Vid havets rand 6(6)

OLIKA VÄRLDAR

Strandpiparen har haft ett tålmodigt överseende med min tillfälliga ockupation av hans värld. Den varnade direkt vid mitt uppdykande, där inte många vistas tidigt på sommaren. Drog sig sedan tillbaka i tysthet. Brukar hålla till bakom höjden en bit bort, i lä från västliga vindar vid en torr äng med småsten. Men nu när jag började packa ihop för dagen, var det som om det behövdes en sista kontroll av inkräktaren. Hade han tänkt sig tillbaka samma väg eller utgjorde han en fara. Men, den här gubben visste vad han gjorde och behövde inte påminnas om var boet var någonstans. Han stapplade tillbaka över rullande stenar med huvudet fullt av bilder och tankar kring vad han sett och hur det skulle tolkas.

Ett litet stycke av ett stort reserverat område kunde bli mitt för några timmar. Val av objekt och urval av bilder kan aldrig göra platsen rättvisa, min tolkning har företräde. Om sedan någon annan kan inspireras eller förundras över vad en nationalpark kan uppvisa, ja då känns det förstås bra inombords också. Så, ni som orkat med ända hit tackar jag. Den platsen och många andra finns kvar, bara att ta in och njuta.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 5(6)

DRIVVED

Havet tar och havet ger. Att samla drivved eller annat nyttigt längs kusten har fascinerat många genom allla tider. Vattnets beslutsamhet att försöka ta hand om det som inte hör hemma där kan ta sig många olika former. Öar skapade av plast och skräp, vissa stora som ett helt land, ser vi inte här. Våra strömmar tvingar istället upp skräpet på land. I rullstensvikarna pressas det mesta långt upp vid hårt väder. Trä nöts sakta ner av vatten och sten, åldras på ett mer värdigt, ja nästan vackert sätt. Mossa har inget att hämta här i denna miljö, men små pricklavar kan hitta en plats med havsutsikt, som andra inte förstår värdet av.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 4(6)

SALTKAR

Mitt framför mina ögon uppenbarar sig en naturlig process för framställning av salt ur havsvatten. Tillverkningsmetoden är densamma idag för en stor del av saltframställningen. Man börjar då undra vem som var den första människan som såg detta och började använda salt för konservering av fisk och kött, eller som smaksättare. Säkert hade våra förfäder, som utvandrade norrut från öst-Afrika, fått smak för det vita guldet. De som livnärde sig mycket på det som havet gav dem, som gav fett för utvecklingen av vår hjärna, måste ha känt saltet i luften var dag. Kanske någon tog tillvara de uttorkade vita algerna som innehöll mycket sälta och tillsatte det vid tillredningen. Vårt behov av salt och fett tillfredställs numera i den praktiska lösningen som kallas chips. Utvecklingen går framåt och vi följer med.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 3(6)

KLIPPKAR

I något som vissa skulle beteckna som en nästan steril miljö finns det små oaser, som färgsprakande sticker ut. De minsta karen är bara en sänka i klippan som huvudsakligen fylls på med regnvatten. De lever upp ibland, torkar ut och dör, men fungerar ändå som små reservoarer för växterna i dess närhet. De större, mer havsnära, lever ett mer omväxlande liv. Ömsom sött och salt, skulle man kunna säga, beroende på nederbörd från ovan och havets vågor som sköljer över vid storm och högvatten. De är därför mer torktåliga och såväl alger som insekter har hittat sin egen unika nisch här, även om uppväxtmiljön är krävande och ombytlig i förhållande till vädret.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 2(6)

LAVAR

De lavar som tagit till sig klipporna längst ut i havsbandet är alla opportunister i någon form. Att vända kappan efter vinden blir tydligt här. Inte många av dem som försöker sticka ut och växa till sig på höjden eller längden. De strävar alla efter att klamra sig fast där de bästa förutsättningarna finns. Sprickor i klippor, på krön där måsfåglar ofta sitter och gödslar med sitt träck eller i lä bakom en sten. Då de växer till så oerhört långsamt utgör vi besökare i nationalparken det största hotet. De torra lavarna slits lätt bort av grova vandringskängor. Men här finns ingen markerad stig och alla har inte modet att balansera över sten och stup.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Vid havets rand 1(6)

