Strandsnäcka

En vanlig strandsnäcka (Littorina littorea), ensam blickande ut över havet. Nä, fullt så romantiskt liv har den nog inte. Frågan är hur mycket den upplever av ljuset utanför, instängd i sitt skal. Denna har dessutom satt sig lite väl exponerad för vågorna, men den är kanske så gammal som 3 år, med en erfarenhet attFortsätt läsa ”Strandsnäcka”

Strandfynd 3

Höst vid havet När jag hittade Makaonfjärilens larver här på Saltö senast (se tidigare inlägg) blev jag nyfiken på vart de tagit vägen. Återvände efter nästan en månad för att leta eventuella puppor. Hittade inga i närheten av värdväxten Strandkål, men tro det eller ej, två fullvuxna larver som fortfarande inte hade förpuppats i slutetFortsätt läsa ”Strandfynd 3”

Stängt för säsongen

Sista september, mörkret faller över fisketjärnen. Nu är det stängt för sommarens fiske. Öringarna skall leka i bäckarna, sedan vila upp sig och försöka klara ännu en vinter på mager kost. Till våren kommer ystra småyngel att förgylla vattnen igen, till glädje för de gamla och erfarna i djupet, men också för en och annanFortsätt läsa ”Stängt för säsongen”

Höst i Rogen 16

Selet, lugnet är återställt Plötsligt stannar jokken upp, tystnar och det vita skummet förvandlas till en mörkare spegel av omgivningen. Ett lugnvatten eller ett sel har bildats, där jokken breder ut sig och topografins utplaning bromsar upp vattnet. Början av selet är oftast lite djupare men när vattenhastigheten minskar sjunker mycket av forsens material tillFortsätt läsa ”Höst i Rogen 16”

Höst i Rogen 15

Jokken lever, kuoikka regerar När vattnet släpper taget om forsnacken, finns det inte längre någon återvändo. Forsen, eller som det heter på samiska kuoikka, släpps lös. I början kanske ett försiktigt porlande, varefter omgivningens lutning, branta sidor, block och sten brådskande skapar en symfoni av vattenrörelser. I ena stunden verkar vattnet koka där luft trycksFortsätt läsa ”Höst i Rogen 15”

Höst i Rogen 14

Forsnacken, jokkens kröning Fjällbäcken med dess lugnvatten och forsar är det som sakta skapar och omformar landskapet. När vårfloden kommer finns inga hinder som är för stora, is och vattenmassor sveper med allt som är i vägen för vattnets framfart. Förresten, jokk är den försvenskade skrivningen av johka (nordsamiska) och jåhkkå (lulesamiska). Från sjön eller enFortsätt läsa ”Höst i Rogen 14”

Höst i Rogen 13

Vandring i fäders spår, gamla bosättningar Längs stigen norrut från ån Mysklan träffar man fortfarande på öppen uppodlad mark. Lämningar i form av gamla stengrunder i skogskanten och gärdesgårdar syns där det förut var myrmark. Innan marken röjdes och brukades nyttjades för så kallad myrslåtter, ett sätt att tillvarata starr och andra halvgräs under sommarenFortsätt läsa ”Höst i Rogen 13”

Höst i Rogen 12

Vandring i fäders spår, Ryvallen en säter Vi vandrar längs gamla stigar som brukats i århundraden, genom tät skog av fjällbjörk, förbi gran och tall som fanns här redan på 1500-talet. Vi leds varsamt mot gammal bebyggelse och slåttermarker i bygdens periferi, till fäbodvallar på så kallade utmarker. Ett nödvändigt tillskott till den magra hushållningenFortsätt läsa ”Höst i Rogen 12”

Svampstudie

Med mina begränsade kunskaper om svampar törs jag gissa på att det är en stolt fjällskivling (Macrolepiota proceras) som fascinerade mig en gråmulen dag, Anki får rätta mig annars. Det mest uppseendeväckande var växtplatsen. Tre stolta hattar på en stenig havsstrand bland vissna plantor av trift (Armeria maritima).