Om rördromen har stora fötter så har rörhönan väldigt stora fötter i förhållande till sin egen storlek. De är inte vanliga, men minst två par har häckat de senaste somrarna i Strömstad. Populationen i Sverige är dock 10 ggr större än rördromens. Några försöker övervintra varje vinter och dyker upp likt rördromen när kylan blir för bister och isläggningen breder ut sig. Den har det tufft i konkurrensen med de övriga övervintrarna i ån om utbudet av föda under vattnet. Trots att vattnet fryser på ryggen verkar den relativt obekymrad av kylan.
Rörhönan letar efter ätliga vattenväxter och vattenlevande insekter nu under vintern. I Strömsån ser man den ofta bete sig som sothöna eller gräsand. Dippar framåt som dykänder och betar av stenar under vattenytan. Simmar lättvindigt i strömmarna, trots att den saknar simhud mellan tårna. Har ett försiktigt beteende under häckningstiden men under övervintringen är den inte lika skygg.
Simträning i strömmen
Födosök under iskanterna
Samtliga foton från Strömsån, Strömstad – 12 feb 2021
De tillbringar en stor del av dagen när det är som kallast i vila. Sover i vanlig bemärkelse gör de inte, alltid ett vaksamt öga som reagerar på rörelser och ljud. Det anmärkningsvärda är att de föredrar att ta igen sig i det kalla vattnet. Fötterna är inga problem men fjäderdräktens undersida är hela tiden utsatt för kyla, utan något skyddande luftskikt runt omkring. Å andra sidan är luften betydligt kallare än vattnet vid den här årstiden. Det blir särskilt tydligt när man ser hur kvarvarande vattendroppar frusit på ändernas hals eller ryggar.
Vilande gräsänder
Att putsa fjäderdräkten och lägga alla fjädrar till rätta blir extra viktigt, så inte någon väta kan tränga in under det yttre skyddet. I vilande ställning intar gräsanden som många andra fåglar en rundare form. Som gammal energikonsult blir den enkla slutsatsen att gräsanden energioptimerar. En rund form har den minsta omslutande arean i förhållande till volymen. Härigenom minskar också värmeavgivningen, jämför med formen på en iglo. Dessutom, med näbben instucken i fjädrarna förvärms luften den andas in, inbyggd värmeväxlare alltså!
Trimmad fjäderdräkt
När man kommer riktigt nära kan man kanske urskilja värmen från utandningen, även om det mesta är värmeångor från det öppna vattnet mot den kallare luften. Fantasin kan skena iväg ibland, men visst kan man skönja näckens huvud i profil med en stor näsa, öppen mun och turbanliknande mössa i kylan framför anden. Anden i andens andning, så att säga……..
Anden i anden
Samtliga foton från Strömsån, Strömstad – 12 feb 2021
Bara gräsänder, ja kanske, men de har en förmåga att klara de strängaste vintrar så länge det finns öppet vatten. De räds inte strömmande iskallt vatten, inga dykare men duktiga paddlare. Så länge det inte är för djupt, så håller de efter de vattenlevande växterna på stenarna i forsen. Lite insekter samt en och annan brödkant slinker också ner utan problem. Visst kan man skönja en viss tvekan ibland, eller så är det bara vi som vill se det så.
Tvekande gräsand (Anas platyrhynchos)
Gräsanden manövrerar skickligt mellan isklädda öar i strömmen. Fjäderdräkten är så tät att vattnet glider av efter varje dopp. Kan dock inte sluta tänka på hur de ändå måste påverkas av den låga temperaturen. Allt betande mot strömmens riktning, ser ändå ut att påverka den glesare fjäderdräkten ovan näbbroten. Sliter kanske mot vattenvegetationen och är svårare att putsa ren. Gräsandens panna känns väldigt utsatt i alla fall.
Forspaddling
Tekniken varierar något. Från att sjunka ner mot strömmen och låta den trycka ner huvudet mot botten till att gemensamt försöka trampa vatten och fånga det som virvlar upp från botten. Den klassiska korkmetoden verkar bara nyttjas om det är lite lugnare vatten och maten ligger djupare ner.
