I skogen var det lättare, både djur och människor föredrar stigar när snön hänger i träden.
Lindholmen, Strömstad – 9 februari 2026
Bara så att det inte sprider sig rykten till andra sidan Atlanten, detta är inte Grönland. Platsen kan synas öde och obebodd men vi har varken olja, uran eller andra högintressanta jordartsmetaller här. Bergen består, liksom nordbohusläningens psyke, av stenhård granit, ej nedbrytbart överhuvudtaget. Horder av semesterfirare har försökt tära på dessa berg under tusentals år, men de rubbas inte och visar ingen barmhärtighet mot de som försöker ta sig an dem. Hårdnackade fiskare och spritsmugglare har hållit stånd mot danskar, norrmän och ryssar i alla tider, så vi räds varken självutnämnda kejsare eller hejdukar till IS-män.
Lindholmen, Strömstad – 9 februari 2026
Vinter-OS är inte bra för utelivet, man fastnar snabbt i soffan med curling, ishockey och skidor. Solen tittade fram vid frukostbordet men temperaturen visade -9, dock ingen vind alls. Tog mig ut till ön Lindholmen, granne med Tjärnö, lagom till att solen hann gå i moln. De hade kommit en decimeter snö under helgen, som låg kvar vid kusten trots att blåsten gjort sitt för att sopa rent. Fast is närmast land, längre ut mörk nyis på bara någon centimeter, som de snöklädda klipporna speglade sig i.
Jag passerade en rödräv som sprang längs bilvägen innan jag kom fram och fann åtskilliga spår av den längre ut mot isen, 1-2 dagar gamla. När det var mildare hade räven ibland trampat igenom tunnare is vid en översvämmad sankmark. Undrar hur den klarat av det utan att få påfrysning av is på tassarna. På flera platser hade den gått rakt ut mot iskanten. Varför fick jag snart reda på. Hittade nämligen resterna av en tångkrabba, där räven måste ha ätit allt utom ben med klor. Intressant vore att veta hur räven fiskat upp den.
Lindholmen, Strömstad – 9 februari 2026
6 februari 2026
6 februari 2026
De undviker att förenas, det söta och det salta. Så mycket gemensamt men ändå vill de hålla sig på varsin kant. Vi i skandinavien är oerhört tacksamma för det. Det är den självverkande motor, en verklig evighetsmaskin, som bildar de recirkulerande strömmarna i nordatlanten och ger oss nordbor mildare vintrar tack vare Golfströmmen. Lätt att ta för givet, svårt att inse.
Trälsundet, Daftö, Strömstad – 4 februari 2026
Havsvattnet upplevs som mjukt, betydligt mer lent än insjön. Det lyfter en kropp mot ytan och har en egen inneboende bärkraft. Salthalten förklarar det mesta, men inte allt. När det fryser till bildas inte vanliga kristaller. Isen blir segare, knäcks inte så abrupt utan är mer följsam där hinder uppstår. Ibland kan den upplevas som att den är i rörelse, böljande vågor som stelnat och fastnat i isens minne.
Trälsundet, Daftö, Strömstad – 4 februari 2026
Brukar normalt sett inte konvertera över mina bilder i mono. Denna gång fanns det dock ett behov av att skala bort de ”störande” färgerna och fokusera på ljuset i iskristallerna. Hur de kan fånga, fördela och bryta ljuset som nästan inte existerade vid fototollfället, en gråmulen dag med några lätta snöflingor som föll den sista halvtimmen av mitt sökande. Vatten i alla dess former upphör aldrig att förvåna, men så är det gammalt också, framställt och recirkulerat långt före vår egen tid.
…..men ibland är verkligheten som den är, avskalad och nästan färglös, men bara nästan. Tack för att ni tog er tid att följa mitt strävande i den risiga djungel som omger denna livliga bäck. Kanske det blir fler utmaningar längs andra bäckar, men konstrundan är över för denna gång och isen är snart borta.
Blomsholmsbäcken, Strömstad – 29 januari 2026
LIV I FRI LUFT