Utan får och hästar vilar ängen denna försommar, återhämtar och breder ut sig i välbehag. Passar på att sprida sina frön i sjöbrisen från havet innan den åter blir en fristad för betande tamdjur eller naturvurmare med filt och picknickkorg. Vilsam är den för öga och kropp.
Halvön erbjuder inte det läckraste sommarbetet men fåren verkar trivas i den totala friheten med skog, berg och strandäng. Lite extra kraftfoder är den enda lön de får för sin idoga strävan att hålla efter en stor yta från igenväxning och skapa förutsättningar för späda fanerogamer. Endast strandkvannen i det värsta stenskravlet klarar sig. Att de trivs med landskapet och de tvåbenta besökarna råder det inget tvivel om. Enda problemet är bara att de inte vill därifrån på senhösten.
Troligtvis en ouppnåelig dröm, jag menar beslutsfattare som står stadigt i de snabba vindkasten och fortfarande kan ha en klar och ren långsiktig tanke kvar i huvudet. För det kan väl inte vara så självklart att vi själva är kapabla att fatta ratten och gira skarpt för att hålla rätt kurs. Världen är bara grå om man ser den i mono.