Födointagets mysterium under vatten
Samtliga foton från Strömsån, Strömstad – 12 feb 2021
Musen var inte helt säker på att han förstod vad paddan hade menat. Det var säkert kloka ord men paddans liv verkade inte så roligt och spännande tyckte musen, som fått tillbaka livsglädjen efter flykten över den stora tomheten. Han ville njuta av sin plats här, med den trygghetskänsla som infunnit sig efter de första dagarnas osäkerhet inför de tysta enfotingarnas högresta kroppar. Spåret efter tvåfotingen var redan glömt och några nya hade han inte sett sedan dess.
En dag kom musen lite längre bort från klarsynens källa, i sin jakt på de läckraste godbitarna som det okända bjöd på. Framför honom reste sig en mörk vägg med en labyrint av armlika grenar och trådar. Förskräckt fick han se att bakom väggen, låg en enbent ner på marken i sin fulla längd. Snart förstod han att något allvarligt hade hänt, så att den enbente tappat fotfästet och kontakten med livet under marken. En svag viskning, dämpad i marken, förde honom lite längre bort från den liggande enbente.
Bakom en stadig, rund hattliknande varelse, snyftade en mycket liten enfoting. Den var större än musen men nådde knappt fram i ljuset. Musen satte sig ner och undrade vad som hänt. Den lilla enfotingen försökte få fram något, men det blev mest svaga viskningar. Musen la sitt öra mot marken. Den lilla enfotingens röst klarnade något och musen kunde urskilja ord som ”dåligt vatten” och ”ingen hör mig”. Den svampliknande varelsen bakom tog istället till orda med en sträv röst och förklarade för musen.
Du förstår, tvåfotingarna har länge låtit oss leva vårt liv här tillsammans. Nu har de trängt ända in i det okända, men utan kunskap från klarsynens källa vet de inte hur samspelet fungerar här. Istället, så orsakar de förrödelse där de går fram. Vattnet i utkanten av det okända är redan förstört, den tröga massan är det slutliga beviset på hur långt det gått. De första tecknen på att de enbenta blir svagare har du säkert redan sett. När de inte längre kan kommunicera med varandra under marken är det slut.
Musen försökte lägga ihop allt han sett och hört. Han funderade mycket på paddan och den lilla enfotingens skyddsling, de närmaste dagarna när han rörde sig bland de enbenta. Alla såg inte lika pigga och ståtliga ut. Några hade kala spretiga armar och hade tappat den ståtliga raka hållningen. Hur skulle det gå om de tvåbenta trängde sig ännu längre in och hur skulle de agera när de fann klarhetens källa, var frågor han undrade över medan han blev snabbt äldre.
Stillheten i det okända var det som till slut fick honom att fatta ett beslut. Musen skulle inte längre vandra runt i det okända utan hans uppgift var nu utmejslad. Han slog sig ner en sista gång, på en plats med uppsikt över sin del av det okända och med en fast övertygelse om att också han var betydelsefull, trots sin ringa storlek. Precis som det var sagt, växte han med sin uppgift, fast förankrad med markens urgrund. Han kunde kommunicera med allt han såg och kände under mark. Han tillhörde nu en av de många orubbliga!
The mouse was not quite sure he understood what the toad had meant. These were certainly wise words, but the toad’s life did not seem so fun and exciting, thought the mouse, who regained the joy of life after escaping the great emptiness. He wanted to enjoy his place here, with the feeling of security that had arisen after the first days of insecurity in front of the silent and tall one-legged friends. The track after the two-legged had already been forgotten and he had not seen any new ones since.
One day the mouse came a little further away from the well, in his search for the most delicious goodies that the unknown offered. In front of him rose a dark wall with a maze of arm-like branches and threads. Terrified, he saw that behind the wall, a one-legged lay on the ground in its full length. He soon realized that something serious had happened, so that the one-legged lost its footing and contact with life underground. A faint whisper, muffled in the ground, led him a little further away from the lying one-legged.
