Karaktärer

Vem har sagt att djur är karaktärslösa, inte jag i alla fall. Varje art, men också individ, har sin speciella utstrålning och karaktär. Problemet är väl att vi har svårt att läsa rörelser och beteenden som ger uttryck hos de enskilda levande existenserna. Jag tänkte därför bjuda på några personliga favoriter jag mötte i tisdags i hamnen på Nordkoster.

Den stora underhållaren, som var lite blyg i början, har premiär först i morgon. Så, leta reda på de bästa dansskorna redan ikväll, för sen är det bara att hänga på de nya dansstegen. Let´s dance kan vi begrava i garderoben för imorgon blir det åka av……..

Gråtrutar (Larus argentatus), unga som gamla, Kosterhavets nationalpark – 2020-11-03

Experimentera mera

Suddiga bilder, medvetet skapade av fotografen, har förekommit länge. Fast, ibland kan man undra över syftet med att sudda ut verkligheten som den är. Ja, eller som den åtminstone såg ut i ögonblicket bilden blev till, inom ramen för dess kanter. Verkligheten där utanför ramen är dold i mörker.

Förklaringen är kanske så enkel som att skapandet ibland går i stå, stannar upp och bara blir repetitionsövningar i kamerateknik. Det intressanta kvarstår dock, en diffus bild, utan klart motiv. I mitt fall 15 år gamla bilder som skapades med en rörlig kamera i fotoögonblicket. Ett experiment för att det var möjligt, rent ekonomiskt med den digitala tekniken, utan att slösa på dyr diafilm.

Vad blev då resultatet? Ja, inte vet jag. Som vanligt, vi tolkar in det vi antingen vill se eller vad vi tror andra ser. Jaha, då blev det plötsligt konst, utan pensel eller krita……..

Grafik 1

Lithfilm var en spännande bladfilm man kunde experimentera med på 70-talet för att få fram fotografik i svart och vitt. Idag är det betydligt lättare och miljövänligare, inga vätskor att hantera bara en massa datakraft, som kräver serverhallar, som behöver en massa elektricitet, som drivs av miljövänlig vatten- och vindkraft, som utarmar vattendrag och dränker skogens tystnad ……….

Still black and white on Wednesdays

Funnit många intressanta artister, konstnärer och fotografer i det gigantiska digitala galleriet, öppet för alla dygnet runt. Skönt att inte känna sig som en udda figur när man omges av en massa härliga uttrycksformer. Kan därför inte låta bli att nämna en bloggare som fått mig att gräva fram gamla dolda spår i ens eget medvetande, Josh Lattimer, besök honom gärna.

Levande vatten 11

Vattenvägar

Långt innan asfalt och motorvägar var uppfunna färdades våra förfäder längs de naturliga vägarna, sommar som vinter. Med båt på sommaren och med häst på vintern kunde man vidga sina vyer, utforska och bygga nytt land. Så har det sett ut i hela världen och här hos oss i Sverige. Man nyttjade sjöar och vattendrag för att på enklast möjliga sätt frakta sig själva, kreatur och husgeråd för att skapa sig ett eget liv när hemmanet blev för trångt. Nybyggaren sökte hela tiden nya vägar att försörja sig och sin familj.

Vattnet fortsätter att skapa sig egna vägar, i det lilla formatet såsom i det stora. Det fungerar för det mesta bra, så länge vi människor inte är där och petar i det naturliga skeendet. Dammbyggen och omfattande konstbevattningar i länder som Indien och Etiopien är ett oroande tecken på vattenbristens utbredning. De konflikter som ligger och pyr under ytan kommer med största sannolikhet att blossa upp till flammande sammandrabbningar.

Desto märkligare, eller kanske märkbart orättvist kan det tyckas, blir det då man ser vårt överflöd i Norden av friskt vatten. Förvisso, har vi haft några sommartorkor, men vi bokstavligen badar i rent vatten till skillnad från andra. Fördelningen av vatten från ovan är svårt att styra oavsett klimatansträngningar. Människor kommer dock att fortsätta förflytta sig, i jakt efter drägliga förhållanden för sitt uppehälle och rent sötvatten.

