Dag 49

14 april 2022

Hur lång kan en dag vara, en evighet för de som är utsatta för konstant osäkerhet om vad som kommer att ske nästa minut eller sekund. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken under mark, i en källare under en vecka, sju sådana dagar som inte ser något slut. När mat och vatten sedan sinar och sju dagar blir till sju veckor utan hopp finns till slut bara ren överlevnadsinstinkt kvar. Människan blir åter det djur det är.

Fast vi vet att det sker hela tiden, runt hela jordklotet, krig och konflikter, om makt över mat och naturresurser, kan vi tryggt avskärma oss. Det rör inte vår stam. Vi kan skicka all form av hjälp, skaka hand och bevittna massförstörelsen och morden på civila, men i den av oss ursprungligen uppdelade världen skapas inte samhörighet, den konsekvens av vår sociala egenskap som skapade människan.

Media sköljer över oss, visar barbariets rätta jag och spekulerar i nästa fas av kriget. Snart två månader av krig som inte kommer att sluta i någon seger. Överlevarna kan aldrig förklara för offren, inte heller för deras barn. Splittrade familjer, släkt och vänner på var sin sida om en ny framtida konstruerad gräns. Alla söker en trygghet för sin framtid. Den finns bara utanför landets gränser men kommer inte att vara trygg för evigt.

Putin har lyckats i den bemärkelsen att ryska folket kan se omvärldens feghet. En rädsla för politisk instabilitet i t.ex. Tyskland vid ett stopp av gasimporten blir som att ge med en hand och ta med den andra, oavsett hur mycket vapen de skickar över gränsen till Ukraina. Han kan fortsätta hävda att de måste hålla tillbaka NATO och deras expansion för att förgöra Ryssland, när gränsland som Finland tvingas till forcerad handläggning och inträde i NATO.

VÄSTKUSTLIAN

Det rör sakta på sig under mattan av ek- och björklöv. Den smala slingerormen kryper fram lite här och var i den solbelysta skogsgläntan. Små knoppar i rödlila tränger fram direkt på den smala stammen och snart har de första parbladen med nätstruktur slagit ut. Då sker det snabbt. Kaprifolens nya mjuka stammar letar snabbt upp en stödvärd i form av träd eller buskar, ibland får gamla torra vinterståndare duga. Huvudsaken är att kaprifolen kommer åt ljuset innan de andra hinner bli gröna.

Kaprifol, Hee Strömstad – 3 april 2022

Dag 42

7 april 2022

Döden kan vara naturlig, orsakad av sjukdom, olycksfall eller ålder. Vi i väst möter den inte synligt och öppet, så nyhetsmedias varning om obehagliga bilder på krigets värsta baksida kan vara befogat. Det går ändå inte att ta in dödens ansikte på tryggt avstånd från skådeplatsen, även om vi försöker föreställa oss känslan av att vara på plats.

Kriget kräver offer, det finns inget undantag. Det absurda är att kriget har sin egen lagbok. Den skall reglera kriget, huvudsakligen ur humanitär synvinkel. Hur nu ett krig i sig kan betecknas som humanitärt. Det måste vara det mest omänskliga sättet att lösa en konflikt på. Att bryta mot krigets lagar, kallas krigsförbrytelse, vilket är straffbart enligt internationell rätt. Straff kan utdömas av internationella rättsorgan som Internationella brottmålsdomstolen (ICC).

ICC etablerades så sent som 2002 som en internationell domstol och en permanent tribunal för att åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt bland annat Romstadgan. I november 2019 hade 123 stater undertecknat och ratifierat Romstadgan. Men eftersom både Ryssland och USA inte har ratificerat avtalet så blir det ett verkningslöst vapen att använda mot angriparen Ryssland i Ukraina.

Därför kan den ryska representanten i FN´s säkerhetsråd fortsätta läsa innantill i sina manuskript godkända av Kreml och blockera varje beslut med sin vetorätt. Eftersom de inte godkänner ICC kan de inte åtalas för krigsbrott, trots övertygande bevis redan idag. De kan inte heller uteslutas ur säkerhetsrådet då de enligt krigets lagar bevisligen inte begått något brott, dvs Moment22. En för övrigt mycket begåvad film från 1970 om krigets omöjlighet.

Gråtrut och gråsäl, naturlig död år 2020

Den enes nöd….

…är den andres bröd, som det så grymt brukar uttalas i alla märkliga sammanhang. Lika grymt som förutsättningen för att kunna föra krig mellan och inom länder. För ingen tror väl att stridflygplan, tanks eller automatvapen är gåvor från himlen. Allt skall betalas, förr eller senare.

Växtvärlden är i mina ögon mycket humanare än oss upprättgående däggdjur. Laven tar ödmjukt hand om det döende trädet, vårdar det och påskyndar en process som i slutändan ger bra förutsättningar för nästa generation att skjuta skott, spira och nå dagsljuset återigen.

Slånlav, Hee Strömstad – 3 april 2022