EVOLUTION

Den går inte att missa, vår Trift, en nästan självlysande rosa blomma på en kal stam. Snart lika självklar längs dikeskanterna på vägar som här vid havet där den hör hemma utan större konkurrens. För vem skulle kunna stå ut med hårda salta vindar, avsaknad av jord och mycket sparsam vattentillförsel. Det räcker med att titta på Triftens grannar, som huvudsakligen är lavar, för att förstå dess unika anpassning till sin miljö genom årtusenden av evolution. Här ute på de kala klipporna, där de få gräsytorna i sänkorna endast är någon kvadratmeter, får den ändå hjälp av humlor och några dagfjärilar att föröka sig.

Kockholmen, Kosterhavets nationalpark – 2 juni 2023

Hundrunda #15

LIVETS MENING

Oj, högst överambitiös rubrik, men det finns ett underliggande tankespår. När jag passerade berget på en av mina vanliga stadsrundor såg tallarna ut att försöka sträcka sig efter himlen och ta in det de behöver ur atmosfären. Berget har blivit deras egen hemort. De unga plantorna har en nästan mirakulös förmåga att finna skrevor eller bara små sprickar att etablera ett nytt liv i. Här och då kändes det väldigt tydligt att tallens enda mål var att överleva och skapa en så livskraftig population att framtiden blir säkrad. Meningen med dess liv blir då nedskalat till överlevnad och förökning.

Man skulle också kunna uttrycka det som att tallarna har en kollektiv makt över berget, ja det hävdas till och med att de samarbetar med varandra enligt vissa forskare. Några tallar är förvissa äldre och större, strävar högre än de andra. Samtidigt så måste de förlita sig på att föryngringen inte påverkas av deras ”ledande” roll., vilket skulle vara förödande för deras samhälle. Enstaka granar och sydliga lövträd försöker också hitta en tillflykt här, men behandlas i stort sett bara som kusinerna från landet. Det går bra ett tag, men tallarna vet att de andra egentligen inte hör hemma här.

Finns det en parallell till hur vi människor har brett ut oss, förökat oss så till den grad att boplatserna börjat ta slut eller är så ogästvänliga att det inte går att leva där längre. I djur- och växtvärlden löses detta vanligtvis genom en populationskrasch, orsakad av sjukdomar (läs, reglerat av de minsta organismerna). Men exempel finns också på där det skapas en balans mellan liv och död, i cykliska förlopp. Hos oss däremot verkar den enda lösningen vara att själva ta oss av daga. Antingen genom de sjukdomar vi åstadkommer genom att förorena vår livsmiljö eller genom att likvidera varandra i krig.

Rekommenderar starkt den franska dokumentären om Stalin på SVT-play (kan tyvärr bara ses i Sverige). Det kunde lika gärna ha varit Putin eller någon annan envåldshärskare med självpåtagen roll som världens räddare. Vi har tydligen mycket att lära, av historien och vår nutid, men framförallt av naturen runt oss.

Strömstad – 30 maj 2023

Sällsynt

OVANLIGT VANLIG

En duvhök passerade över huset i söndags. Inte så vanligt men rester av en slagen duva bakom vår största blomlåda, tydde på att höken varit aktiv i våra kvarter. Den anses väl inte som sällsynt, ingen raritet förutom kanske i stadens skogsöken. Tänkte lite på vad Lars fundera på i Gustafs blogg för ett tag sedan, om vad som händer när det vanliga blir sällsynt och vice versa. Nu lutar det ju tyvärr åt det hållet att de flesta arter minskar numerärt. Intressant är det ändå vad som gör en observation mer speciell än en annan. Kan det inte räcka med fascinationen över att vi är så nära besläktade med fåglarna, utan att vi kan lyfta från marken, inte ens ta oss själva i kragen och förstå vårt eget bästa. Tja, sånt kan man se när de sveper förbi över ens huvud, var det en albatross eller en örn. Kanske bara en gråtrut ändå.

Egen trädgård, Strömstad – 28 maj 2023