Samtliga bilder från Saltö, Kosterhavets nationalpark – 2005-12-11

Levande vatten 10

Öringbäcken

Under oktober månad har det kommit regn mer eller mindre varje dag. Inget för en lite bekvämare naturfilosof. Tog mig dock i kragen i fredags för att leta efter de som trivs i vatten, rikligt spetsat med syre. I skydd av en tät granskog meandrar sig en bäck lite yster efter regnandet på väg ut mot havet. Havsöringarna känner av detta i bäckmynningen och börjar vandra upp för årets kärleksäventyr, höstleken på grusiga bottnar.

Ett fantastiskt skådespel bara man smyger sig fram och håller sig stilla. Som regel kommer de tillbaka relativt snabbt till de finaste lekplatserna de funnit. På andra platser är det regelrätta slag om vem som skall få befrukta honans rom. Även de minsta hannarna försöker ta en plats och syns kila fram och tillbaka till en hona som gräver i botten med stjärtfenan, för bästa vård innan äggen kläcks.

Ljuset var inte med mig denna dag, men öringarna var desto mer talrika i den 1-1,5 m smala bäcken. Svårt att fota i mörker med för snabba öringar i förhållande till kamerans slutartider. Testa att filma lite istället med samma kamera och klippte ihop tre filmsnuttar. Ligger på Youtube men går att se på nedan via länken. Håll till godo.

Kungsleden 2009 – dag 2

Fredag 26 juni – Unna Allakas vid norska gränsen

”Klarblå himmel, ingen vind och svalt på morgonen (+10). Drygt första halvan gick i örtbjörkskog med små moss- och myrstråk. Blomningen hade precis kommit igång och smörbollarna följde mig hela vägen, liksom myggen. Inte värre än att en björkruska räckte som myggviftare. Specielt min nyrakade nacke och tighta merinoullsaxlar var begärliga jaktmarker.”

Kabbeleka (Caltha palustris) och smörbollar (Trollius europaeus)

Dagen skulle bli lång med de dryga två milen att vandra. Glad att jag kom iväg tidigt innan försommarvärmen slog till. Med så korta nätter kommer värmen snabbt när solen ligger på. Utan vind blir dalgångarna lätt rena drivhusen, endast fjällbjörkskogens skugga ger lite skydd. Uttorkning i denna miljö är inte ovanligt, uppskattar att jag drack minst 5 liter denna dag. Det blev många korta pauser vid varje jokk, med energipåfyllning av nötter och torkad frukt.

Värmen fick även de mindre jokkarna att stiga snabbt i skummande raseri

Den här leden var inte märkt men relativt välanvänd, gamla rösen fanns lite här och var. Ibland försvann stigen när den passera frodiga ängar eller myrar. Lyckades gå fel vid ett tillfälle, lurad av samernas spår efter sina fyrhjulingar. Kan vara svårt att se när de nyttjat stigen för sina transporter till sommarvisten. Detta spår gick upp mot en renhage för kalvmärkning, men bjöd på en fin utsikt över dalen som ersättning för den extra ansträngningen.

”Tog siesta strax efter Kamajaure, med kvicklunch från termos. Ingen hunger men fortfarande törstig, hade en närkontakt med en färggrann blåhake. Över de öppna hedarna passerade jag två olika småspovspar som varnade och lågflög intensivt.”

”Problemet dök upp när jag skulle passera 3-metersbron över Skankaljokken. Bron var väck, bara fästet på ena sidan kvar. Någon hade lagt en planka över på smalaste stället. Men, djupet och forsen under samt plankans rörlighet, fick mig att vada till knäna med sandaler istället.”

Ett kallt vad i lugnare vatten är alltid att föredra framför att försöka hoppa över en jokk eller balansera på provisoriska broar. Speciellt om man vandrar ensam och det inte finns någon mobiltäckning. Säkerheten främst!

