Ögonblicksbilder man tar motsvarar inte alltid förväntningarna. Originalet ovan kändes fattigt på nåt sätt, men jag gillade strukturen. En experimentlusta tog över för att se hur mönstret kunde påverkas. Det blev nåt helt annat, lite galet, men kul när lusten tar över tid och rum….
Ett av mina mål, med att följa med till Gotland även denna höst i oktober, var att återse de mäktiga örnarna på ön. Både havsörn och kungsörn är numera väletablerade och kan ses i stort sett varje dag. De påminner lite om gamla reserverade herrar som långsamt och lite värdigt högfärdiga glider omkring på sina magnifika vingar. Oftast på långt håll bara, längs kusterna eller över rastande fågel på ängarna. De gånger man får lite närkontakt är det oftast som naturen är emot fotografen. Antingen dimma eller för dåligt ljus, motljus som regel eller för skakiga ben och händer för mitt tunga telezoom. Glädjen finns där inombords i alla fall av att ha sett dem i olika situationer även om inte bilderna gör rättvisa. Drömbilden finns kvar på näthinnan, så nästa gång…..
Havsörnar (Haliaeetus albicilla)
Kungsörn (Aquila chrysaetos)
Till sist måste jag än en gång tacka det tålmodiga gänget för att jag fick hänga med, speciellt till Martin och hans bröder. Så länge hälsan håller i blir det säkert fler turer, om inte annat kanske som chaufför….
En sak som slagit mig efter dessa besök på Gotland under sen höst är att ön har en levande landsbygd. Jag tänker då inte bara på fåglar utan på att man förutom kaniner och enstaka harar ser boskap i stort sett överallt. Inte alltid så lätt att umgås med, när fåglarna har en tendens att vilja röra sig på eller över samma betesmarker som korna. Det finns inget vemodigt i detta, snarare känns det som en självklarhet, att självförsörjningsgraden borde vara hög på en ö. Speciellt med ett så milt klimat, med en lång växtsäsong och trots relativt mager mark gott om bete. De gamla stenmurarna som avgränsar markerna vittnar om en gammal hävd som överlevt storjordbrukets rationaliseringsiver och utslagning av bönder som inte passade in i lönsamhetsmallen.
Harmoniska kor och en fälthare (Lepus europaeus)
Paus i fågelfotograferandet
Bläsgås (Anser albifrons), sädgås (Anser fabalis) och ägretthäger (Ardea alba) m fl
Nya rapporter om sällsynta fågelarter längs kusten väcker gänget i ottan och gårdagens mödor och värk i benen får man bara skaka av sig. En ny lovande dag kanske. Klart är att fågelskådning inte bara sätter krav på kunskap, en god grundfysik skadar inte heller. Att byta sida på den Gotländska ön kan ofta löna sig beroende på vind och väderlek. De stora vindkraftparkerna som finns både på ön och till havs, verkar inte ha någon större effekt på fågellivet i alla fall. Då är förändringsobenägna sommargäster från storstäderna betydligt känsligare, skulle noga säga griniga till och med. Pratar man med ortsbefolkningen som ser och hör dem året runt kommer det genast: – Man vänjer sig (både med snurror och sommargäster).
Homo sapiens ornitos
Knölsvan (Cygnus olor) och Storskarv (Phalacrocorax carbo)
Sothöna (Fulica atra) och Alfågel (Clangula hyemalis)
Gråhäger (Ardea cinerea) och Storskrake (Mergus merganser)
Hyfsat klara dagar är det inte fel att dra längs med många av Gotlands stränder med fina strandängar. Sjöfågel, måsar, gäss, vadare och tättingar som finner nåt ätbart i den ilandflutna tången, finns alltid någonstans. Lite lättare att observera men känsligare för störningar, samtidigt som det oftast inte är något som skymmer sikten. Ibland räcker det med att bara sitta still på en plats i lä, sol i ansiktet och njuta av de fåglar som passerar eller stannar till ett tag.
Det är många ”vanliga” fågelarter som rör sig över den Gotländska ön i sydlig riktning under höststräcket. Till skillnad från under häckningstiden eller på vårflytten verkar de nu inte vara fullt så skygga eller rastlösa. Ibland fullt upptagna med att hitta något ätbart eller bara försöka ta igen sig. Med en svag vissling mellan tänderna kan man ibland locka fram den mest svårflörtade, av ren nyfikenhet verkar det som, då lätet oftast inte alls liknar deras eget. Annars finns det alltid hjälpmedel som appen Aves Vox, som kan laddas ner gratis till mobilen.
En stor del av fågelskådningen på Gotland kan närmast beskrivas som smygjakt, även om fåglarna i detta fall bara observeras och i bästa fall hamnar på bild. I täta buskage med mer eller mindre taggiga växter trycker många av de små tättingarna. Metodiken varierar beroende på tålamod, men slutar oftast med att någon ”offrar” sig och går in i buskaget medan övriga försöker få en skymt eller höra ett läte från den som ger sig av.
Inte något idealläge för att fotografera. Jag föredrar då hellre att dra mig undan och stå still intill ett buskage och låta fågeln röja sig själv, förr eller senare. Sällan som den kommer fram lika fint som de obekymrade mesfåglarna, här mest blåmes och svartmes. Istället blir ofast resultatet en dunkel bild av någon som ser försiktig och avvaktande ut. Oftast bara en del av fågeln som samtidigt berättar om dess belägenhet som utsatt flyttfågel på väg över havet.
Första bilden en fasantupp (Phasianus colchicus) med årsungar som försöker smyga över skogsvägen.
Svarthätta, hona (Sylvia atricapilla) och rödhake (Erithacus rubecula)