LIV I FRI LUFT

Triptyk #5

På nyårsnatten kom de första snöflingorna dalande, men inte tillräckligt för att lägga sig. Vintern har sedan gjort lite tafatta försök att bädda in det gamla under ett vitt täcke, men inte lyckats ännu efter en vecka. Väderspåmannen förklarar det med en förändring av jet-strömmarna över Atlanten, de vanliga lågtrycken från väst-sydväst har nu förbytts till rakt nordliga från polarisen. Ner mot -40 grader C i norra Sverige och runt 5-8 minusgrader hos oss i södern. Än så länge drabbas endast östra delen av landet med upp emot 70 cm snö, inställda tåg och bussar i dikena. Vi har klarat oss med dubbade skor.

Denna dag 6 januari och trettondagen, blåste det inget och ett tunt snötäcke fanns kvar ute i skogen längs med löparspåret. Mer än 100-åriga granar flankerar leden och har motstått det mesta, skyddade i sänkor mellan bergsåsarna. Några som utgjort en ”fara” för motionärerna har i förebyggande syfte fällts, men som synes har skogen en egen röst som tydligt visar vem som bestämmer till slut.

Löparspåret, Strömstad – 6 januari 2026

Triptyk 3+

Triptyk förknippas oftast med altartavlor, där berättelsen fanns i flera olika bilder. För att skydda bilderna gick dess sidor att vika tillbaka som dörrar eller fönsterluckor. Baksidan så att säga, som egentligen var en framsida, var oftast underordnad innehållet bakom. Om det var för överraskningseffekten eller om konstnären hade dåligt arvode vet jag ej. Hursomhelst är det kul att försöka hitta fram till en egen variant.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Triptyk 2+

När havsisen börjar frysa till i de grundare vikarna så tappar den lätt greppet. Dyningar och tidvatten häver sjön i en ständigt böljande rörelse, upp och ner, fram och tillbaka. Det skaver mot grannen och isen bryts sönder i ett slaskigt myller av pyttesmå isbitar, som rasslar mot stranden, gnistrar till när dyningen drar sig tillbaka för att i nästa sekund mörkna när vattnet stiger igen. Varje våg skapar sitt unika mönster.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Triptyk 1+

Vi testar och tar triptyk till nästa nivå. Försöker förmedla berättelsen genom att ge bilderna en möjlighet att förklara sig, ta in en miljö som den är rent objektivt med en kombination av mono och färg. Samma motiv, men ändå olika med en övergång som skulle kunna illustrera processen med frost och dess beroende av ljuset. Ja, så var det tänkt men hur det blev lämnar jag över till er följare.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Triptyk #4

Får en känsla av att isen mjukt omfamnar de stenar som bryter genom vattenytan, accepterar att de finns och anpassar sin utbredning och sätt att växa efter stenarnas form. En liten sten kan man kanske bara försöka ta sig över som i första bilden. Annars är det enklast att bädda in stenen och inte störa, som i den tredje bilden. Dyker man ner i detaljerna så finner man en i det närmaste organisk tillväxt. Där återfinns samma struktur och vener som i ormbunksblad eller former som eklöv och bladalger. Det frusna vattnet kanske minns sin väg i växterna och återskapar rörelsen. Inte muntlig tradition som hos oss, utan spår av snåriga vägar i det förunderliga kretsloppet. Ja-ja, skönt att inte förundringens tid är över….

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Ett halvt liv

Tog bara en hastig titt från berget en kort bit hemifrån. Ville se om det gick att fånga något av det annalkande snöovädret, som nu skulle dra in söderifrån över havet. Trots kylan blev jag kvar en stund, plötsligt medveten om att denna stad måste nog betecknas som mitt hem numera. Detta nya år innebär att jag bott här i halva mitt liv. Det yngsta barnet föddes här liksom, numera alla sex barnbarn. Ingen vill härifrån, vilket ändå måste vara ett tecken på att vi tog ett bra beslut att lämna storstaden för det lilla.

Sedan finns det förstås djupt rotade rötter som är svåra att bara rycka upp. Någon del av ens medvetande dröjer sig kvar vid minnen som börjat blekna, men poppar upp klara när man minst anar det. Tillsammans, blir nutid och dåtid, som kojan i skogen. En trygghet som omsluter och skyddar. Lärdomar och erfarenheter säger någon. Kanske allt detta skapar det sunda förnuftet, att ta till när man inte riktigt förstår sakernas utveckling och hittar rätt själv.

Stadshuset och södra hamnen, Strömstad – 7 januari 2026

Triptyk #3

Överraskade en norsk familj, med förvuxna barn, i deras ivriga försök att göra hål i isen som bildats på en liten avsnörd del av havsviken. Vattnet är oftast salt här men ibland, som nu efter mycket regnande, mixat med sötvatten. Jag smög närmare, med kameran hängandes på magen. Tror därmed att jag lyckades rädda något av dagens mest märkliga isbildning. Klart genomskinlig i mitten och med mönster som påminde om mormors spetsdukar i kanterna.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Triptyk #2

Fortsätter mitt experimenterande från gårdagens inledande triptyk. Samma berghäll, samma is men här har frosten fått arbeta lite mer fritt med ytan. Till synes likadana bilder men former har skapats i processen, som ibland kan vara helt oförklarliga som krysset i mitten. Även kristallerna i sig har utvecklats på olika sätt trots att avståndet mellan dem är så litet. Visar det med att ge en förstorad triptyk av samma motiv. Obs! gör sig antagligen bäst på en helskärm. För mig ännu en bekräftelse på att naturen skapar sig själv och återupprepar det aldrig i någon enskild form, oavsett vad vi tycker om det.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Triptyk #1

Nytt år och kanske dags att förnya sitt sätt att förmedla bilder på. Jag skall villigt erkänna att uttrycket Triptyk var obekant för mig fram till dess att en av mina bloggvänner och tillika duktig fotograf i USA omnämnde det i en kommentar för något år sedan. Ibland, men inte alltid, försöker jag se hur motiven hänger ihop vid fototillfället utomhus. Andra gånger hittar jag en tråd mellan dem när en dags vandrande är över och bilderna har granskats i en första genomgång.

En triptyk bör egentligen vara en sammanhållen berättelse, eller åtminstone något som binder de tre bilderna samman, samtidigt som de var för sig har något element som tillför något till helheten. Om detta första försök håller avgör som vanligt betraktarna. Jag väljer att visa dem i rad efter varandra, som en öppen bok med tre sidor, men för den som bara använder mobilens skärm kommer de säkert hamna under varandra.

Motivet är enkelt, is som bildats på en sluttande lavklädd berghäll. Isen har i perioder töat både på undersidan och ovansidan, samtidigt som den utsatts för frost med kristaller som smält i omgångar. Huvudmotivet är nästan dolt under isen, bara små luckor i den avslöjar lav på berget, resten får er fantasi fylla i. Ingen bild är beskuren, utan exponerade i detta kvadratiska originalformat.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 29 december 2025

Dit stegen bär

Ännu ett år avverkat eller ännu ett år att se fram emot. Medan omvärlden har fått fnatt och snurrar runt, bokstavligen i maktens korridorer, gapar vi med vidöppna munnar, förvånade kanske eller av skräck. Informationssamhället smattrar på och snart vet inte ens AI vad som är desinformation när alla gamla sanningar matats in. Saker händer, utvecklingen kanske vänder, bäst att ta en sak i sänder. Hålla huvudet kallt och stå med fötterna stadigt i myllan. Om framtiden vet vi ändå inget, lättare att bara snegla bakom axeln eller ta ta en titt i backspegeln.