Lära av djuren

Under en regnvecka i Rogen hinner man fundera en hel del under tak i stugan. Vaknade tidigt den första morgonen av något som lät som möss på vinden ovanför mitt huvud. Vid frukosten fick jag svaret. En ekorre med sin unge hade hittat en trygg plats för deras nattsömn och tittade nu in på mig genom fönsterrutan från altanräcket utanför. Aha, tänkte jag, de har hittat sin egen nisch här vid stuga nr 11, antagligen tack vare att de människor som vistas här veckovis kommit hit för naturupplevelserna.

Testade min teori dag två när de återigen dök upp på altanen i skydd från regnet. Delade med mig av medhavd nötblandning, där endast cashewnötterna var naturella. Honan lät sig väl smaka, medan ungen diade i lugn och ro. Till synes trygga med att ha mig på andra sidan glasrutan. Hon såg ut att ta in sjöutsikten som jag, men höll samtidigt ett vakande öga på mina rörelser inne i stugan.

Här, mitt bland timmerstugorna långt från annan bebyggelse och två mil till närmaste by, hade hon och familjen funnits sig tillrätta. Stugorna har varit på platsen i snart femtio år, så tid att ta in förändringen har funnits och fördelarna med en anpassning till den nya miljön har säkert varit gynnsam. Åtminstone så länge ingen kommit på idén att skylta med ”Mata inte djuren”.

Näst sista dagen dök även hanen upp i den stora tallen utanför. Med akrobatiska övningar, längst ut på de tunnaste grenarna, plocka han den ena tallkotten efter den andra. Snabbt, rev han av fjällen med de vassa framtänderna för att komma åt de små fröna under. Under en knapp halvtimme avverkade han minst tio kottar, samtidigt som vinden tog tag i och gungade oregelbundet grenen han satt på.

Så länge föreningens stugor inhyser naturmänniskor så kommer ekorrens anpassningsförmåga säkert att gynna den i många år och generationer. Samtidigt missgynnar mina långa bilresor hit både min och säkert kommande generationer upplevelser av orörd natur. Veckans lågtrycksparkering över området blev en påtaglig påminnelse om detta. Till trots vår uppfinningsrikedom tror jag inte att den mänskliga anpassningsförmågan nått lika långt. Vi är medvetna, men trögare än andra djur.

Rogen, Härjedalen – 6 augusti 2023

Mättat

Ute på den stora, till synes platta myren, hörs ett friskt porlande. Med klart vatten upp till halva stövelskaften tar jag mig ut på mjuka och gungande mossklädda tuvor. En strid liten bäck har skapats av den senaste veckans regnande. Den söker sig fram mellan mossa och starr, exponerar den undre mörkare delen av myrens torvlager. Myrens hela växtskikt är övermättat av vatten och klarar inte längre att hålla emot, säkerhetsventilen har öppnat och det strömmar vatten snabbt vidare till nästa vattendrag, och nästa igen, alltmedan vattnet silas, luftas och andas in atmosfären till nytta för oss nedströms.

Rogen, Härjedalen – 9 augusti 2023

Levande vatten 2023:16

LÖVETS VÄG

Återvänt efter ett långt uppehåll till min stadsnära bäck. Sedan i april har växtligheten tagit över och skuggar det mesta av den smala bäcken. Den avvattnar myrar norr om infartsvägen till Strömstad och har sin upprinnelse i en myr, med en igenväxt namnlös tjärn. Myren heter Bredmyren, så logiskt döper jag bäcken till Bredmyrsbäcken. Lite mindre vatten denna sensommardag i slutet av augusti, men tillräckligt för att den porlar friskt trots bakgrundsljudet från vägen ovanför.

I några mindre bakvatten samlades de första gula björklöven i en långsam dans tillsammans med de mer ivriga skräddarna och vattenbaggarna. Björkfröna singlade ner av minsta vindpust, annars var det stilla och tyst i skogen. Någon enstaka blåmes och gärdsmyg tittade misstänksamt på den märkliga mannen som hukade sig över den flytande livsnerven med ett trebent stativ. Verkar långsam och ofarlig, konstaterade de om mannen.

Bredmyrsbäcken, Strömstad – 24 augusti 2023

Fotavtryck

Myren arbetar oförtrutet med att skapa nytt land. En björkstam blir bara en liten munsbit att snabbt sluka, sett i denna för ögat långsamma förvandlingsprocess. Stenen blir en grundbult för stabilitet, snart övertäckt av ny vegetation. Tallroten kommer att kämpa emot, men till slut kommer även den att lösas upp i livets ursprungliga beståndsdelar. En cirkulär tillväxtprocess som skapar liv.

Allt detta bryr sig nog inte renen om. Det är fortfarande sommar och matskafferiet står öppet överallt. Renarna betar av med urskiljning och i ständig rörelse. Deras avtryck i det fjällnära skogslandet syns knappt, förutom några avskalade björkkvistar. Tid finns att njuta, hämta sig och vara förberedd för vintern.

Mitt eget fotavtryck blir tydligare i sjökanten efter allt regnande. Regnet ger också extra tid till funderingar i stugvärmen. Tycker mig själv leva i och för naturen men min egen kolbudget ligger ändå över medelsvenskens. Flyger aldrig men två bilar i vårt lilla hushåll är en för mycket, visar det sig. Precis som en onödig konsumtion av lättfångat processat kött till middag. Renen är inte min, tyvärr.

Att ställa om har ett inbyggt motstånd i tanken. Negativt laddat som uppoffring och försakande. Andra förbrukar ju ändå mycket mer och Kina fortsätter att bygga ut sin kolkraft, så varför skall lilla jag börja först. Kanske för att det vore mest rättvist, då våra rikedomar i väst och historiska utsläpp bygger på att vi nyttjat ändliga resurser och inte brytt oss om konsekvenserna. Eller så kanske bara för att själv må lite bättre.

Rogen, Härjedalen – 6 augusti 2023