Hälsade på några av mina bästa vänner, där de håller vakt i urskogen på Myskelåsen. De verkar tysta och stillsamma, men ger sig aldrig. År efter år observerar deras ögon och känsliga rötter vad som sker runt omkring dem. Sommaren är hektisk, med bärplockare, fiskare, vandrare och dessa närgångna fotografer. Men med vintern och den djupa lössnön inträder lugnet och återhämtningen. Visst, de börjar bli till åren nu, men att ge upp och lämna de unga plantorna åt sitt eget öde, det vore ett svek mot nya ovetande generationer.
En sommar har snart passerat förbi, men ingen vanlig sådan. Alla pratar om väder, globalt och lokalt. Nyhetsmedia matar oss med den ena katastrofen efter den andra, översvämningar och torka, omfattande brandhärjningar och jordskred, åska och orkaner. Ingen kommer längre undan och kopplingen till vår egen aktivitet på jorden blir bara tydligare. Omställningens tid kommer, men alla tittar på varandra och undrar vem som börjar först och tar steget fullt ut.
Jag tillbringade en återkommande vecka på min återställningsplats här i livet, Rogen i Härjedalen. Planer på nya fotografiska idéer fanns men omständigheterna ville annat. Jag kan inte säga att jag hatar regn, men för mig inträder en spärr mot att vara kreativ med kamerans hjälp. Det handlar inte bara om att den inte tål allt vatten från ovan. Mitt humör svänger med den s.k. växlande molnigheten, som meterologerna brukar kalla det, när man inte riktigt vet hur mycket regn som skall komma.
Denna vecka blev extra smärtsam eftersom experterna hade mage att uppkalla det djupa lågtrycket, som parkerade sig över Sverige i fem dagar, efter mig, Hans. Osmakligt i min mun! Sjöar och vattendrag steg oerhört snabbt även i Rogen, fisket inskränkte sig till abborre som bara passade i fiskröken. Vätan fick allt att bli grönt, även de tidigare knastertorra myrarna. Regnskurarna avlöste varandra och uppehållen var korta, alltför korta. Försökte därför återspegla förloppet så som det kändes, med s.k. timelapse i kameran (stillbilder sammansatta till kort film) för att återge hur snabba växlingarna upplevdes i verkligheten.
There was a time I did believe the stories I was told, of mountains high, to high to climb.
So man was hurrying to drive his shaft in to the sky.
A change of heart, a change of plan, must surely be the way.
Get of the ground you heaven bound, and if you like it there you will be allowed to stay.
This is the way it has to be, the wise men wisely said.
So we did believe, but some did not, and the we never knew, the wise men wisely had them shot.
(Fritt nedtecknat från LP´n CCS, Chaos från 1972)
Örnafjellet, Haukedalsvatnet, Norge – 5-6 juli 2023
Den ligger kvar där den ligger, sedan jag första gången såg den år 2000. Vi bodde då, precis som i år, i det första huset längs Vikumvägen. Den lilla gården Nesheim ligger sist, där vägen tar slut längs med den en mil långa sjön Haukedalsvatnet. En gård som överlevt snöstormar, bergsskred och avfolkning. Ängsmarkerna som fortfrande slås lyser gröna och höet bärgas. Men detta år solkas minnet av gården. Den näst sista dagen på vår fiskevecka, passerade ambulansen i ilfart förbi vårt hus på den smala vägen och stannade inte förrän den nådde Nesheim. Även om vi inte känner de som bor på gården finns en känsla av obehag kvar när vi lämnade vår semesterort som är deras hemort och kanske livsverk.
Njutningens och återhämtningens årstid. Omfamnad av livets ursprung, havet. Friskt och bara fantastiskt skönt. Beger mig själv norrut denna dag, mot norska fiskevatten och pulserande lågtryck från Atlanten.
I början av 90-talet, precis i övergången till den digitala fotoåldern, experimenterade jag lite i mörker. Det var på den tiden dyrköpta erfarenheter med diafilm som Kodachrome 25 eller 64. Resultaten kom först en vecka senare via posten och ibland blev man positivt överraskad. Det enkla verktyget var en ficklampa och ett antal olikfärgade plastfilter. Tillbringade många tältnätter i de norska fjällen för att söka efter motiv utanför galleriramen, så att säga.
Att nu kunna jobba vidare med dessa gamla resultat i digital form väcker både minnen till liv, men också de tankar som fanns då om bildens innehåll, budskap och uttryck. Sökandet fortsätter. Vi kan kalla det experiment eller leklust, huvudsaken att det fortfarande går att hitta nya vägar för att finna det man söker. Färdig blir man förhoppningsvis aldrig.
Där ligger det, asplövet, på asfalten i sällskap av några tallbarr. Först torka sedan en nattlig regnskur, avgjorde dess öde i förtid. Forskarna hävdar att växter reagerar på beröring. Hur var då inte känslan av en för tidig förlust för aspen. Lövet ser fortfarande levande ut där det håller kvar regndropparna. Det andas inte längre men dess struktur och konstruktion lever vidare ett tag.
Jag och säkert många med mig, har svårt att förstå hela innebörden av att bevara hela den biologiska mångfalden. Varför alla behövs. Att plankton och växter producerar det syre vi och alla andra djur behöver borde vara en självklarhet. Fotosyntesen är nog den viktigaste uppfinning naturen skapat.
Aspens blad konkurerar galant med konstgjorda kemiska material som Teflon och Gore-Tex. Står emot regnet och andas samtidigt, utan tillsatser av svårnedbrytbara ämnen som flourplaster. Vi behöver kanske inte alltid uppfinna saker på nytt för att klara oss. Lättare att ta del av den sedan årmiljoner samlade konstruktiva erfarenheten. Copy and Paste!
Strömstad – 19 och 21 juni 2023 (bild 1, maj 2020)
LIV I FRI LUFT 