Dag 35

31 Mars 2022

Igår när jag och mitt barnbarn på åtta år gick ut för att rasta hundarna kom det spontant. Titta morfar, dom som bor där stöttar Ukraina. Och där en till, säger hon glatt pekande på en annan flaggstång med en tvåfärgad svensk vimpel i Ukrainas färger. Hon såg det som en solidarisk handling då vimpeln liknade exakt Ukrainas gul-blå flagga. Jag stöttade henne i hennes uppfattning och hoppas få se fler gul-blå vimplar i villakvarteren.

Barnen vet mer än vi tror och tänker på ett rakt, klokt ovuxet sätt. Tänk om årets traditionsenliga demonstrationer på 1:a maj istället skulle byta de röda fanorna mot gula och blå, samla miljontals med människor världen över för att visa på vad åsikts- och yttrandefrihet innebär i realiteten.

Spekulationerna går varma nu om vad som kanske kommer ut av förhandlingarna i Turkiet. Oavsett resultatet får vi aldrig glömma hur kriget startade, av vem och med en egen hemmasnickrad världsbild som utgångspunkt. En gammal föråldrad världsordning som ingen längre tror på eller vill offra sig för. Endast ett totalitärt förtryck av det egna folket gör det möjligt att fortsätta. De tysta i Ryssland bär ett stort ansvar.

Freden kommer inte som en välgörare. Kompromissandet ger två förlorare som aldrig kommer att vara nöjda. Väst har anammat tesen om att världsdemokratin är hotad, speciellt Europas. Men faktum är att det inte har funnits så få demokratiska styren i världen som nu historiskt sett. Med en ny mur av hat och fördomar mellan ett öst- och väst i Ukraina, befästs den nuvarande polariseringen av samhällen och länder. Utan att angripa dess grundorsak kan inte världen demilitariseras.

Bild 1 – 1:a Maj i Strömstad på 1990-talet

NOSTALGICA #2

LANDET LAGOM

Kärnkraften byggdes raskt ut i Sverige men sen kom det som aldrig kunde hända i mars 1979. Den så kallade mänskliga faktorn orsakade en reaktorolycka i Harrisburg, USA, som sedan stängdes helt. Ett år senare, den 22 mars 1980, fick svenskarna fatta ett avgörande beslut i en folkomröstning om framtiden för sveriges atomindustri, avveckling eller inte. I sann svensk samförståndsanda togs såklart ett tredje alternativ fram, ett nja till kärnkraft eller avveckling med förnuft som man uttryckte det, vilket svensken tyckte lät bra.

Efter det kom härdsmältan i Tjernobyl, april 1986, högaktuellt idag med ett uppslitande krig som pågår inpå reaktoranläggningen. Eftersom experterna sagt oss att sannolikheten för en olycka var så försumbart liten så kunde detta inte ske igen om det överhuvudtaget har skett, för att citera Tage Danielsson. Att det sedan inträffade i Japanska Fukushima, i mars 2011, får väl ändå skyllas på jordbävningen.

Läste i vår lokaltidning idag att en lokalpolitiker (L) önskar utreda förutsättning för en liten reaktor i Strömstad. En liten en kan väl inte ställa till så stor skada, går ju dessutom att gömma undan så den inte syns som alla planerade vindkraftverk ute i Skagerack. Fast det kanske behövs många små i Sverige för att vi skall kunna ladda den ökande elbilsflottan. Hur det då går med sannolikhetskalkylen vet jag inte. Men det är väl som sannolikheten för att ryssen kommer till oss utan inbjudan…….

Folkomröstning om kärnkraft, Göteborg – 22 mars 1980

NOSTALGICA #1

MINNENA BLEKNAR

Minnet urvattnas, bleknar och blir suddigt, precis som de gamla bilderna som legat i lådor orörda under årtionden. En sista nostalgisk ansträngning att skanna och försöka ”rädda” något åt eftervärlden eller göra en historisk jämförelse. Som vanligt blir det upp till er, mina följare, att bedöma insatsens legitimitet. Något eller någon kanske vaknar till.

Året var 1981 och den livstidsdömde IRA-medlemmen Francis Hughes hade avlidit i sin hungerstrejk i maj samma år. Han var två år yngre än jag, uppvuxen i en lantarbetarfamilj med tio barn. Irland var präglat av IRA´s kamp sedan många år, misstänksamheten var stor och angiveriet hade nästan en KGB-stämpel över sig. Att då försöka lifta på landsbygden visade sig inte vara det bästa sättet. Som svensktalande på lokalbussarna blev mottagandet annorlunda. Fast gränsen gick vid att besöka den lokala bypuben med två tjejer i sällskap. Endast män satt där böjda över sina öl.

Dublin och västra Irland – juli 1981

Dag 28

24 Mars 2022

En månad av vansinne, ännu en vecka med ett krig på Europas bakgata. En påminnelse om att historien upprepar sig, naturlagen om vinnare och förlorare. Hitler accepterade aldrig den förnedrande uppgörelsen efter första världskriget. Putin kan inte acceptera en världsordning utan murar av vapenhot, där människorna fattar sina egna beslut. Han skriver nu in sig i den blodröda historieboken tillsammans med många andra envåldshärskare.

Det sägs att vi aldrig skall glömma detta krig, men det gör de flesta så sakteliga. Vem kommer ihåg alla detaljer från krigen i det forna Jugoslavien, som slutade för bara drygt 20 år sedan? Vi förfäras över den statligt styrda ryska mediarapporteringen, men reagerar inte själva på vår egen mediabevakning som sakta svalnar och omvandlas. Samtidigt som Putin fullkomligt mal ner ett land, med människor och byggnader, i ett jättelik köttkvarn.

Jag är nog inte ensam, åtminstone som nästan närmast berörd ”granne” till den långtidsverkande katastrofen, att känna sig maktlös inför stormaktspelet med människolidanden som spelarnas enda insats. Att då producera inlägg på bloggen blir oviktigt i detta sammanhang. Ja, att fotografera i sig, med resultat som endast blir som en vacker väl vald kuliss av verkligheten runt oss, får meningslöshetens stämpel på sig.

De bilder som betyder något just nu, är de som påverkar oss att ta ställning mot krig. De rent dokumentära insatserna som många fotografer och filmare gör idag i krigszonerna är lika heroiska som de som försvarar sitt land och folk. För att åstadkomma detta måste man då självklart vara på plats. För alla flyktingar och de som har medlidande med dem väntar en ny annorlunda värld. Deras trygghet, beror på vårt mottagande, så att alla dessa barn kan gå igenom vansinnet med kraft att en dag återvända och bli det nya Ukraina.

En del av oss, i vår för tillfälligt trygga del av världen, söken tröst inombords eller hos högre makter i det blå. Själv föredrar jag att fortsätta med att assimileras av naturens krafter, speciellt när vinter övergår i vår, en harmlös explosion av fågelläten, vingar, värme och färger. Där hör vi hemma, som en del av detta makalösa livssystem och inte på toppen av en pyramid av guldtackor.

Grågås, Strömstad – mars 2022