Insnöad #2

Stjärnsnö

Det känns omöjligt att fånga den ögonblickliga känslan av att snön skickar signaler i solens motljus. Vi säger att den gnistrar, alltså återspeglar solljuset. Men inte bara så, utan ett helt spektra av färger från dessa små kristaller. Deras form, vinkeln mot ljuset och solens påverkan på varje enskild kristalls kantskärpa, återger hela skalan från gul-grönt till röd-orange och blå-violett. Inga vanliga bilder kan återge detta fenomen, oskärpa kan förstora dem och kontrastföändring kan isolera dem som stjärnor på natthimlen. Men varför ens försöka, när tid finns, som vid ett hål i isen med ett pimpelspö, är det bara att låta sig förledas av signalerna från snön i motljuset.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Insnöad #1

Strukturfenomen

Dags att erkänna, jag har snöat in på detta med snö, börjar bli lite nördvarning på inlägg med snö. Kanske för att jag vuxit upp med snö och inte haft förmånen att känna på snövintrar här på länge längs Västkusten. Men, det kan inte hjälpas. Snö som fenomen är mäktigt. Bara detta att en millimeter regn motsvarar ca 10 millimeter snö, så börjar man fundera kring denna fluffiga företeelse . Märkliga lätta iskristaller som dinglar ner och bildar komplicerade strukturer när de hakar i varandra och skapar luftrum. Faktiskt ett isolerande täcke för vissa vinterlevande varelser som kan ”njuta” av en 0-gradig miljö trots ett bistert klimat på utsidan.

Sen skiftar snön hela tiden i nyanser, egentligen aldrig vit, endast reflekterande sol, himmel och miljön runtomkring den befinner sig i. Vid en första anblick verkar snön vara ”vit som snö”. Men sen börjar man kisa lite med ögonen och upptäcker skiftningar och andra färgskalor. Fantasin kanske tar vid, snöblindheten och gnistrande reflexer lurar ögonen som försöker hitta rätt. Vad är rätt eller fel när man skall försöka återge snön i bild. Minnet sviker snabbt exponeringsögonblicket och experimentet med att tolka dess uttryck hittar inte vägs ände. Det blir till slut något helt annat, ljus och struktur finns där i grunden, men tidpunkt och plats blir en helt annan.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Nattarbete

Återvändardag

Hade prövar fiskelyckan på isen utan framgång under gårdagen. Eldade lite i kaminen i den utfrusna fiskestugan under kafferasten för att tina upp fingrarna och fick öppna ett fönster för att vädra ut lite rök. Väl hemma slog det mig att fönstret fortfarande stod på vid gavel. Då inget kan frysa sönder i stugan återvände jag först morgonen efter för att konstatera att det bara var -5 grader C inne, trots -9 ute. Tog en tur runt och på sjöarna, tyst i skogen och helt stilla. Gårdagen hade varit kall men fin, där även solen påbörjat sitt arbete med att återföra fukt från snötäcket till luften. På en lite mer skyddad plats vid strandkanten hade den fuktigare kvällsluften omvandlats under natten till några tunna, bladlika frostkristaller, så sköra att min andedräkt fick några att segla iväg när jag kom för nära. De var så små att optiken knappt klarade av dokumentationen. Men bevisligen hade det skett ännu ett under av nattarbetet.

Bullareskogen – 18 februari 2026

Rörelser

Avvägningar

Nu är en tid för olika beslut. Vinterförrådet av växtlighet under snötäcket har kanske börjat tyna bort runt vinterredet. Det sanitära problemet kanske inte behagar alla i närheten. Det tunna snötäcket har börjat sjunka ihop något när solen visar sig fler timmar på dagen. Eller varför inte bara ta in lite friskt februariluft, trots temperaturer under -10 grader C nattetid. Det är alltid en risk. Kanske bäst att förflytta sig nattetid, ugglorna här är inte så många och småvesslan har inte synts till på ett tag. Det är bara räven som ständigt drar omkring och inte verkar sova överhuvudtaget. Det blir ett avvägande, mellan riskerna och utkomsten av livet på andra sidan skogsdungen.