Behind a sturdy, round hat-like creature, a very small one-footed sob. It was larger than the mouse but barely reached the light. The mouse sat down and wondered what had happened. The little one-legged friend tried to get something out, but it was mostly faint whispers. The mouse put its ear to the ground. The little one-footed voice cleared slightly and the mouse could distinguish words like ”bad water” and ”no one hears me”. The mushroom-like creature behind instead spoke in a harsh voice and explained to the mouse.
You see, the two-footed have long let us live our lives here together. Now they have penetrated all the way into the unknown, but without knowledge from the well, they do not know how the interaction works here. Instead, they cause havoc wherever they go. The water on the edge of the unknown is already destroyed, the sluggish mass is the final proof of how far it has gone. You have probably already seen the first signs that the one-legged ones are getting weaker. When they can no longer communicate with each other underground, it’s over.
The mouse tried to put together everything he had seen and heard. He thought a lot about the toad and the little one-legged protégé, the next few days when he moved among the one-legged ones. Not everyone looked as lively and stately. Some had bare spread arms and had lost their stately straight posture. How would it go if the two-legged penetrated even further and how would they act when they found the well, were questions he wondered as he notably quickly grew older.
The stillness of the unknown was what finally made him make a decision. The mouse would no longer wander around in the unknown, his task was now carved out. He settled down one last time, in a place overlooking his part of the unknown and with a firm conviction that he, too, was significant, despite his small size. Just as it was said, he grew with his task, firmly rooted in the soil. He could communicate with everything he saw and felt underground. He now belonged to one of the many steadfast ones!
Ån mitt i Strömstad, Strömsån, har sakta börjat frysa ihop under den kylslagna period som varat i veckor. De öppna vattenytorna krymper och fåglarna i och kring ån får det tuffare att hitta något ätbart. Under en kall period för två år sedan dök en tillfällig gäst upp vid åns strandkant. Nu är den här igen, en Rördrom (Botaurus stellaris). De grunda havsvikarna liksom sjöarna är isbelagda. Återstår att hitta strömmande vatten, helst med vass, att gömma sig i och fånga nå. Trots att bilar och människor passerar bara ett tiotal meter ovanför vassruggen (till höger i bild nedan) står den orörlig i vasskanten och litar fullständigt på sin kamouflagedräkt.
Rördromen försöker hitta lite vatteninsekter eller småfisk som passerar förbi i öppna gluggar i vassen. Den har anmärkningsvärt stora fötter, omkring 20 cm långa, som syns tydligt när den försöker smyga långsamt och osynlig i vassen. Blicken från de små ögonen är intensiv, både när den studerar folklivet runt omkring eller fått syn på en fisk i vattnet. Den har lyckats etablera sig väl de sista decennierna, ca 700 häckningar i Sverige, och fortsätter norrut i landet. Så lyssna efter en lågmäld mistlur i större vassruggar under våren, för att få se den är inte lika lätt.
Samtliga foton från Strömsån, Strömstad – 11-12 feb 2021
Eftersom planen var tre veckor i fjällen och jag inte nyttjat alla vilodagar blev beslutet att stanna i Pårte för vila och fiske ett par dagar innan slutetappen ner till Kvikkjokk. Någon större brådska att komma hem tidigare fanns inte och tågbiljetterna från Murjek till Göteborg var redan köpta. Inte så många bilder blev det, desto mer fisk…..
”En strålande dag med blå himmel och vita ullmoln, +17 grader C när jag segade mig upp vid 9. Avvaktade tills morgonruschen var över nämligen. Packade en dagstursäck med fika och fiskelåda. Tog turen mot utloppet och sjöns södra sida, bort till inloppet och båthuset där.”
Mot sjöns södra ände, Sareks fjäll i bakgrunden
”Sjön Sjabtjakjaure, som den heter, verkar krylla av småöring. Gårdagskvällens försök att lura ”25:or” skulle upprepa sig runt hela sjön. Trots lite vind och en regnskur hade jag redan tio öringar före vadet över Rittakjåkkå. Vadet togs vid det grunda och breda sjöutloppet, knädjupt som mest men hala stenar. Knotten och myggen förföljde mig hela vägen men U622 och lite vind ibland gjorde det uthärdligt.”