”Tog en tupplur på en sten vid stranden i solgasset och ladda om för de sista fyra kilometrarna.”

Kamajåkkå, gråvide och kabbeleka på översvämmade stränder

När jag hade lämnat björkskogen efter mig öppnade sig fjällhedarna, med dvärgbjörk och krypvide, mot de norska fjällen i väster. Stigen blev tydlig där den ringlade sig fram mot den efterlängtade STF-stugan. Men ett sista vad skulle det bli ändå…..

”Fint helt fram till ett videinferno med massor av smältvatten i strida strömmar. Två iskalla vad blev det till sist, med påklädning däremellan! De tidigare svullna värmesjuka fötterna krympte hastigt”.

Efter nästan 12 timmar var jag framme vid stugan, som öppnade för sommarsäsongen denna dag. Kan tyckas vara en lång tid att vandra, men skall man njuta, pausa och vila lite så är mitt råd, räkna bara med 2 km per timme i medeltal. Den lilla detaljen med stugans öppettider, hade de två journalisterna jag träffade i Abiskojaure missat. De fick tillbringa en natt två dagar tidigare i ett trångt förråd som fungerar som nödbivack, utan värme eller kokmöjligheter. Kalla konserver blev deras middag. De var ändå vid gott mod när jag mötte dem dagen innan, en erfarenhet rikare efter sin första fjälltur någonsin.

Jag fick stugan för mig själv då de tre andra vandrarna tältade och stugvärden bodde i en egen stuga. Försökte mig på lite kvällsfiske i småsjöarna nedanför stugans torrdass och förråd, men fick nöja mej med att se alfågel som fiskade istället. Det vill man ju inte störa…..

”Hade ett trevligt samkväm då den yngre dansken snacka svenska och tysken förstod lite norska (!?). De käka risgrynsgröt med stugvärdinnan inbjuden. Hon svarade med en sipp Scotch (Talister) till var och en. Tysken fick en slatt gin istället. Så var säsongen invigd och danskefar kom loss. Fixade hans trasiga hörapparat med snabblim, så nu hängde han med i snacket.”

Utsikten mot Norge i väster från stugan

Min egen erfarenhet av denna dag var, att oavsett hur mycket man dricker i värmen så lakas kroppen ur på salter. Det påverkar ens eget omdöme och sänker humöret. Så även om det går att kompensera vid kvällens middag så är det inte fel med tabletter för vätskeersättning under varma soliga dagar.

Samtliga bilder togs med en lånad enkel digitalkamera Canon IXUS 90 IS, så ni får ursäkta bildkvalitén.

Satellitkarta över hela vandringen med dess delmål, dag 1-20, från Abisko i norr till Kvikkjokk i söder, totalt ca 30 mil, hittar ni på första inlägget här.

Utgrävning i hårddisk

Ibland blir man lite förvånad över ens egna motivval. Hårddiskarna börjar flämta, svettigt och trångt. Grävde djupt och fann en serie orörda foton som av någon anledning aldrig nyttjats på något sätt. Kanske beror det på motiven, lite mörka och dystopiska, men så var det också december. Svagt dagsljus och mörkt inne i skogen. Höstfärgerna var borta, återstod bara väntan på snön.

Försökte hitta tillbaka till känslan när jag tog fotona. Inte lätt med sämre teknik och betydligt sämre kamera på den tiden. Men det fanns något där som jag saknat lite på sistone, men ändå kände igen. Sökandet efter ett okonstlat uttryck, ett slags inblick i naturens väsen. Slog över i gråskala och genast fann jag ett annat uttryck och en återskapad känsla. Men, och det skall erkännas, utan inspiration av Terje Hellesö och hans skogsbilder hade jag nog inte suddat ut färgskalan för att renodla tingen i bilderna. Det tackar jag för!

Titta gärna in på Terjes blogg så förstår ni nog vad jag menar…..

Bilder från Saltö, Kosterhavets nationalpark – 2005-12-11