En ensam trana passerar över viken när fyra artfränder plötsligt sträcker på sina halsar och stämmer upp en trumpetserenad som ekar långväga. Tranan i skyn stannar upp i sin glidflykt och kastar en blick neråt vattnet som mest bestod av is långt in på förmiddagen (se inlägget om sångsvanarna). Han eller hon svarar för att rekognosera var kvartetten håller hus och får genast en fyrfaldig replik från strandkanten. Ser lite halsbrytande ut när den hastigt bestämmer sig för att vända över skogen med sina långa vingar och nästan brådstörtat landa intill de övriga, faktiskt så att den fick ta ett par snubblande steg i leran. Kanske en avlägsen släkting eller bara någon de andra tyckte var ensam, de pratade i alla fall snabbt ihop sig. Antagligen om väder och vind, hur vintern har varit och om årets semester i Sverige eller Norge.
Snön för en omöjlig försvarskamp mot den allt högre liggande solen. Även om det inte är mycket snö kvar så är vätan påtaglig i skog och mark. Inne i skogen, där solen inte riktigt hinner bränna barfläckarna mer än en kort stund innan de skuggas, går det långsamt. Små bäckar försöker förtvivlat få undan vattnet mot torrare platser. Men överallt bland fjolårslöven väter det igenom efter mina fotspår. Grusvägen däremot torkar undan för varje timme. Skönt att slippa se var man skall sätta sina fötter utan att bli blöt och istället kunna fokusera på de tranor som drar norrut, högt över kraftledningar och mitt huvud.
Av många betraktad som den ultimata informatören om att våren formellt är på gång. Knopparna tränger sig fram genom fjolårslöven och gammalt gräs, riktar in sig som ett periskop mot solen och tar stöd där det finns. Några snöfläckar här och var är inte heller ett hinder, nu är det dags enligt solens kalender.
Livet som träd, fullt av umbäranden. Tryggheten i närheten av stadsbebyggelsen är mer påtaglig än de som hamnat som ”skräpvirke” i en granplantering. Men staden växer och kräver mer plats, där gamla eller fula träd inte längre ryms. Många ser inte trädens variationer, stammarnas bark eller grenverk som verkar leva ett eget liv. Men snart, när det skarpa vårljuset på kala grenar går över i lövsprickning hänförs vi alla. Det gröna tilltalar oss, får våra sömniga ögon att öppnas på nytt och låta oss försvinna in i grönskan. Så, var försiktiga med vad ni tänker om fula träd, torra, spruckna eller ett omöjligt virrvarr som inte går att tränga igenom.
Klar och kall natt, fortfarande åtskilliga minusgrader när jag anlände till den frusna havsviken. En grupp med åtta sångsvanar och sju knölsvanar hade gjort gemensam sak och övernattat mitt i viken. Vattnet hade frusit helt runt dem och några sov fortfarande.
Trots min försiktiga entré i fågeltornet, tyst och hukande, vaknade ett flertal och reste sig. En ung knölsvan meddelade de övriga att nåt var på gång medan de äldre påpekade att det inte var någon fara, honom har vi sett där förut utan några problem. Däremot var det viktigt att få bort is som onekligen fastnat i fjädrarna under natten. Sångsvanarna putsade sig ihållande under en lång stund i solen.
Under närmare en timme kunde jag studera sångsvanarnas förehavanden. Hur de vuxna interagerade med varandra och ungfåglarnas morgontrötta ben på glatt is. Vinden var svag och isen bar inte riktigt överallt. Det rådde en ivrig kommunikation mellan de äldre. En viss tveksamhet om hur de skulle göra denna dag märktes. De vädrade mot vinden, inte helt överens. Försiktigt radade de upp sig inför avfart.
När den svaga vinden vände från ost till väst tog familjegruppen med ungfåglarna ett beslut. Isen brast några gånger men med ett vingskutt slapp den ena plöja genom issörja i en vak. Ledaren gjorde en provstart, isen höll men fötterna fick inget bra grepp. Till slut sträckte de på halsarna och kommunikationen blev ivrig och mer högljudd, dags för start.
Signalen gick och alla sökte lyftkraft, även om ungfåglarna inte riktigt hann med och hamnade lite på efterkälken. Fascinerande att se hur de försökte springa med sina paddlar till fötter på den blanka isen. Evolutionen har försett dem med kraftiga klor som sökte greppa om den frusna vattenytan. De mjuka lederna och den tänjbara simhuden var antagligen till stor hjälp när de till slut kunde fälla in benen och glida västerut mot öppet vatten, eller fortsätta resan mot norr och mer snö så här års.
Den som nu kan räkna, undrar förstås vart de övriga tre sångsvanarna tog vägen. Faktiskt, så var de fyra vuxna som lyfte lite tidigare mot öster, men där en av dem kom tillbaka och förenade sig med familjegruppen. Anledningen till att de inte finns med här, är inte att jag försökt skona er från ännu fler bilder, utan att den mänskliga faktorn felade. Då det ena minneskortet blev fullt, var jag tvungen att byta kamera med ett annat större kort som inte passade i denna kamera. Väl hemma gjorde jag ett oåterkalleligt misstag och råkade skriva över cirka 50 bilder (med samma numrering) när de skulle in på hårddisken. Så, skapa därför alltid underkataloger för olika minneskort och töm dem aldrig innan det är hundraprocentigt kollat på hårddisken.
Inleder en ny serie bilder med utgångspunkt i makrovärlden, där inget är sig likt men ändå liknar landskap jag minns, som jag befunnit mig i och som satt sina spår i min bildvärld.
LIV I FRI LUFT 