Spårlöpor efter sork

Isen har bara ett tunt snötäcke, men bär allt med sina 40 cm kärnis nu. Det går åt mindre med energi att gena över sjön, eller följa kanterna runt sjön istället för att trampa i skogen där allt är dolt under snön. Risken för att fastna i ett hål eller trampa snett på en sten är för stor. Även sorkarna chansar ibland, trots att de inte har något skydd alls på sjön, vilken rävspåren viskar om. Räven följer även efter rådjurens spårlöpor, kanske i hopp om att hitta ett kadaver efter en som inte klarat vintern. Rådjurens släpspår kan tyda på att de är tröttare än vanligt, kanske svultna men mest troligt för att de tar sig fram långsamt och försiktigt för att inte halka med sina små klövar på den hala isen.

Överst i ordning uppifrån; räv, rådjur och sork – nederst släpspår av rådjur

Bullareskogen – 18 februari 2026

Vinterväg

Klåvan

Så säger man här i Bohuslän om en naturlig skärning genom berget eller en skuren klyfta. Oftast med en eller båda sidor lodräta. Växtligheten har anpassats till solens förmåga att nå ner och hur fukten bibehålls. Ibland stenigt och torrt, ofta en sänka med ormbunkar och mossor. På de släta bergssidorna klamrar sig stensötan fast och mossorna är som fastlimmade mellan fläckar av olika arter av lav. Den här korta och relativt breda klåvan har förr antagligen varit vinterväg över berget, då större sten flyttats åt sidan. Nu fungerar den som en utmärkt genväg, för mig och de större fyrfotingarna, över berget till andra sidans ljus.

Hee, Strömstad – 15 februari 2026

Snöfigurering

Vitt på svart, svart på vitt

Vår egen föreställningsvärld återspeglar troligtvis det vi ser i dessa enkla bilder, de flesta ser vita eller svarta figurer, andra de mörka mellanrummen. Huvudsaken är väl dock att man stannar upp, som inför ett till synes obegripligt konstverk, och tar sig den tid som behövs för att överhuvudtaget se nåt. Annars räcker det långt med att fascineras av hur snön omformar vassa kanter till mjuka former.

Hee, Strömstad – 15 februari 2026

Vinter i granskogen

Vilotid

Tog mig en fridsam tur i en liten granskog, medan vinden tilltog med snödrev i ljuset utanför. Fann det själv vilsamt att se och känna hur skogen liksom avvaktade. Inte mycket snö där granarna stod som tätast. I luckor efter gallringar stod unggranarna tätt ihop som om de sökte skydd av varandra. Kanske hoppades de alla på att snötäcket inte skulle bli djupare. Det gynnade också rådjuren, det hade varit mycket trafik här de senaste dagarna. Antagligen sökte de också skydd här. De äldre gallringarna hade öppnat upp några delar av skogen där de senaste stormarna fått fritt spelrum och skördat några offer på bergskanten.

Hee, Strömstad – 15 februari 2026

Vildhussen

Magnus Huss 1755-1797

I år är det 230 år sedan en man misslyckades totalt med att förverkliga det tidiga storskogsbrukets planer på att tämja det vilt forsande vattnet i Indalsälven. Allt timmer till kustens sågverk flottades på älven, men mycket förstördes i Storforsen, med en fallhöjd på 35 meter. Vildhussen, som han kom att kallas efter dådet, fick uppdraget av skogsböndernas bolag att leda älven längs en gammal bäckfåra vid sidan om forsen och på så sätt skapa en lugnare flottningsränna. Arvode 100 riksdaler!

Arbetet gick långsamt och fördröjdes bl.a. av de bönder som bodde nedströms forsen, då dessa tjänade på att reda ut timmerbrötar och samla in förlorat timmer mot betalning. Rännan var i stort sett klar nedströms det dämda bäckutloppet. En ovanligt kraftig vårflod fick dock Ragundasjön att stiga snabbt den 6 juni 1796, som mest 24 meter. Vattnet bröt igenom vallen och grusåsen bakom. En flodvåg vällde fram i kanalen, en ny älvfåra skapades och hela sjön tömdes under natten på fyra timmar.

Vägar och sågverk nedströms försvann i katastrofen, men ingen människa omkom. Av Storforsen återstår en tom älvfåra, det s.k. Döda fallet. Där sjön låg finns idag samhället Hammarstrand. I nästan 200 år pågick rättsprocesserna kring skadorna som Huss förorsakat. Vildhussen själv omkom genom drunkning från båt sommaren efter katastrofen, under oklara omständigheter på samma älv som han försökt tämja.

Vildhussen – 12 februari 2026