”Det bästa stället var annars den näst sista udden före myren i sjöns sydände. Rätt djupt vid ett par stora stenar och rakt ut i sidvinden samt i kanten av läsidan högg det stort. Den första öringen över halvkilot, cirka 40 cm lång men smal trots ett stort huvud. Kampen blev kort och ojämn. En tuff röding tog också draget 6-7 meter ut. Levde rövare vid land men slutade även den i gräset, längd ca 35 cm.”
Sjön Sjabtjakjaure med Pårtestugan i dess norra ände
”Tog en sista firarfika, packade fisk och drog mot bron över Tjåltajåkka och leden de sista tre kilometrarna till Pårtestugan. Summera under vägen; en röding och 28 öringar blev dagsresultatet, varav 10 på fluga. Kul fiske, även om storleken kunde ha varierat lite mer. Roger stugvärd konstaterade detsamma. Vissa år var den större fisken mycket sällsynt och väldigt mager. Han hade dock med båt lyckats få öring på mellan 1,5 till 2,5 kg, mest på streamer och flugspö.”
Pårtestugan vid sjöns norra strand
Måndag 13 juli – Regnkaos i Pårte
”Sega mig upp vid 8-tiden när det börjat lugna sig i köket. Helgrått ute och duggregn. En lite aning till ljusning när jag gick ut, skulle snart förbytas till ett evigt regn som inte upphörde på hela dagen. Gick denna dag på Kungsledensidan av sjön för att testa fiskelyckan.. Började nappa bra på väg ut mot första udden. Innan jag hade rundat den hade jag lurat åtta småöringar. Sedan blev det trögare. Fick bara två till på hela vägen.”
”Vände åter, genomblöt, och genade upp på leden. Helskinnad tills jag skulle hoppa sten vid stugskylten. Halka på en av stenarna som låg i vatten och föll pladask i vattnet mellan stenarna. Slog i knäet mot en vass sten och svor högt. Nästan framme! Sparkade igång bastutemperatur i torkrummet, precis lagom till att fyra genomsura tältare dök upp och valde innelogi. Skulle visa sig bli fullt hus innan kvällen var slut. Roger fick leta efter madrasser och pussla ihop det. Tyskar, fransoser och diverse svedeser, alla svettiga, blöta och trötta och ingen som hade lust att krypa in i ett blött tält.Hann torka mina kläder men kängorna lär vara sura sista dagen till Kvikkjokk. Började läsa Ranelids ”Krigaren” men gav upp i kaoset. Fixa go´natt och läste i sängen istället.”
Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.
Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.
Snövit värld med en lång skala av grå toner, bländande och kontrastrik, jungfruligt och ständigt nyskapande, löst sammansatta iskristaller som effektivt dämpar alla ljudyttringar.
Samtliga foton Rogens naturreservat – 2-4 feb 2021
Riktigt kall dag med dimma morgon och kväll. Så torr som luften känns undrar man givetvis var fukten kommer i från. Sjöar och vattendrag frusna, så det återstår bara det bundna vattnet i snön och trädens mycket återhållsamma ”andning”. Inga morgonpigga skidåkare eller renar, bara gårdagens spårlöpor. Renarna får hålla till godo med frystorkade hänglavar med frostig glasyr denna dag. Skönt att då stå i stugvärmen och fota genom fönster……
Fin dag, sol och ingen vind, bara -20 grader C. En tur med spark längs landsvägen västerut kan vara ett bra alternativ till skidorna. Men vägen som leder till Käringsjön är inte plogad, gården är inte längre bebodd under den kallaste årstiden. Den gropiga grusvägen sommartid är nu ersatt av traktor- och skoterspår. Det blir att lämna sparken redan efter en kilometer vid Käringsjövallen.
Käringsjövägen vinter och höst
Åtminstone två kilometer med ”fast” mark upp till bron över ån Mysklan, sedan blir det att pulsa i snö. Allt för att få se om ån är öppen och kanske strömstaren eller uttern stannat kvar. Men ån har nästan slutit sig helt efter de senaste veckornas kyla. Allt som finns är orörd snö, så när som på lite viltspår och en kör av domherrar i fjärran. Absolut tystnad råder för övrigt!
LIV I FRI LUFT 